Idag skulle vi till BVC egentligen, men läkaren vi skulle träffa var sjuk så vi blev ombokade till nästa vecka. Körde lite snabb avstämning på telefon med hon som ringde (inte ”vår” BVC-sköterska) som förstod att det varit full rulle och att vi ville ha lite lugn och ro också, men rekommenderade att kontakta amningsmottagningen ”om ni orkar”. Jag känner mest blööööö inför det. De var duktiga när vi var där för bedömning innan tungbandet klipptes, inte alls stressigt som jag varit rädd för utan ett positivt besök. Ändå tar det emot att kontakta dem igen… Jag tror att om någon gett mig en tid i handen så hade jag åkt dit, men just det att be om hjälp känns lite, jag vet inte, skamligt typ. Att jag inte reder ut det på egen hand. Vilket är bisarrt och jag vet att det bara sitter i mitt huvud. Inte hjälper det dock att de bara har telefontid en timme om dagen, och jag vet inte om man kan komma till sådär veckan innan jul eller under helgerna. Ska försöka samla kraft och ringa imorgon ändå. Ge det en chans.

Jag tror dock inte att jag kommer vilja helamma även om det skulle börja funka felfritt plötsligt. Med storebror var jag ledsen över att jag inte fick något val då vi från början ”prackades på” ersättning som vi aldrig lyckades avveckla. Att jag inte hade något att säga till om och snuvades på den upplevelsen har satt sig, tillsammans med en känsla av otillräcklighet. Att mina bröst är odugliga, att jag inte kunde ge mitt barn näring. Jag trodde inte att jag la någon prestige i det hela, men det gör jag uppenbarligen.

I dagsläget kan jag inte helt utesluta att det skulle gå att få till en helamning om vi bara kämpar lite. Det är inte heller något jag kan garantera. Men just nu har jag ett val. Och jag kan också välja en gyllene medelväg och fortsätta som vi gör nu och välja delamning så länge allt känns okej. Eftersom jag inte släpper till pump så vill jag inte helt utesluta ersättning. Rent krasst så får jag lite ångest över att vara den enda som kan mata lillebror. När jag nattar storebror eller tar en dusch eller så, så känner jag mig stressad över att han kan vakna och vara hungrig. Att han behöver mig och bara mig. Det känns som att storebror hela tiden blir bortprioriterad och allt jag säger är ”nej” hela dagarna, jag vill kunna ha mysiga stunder med honom också utan att bli avbruten för mjölkservice. Lillebror har faktiskt två föräldrar, precis som storebror. Känns orättvist att dela upp oss på en var, så otillräcklig som jag redan känner mig när jag är ensam med bägge barnen (och med ensam menar jag ju ändå att min sambo finns i ett annat rum när han jobbar hemifrån, och kan stötta upp om det blir kaos). Jag tycker till syvende och sist inte att det är så himla mysigt att amma. Känner fortfarande att det är lite kladdigt och äckligt, framförallt när det läcker mjölk, och det är svårt att klä sig för att kunna hiva fram tuttarna i tid och otid. There, I said it!

Amningen just nu, drygt en och en halv vecka sedan klippet, är mestadels kämpig. Sonen gapar och försöker, men får inte till vakuum annat än med ett litet grepp. Jag har inga sår, men har ont i brösten. Lillebror har tendens till blåsor på läpparna, möjligt att det också gör ont? Han tycks svälja en del luft och är gasig. Om det är från brösten, flaskan, eller både och förtäljer inte historien – men det besvärar honom. Kan kanske vara en reaktion på ersättningen också, det vet jag såklart inte. Som bäst funkar det när han inte är superhungrig, utan mest lite småsugen. Kanske vill han mest ligga och snutta lite för trygghet och inte mat. När han är hungrig så blir han bara frustrerad och ledsen, då får han ännu svårare att få tag. Släpper taget ofta, bökar och skriker. Han kan även ha problem med calmaflaskan när han kommit till det stadiet, och får göra några extra försök att få grepp även innan han hetsat upp sig (inte lika illa, men inte helt smidigt ändå). Det tar ca 15 minuter att äta runt 100 ml som vi oftast ger nu. Han lämnar lite i botten, vilket jag tycker känns tryggt. Borde vi byta flaska? På sikt i alla fall, calma rymmer ju bara 150 ml och ska han få i sig tillräckligt när han är större så kommer det behövas något större. Men vi ska väl fokusera på här och nu. Detta är ju typiska frågor att ta upp med amningsmottagningen och samtidigt kunna få tips på grepp/positioner som vi kan öva på för att få en bättre amning. Varför tar det emot så att ringa dem?? Jag blir trött på mig själv.

Vill jag helt sluta amma då? Nej, det tror jag ändå inte. Så länge det funkar någorlunda, framförallt mys/snutt/mellis mellan flaskmåltiderna som jag även ammar lite före. Med flaska är det ju ibland svårt att veta hur pass hungrig bebis är. Så står man där och har blandat en stor flaska och det visar sig att han bara ville ha en liten skvätt och man får kassera resten. Slöseri. I bröstet slipper det bli för mycket i alla fall, och om bebis inte blir mätt så finns flaskan att stötta upp med. På så vis slipper jag ”skammen” över att inte amma, men även ångesten över att inte räcka till. Så känner jag nu. Men ska pusha mig själv att ringa dem. Få någon att bolla dessa tankar med också, och förhoppningsvis slippa bli övertalad att helamma. Eller hör det till när det är en amningsmottagning? Vi får väl se. Ugh.

Denna vecka har varit sjukt intensiv, och det är bara onsdag! I måndags var vi först på BVC på morgonen. Lillebror hade gått upp ca 100 gram sedan sist (5 dagar) vilket var godkänt. Vi kollade även på amningen igen och kunde konstatera att greppet är för litet och att han släpper taget ofta, men att något uppenbarligen funkar ändå eftersom han gått upp i vikt. Hon sa även ”det kommer bli mycket bättre när de klippt tungbandet”.

Detta var det sedan dags för på eftermiddagen. Själva besöket och ingreppet gick snabbt. Sonen verkade mest upprörd över att bli fasthållen och lugnade sig snabbt efter klippet. Jag fick sambon att hålla honom då jag är lite blödig… 😅 Efteråt blev vi visade in i en skrubb med en brits där jag fick försöka amma. Kände ingen direkt skillnad, men var ju inte den mest avslappnade miljön och jag hade inga kuddar till hjälp. Dock kunde man tydligt se hur rörligheten i tungan var bättre, hur den inte längre blev hjärtformad när han skrek och inte satt fast i nedre gommen. Vi fick inga instruktioner över vad som skulle göras därefter, inget om någon eftervård eller så. Bara att amma mycket. Lillebror var lite gnällig under dagen så vi körde på med mycket amning och tröst, även med flaskan. Ingen större skillnad hemma heller. Han ammade korta stunder för en paus och sen amning igen kort därefter.

På tisdagen var det sedan dags att besöka ortopedens mottagning. Hade ingen direkt aning om vad besöket skulle innebära, trodde mest att de skulle bedöma de extra fingrarna, kanske göra röntgen för att se vad som fanns där inne. Sen skulle det ju inte kunna åtgärdas förrän efter ett halvår eftersom det inte görs narkos på bebisar innan dess. Men när jag kom dit så tittade knappt läkaren på fingrarna innan han sa att han tänkte knyta ett snöre kring de extra små fingrarna för att stoppa blodflödet dit. Efter det kan de trilla av ungefär som navelsträngen efter ett par dagar. Vi ska även dit imorgon torsdag i ottan för att se så att ”snörena” (det heter säkert något fint medicinskt som jag missade i min förvåning att det skulle åtgärdas redan nu) satt bra, eventuellt kunde man redan då knipsa av fingrarna. Snabbt och relativt smidigt. Framförallt det ena fingret som sitter liiiite mer fast på handen (det andra hänger i en jättesmal liten hudflärp) har blivit blå/lila/svart och ser sjukt obehagligt ut. Känns rätt obehagligt generellt, men lillebror känner inget av detta heller. Igen var det värsta att bli fasthållen när de knöt snörena, och den här gången var jag själv så fick gott hålla min ledsna son. Efteråt sa de att jag kanske ville amma för att lugna honom, men det fanns inte riktigt någonstans att sitta (väntrummet eller toan typ??) och jag kände mig lite kass för det kändes inte som att jag kunde trösta min bebis. Gick dock med lite kärlek i famnen och vaggas, sen låg han rätt lugn i vagnen tills vi kom hem och kunde sätta oss i lugn och ro, plus hade ersättning till hands i nödfall.

Känslan av att amningen inte funkar bra höll dock i sig. Känns inte som att det hänt något sedan klippet, inte till det bättre i alla fall. Hans grepp är fortfarande för litet, han släpper taget ofta och blir frustrerad. Jag vet inte hur mycket han får i sig och det känns som att han kanske sväljer en del luft eftersom han är ganska gasig och ibland verkar besvärad av detta. På kvällen var han återigen sjukt frustrerad vid bröstet och blev bara mer och mer ledsen när jag försökte amma. Sen fick han ersättning och blev nöjd. Besvikelsen var stor, och tankarna började skena. Det ÄR mig det är fel på trots allt! Jag kan inte göra bland det mest naturliga som finns och amma mitt barn. Det skulle ju bli så mycket bättre efter klippet, varför blev det inte det? Var det aldrig tungbandet som spökade, har jag utsatt min lilla bebis för ett ingrepp i onödan?

Den där lite mer logiska sidan av mig (ej extremt känslostyrda ängsliga delen) tänker att han faktiskt gått hela sitt liv och ammat på ett sätt, att det kanske tar lite tid att lära sig på nytt. Vi får kanske ha lite is i magen och öva tillsammans. Han är ju trots allt nöjd större delen av tiden och går upp i vikt, så det måste ändå betyda att någonting fungerar med den amning vi har. Även om jag bara kan pumpa typ 5-10 ml på ett bröst så behöver det inte betyda att jag inte får ut mer när jag ammar. Bebisar är ju bättre på att få ut mjölken än en pump, hur svindyr den än må vara. Men så kommer den där andra rösten in och menar att det kanske är precis så när han ammar. Det kommer en del precis i början, sen bara ”torrpumpar” det. Luft och missnöjd bebis? Men kanske kommer det bli bättre, det var ju inte så länge sen vi klippte än… Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kan höra av mig till amningsmottagningen igen, till läkaren på ÖNH, till min barnmorska… De kan säkert hjälpa. Jag känner mig bara så dränerad, och blir mest ledsen när jag börjar krångla. Och så det här med fingrarna, vill inte utsätta min lille skrutt för hur mycket som helst på en gång 😔 Jag tänker att vi blir ”klara” med det först, har lite is i magen, och försöker att inte stressa upp mig. Tar en dag i taget och ser vad som händer, sen när jag känner mig redo kan jag kontakta någon som kan se över amningen. Vi ska till BVC nästa torsdag och då kan vi ju se hur det står till med vikten igen, har ändå fått mig att känna mig lite mer pepp på amningen hittills. Igår var en sämre dag, idag är rätt neutral hittills. Har dock inte ammat mycket nu på morgonen/förmiddagen, lillebror har en sån dag då han mest sover – och är nöjd. Det måste jag komma ihåg. Hade han typ varit panikhungrig hade han sagt till på något vis, inte sovit fridfullt. Eller hur?