35+5

Mitt besök till BM blev uppskjutet tills på måndag, så har ytterligare en händelsefattig vecka. Ibland undrar jag verkligen vart tiden tar vägen! På pappret borde det faktiskt gå långsamt, hah, jag har ju praktiskt taget inget att göra! Oftast har jag vaknat till någon gång runt 04 och försökt somna om fram tills sonen tar morgon vid 06 (kanske 80% risk att jag varit vaken den tiden pga kommer bara inte till ro). Sen fixar sambo med påklädning och tar honom till föris kring 07.30, vartefter jag får mycket lättare att somna om. Nästan hundraprocentig succé för en liten tupplur fram tills typ 9.30-10 då jag känner mig fit for fight! Tar en stillsam frukost där jag kan dricka min dagsranson av kaffe (håller mig till en kopp á 2 kaffemått) i lugn och ro. Stillsamt. Är det en dag jag ska mäta blodsockret så har jag sen en hållpunkt en timme efter påbörjad måltid då det är dags för ytterligare ett stick i fingret. Sätter mig och kollar jobbmailen och försöker få nåt produktivt gjort en stund, sen är det snart dags för lunch och eventuella fler stick och blodsockerkontroller. Resten av eftermiddagen blir en kombo av att sitta vid datorn och att ligga på soffan och kolla mobilen eller TV. Jag har kommit till en punkt då jag måste sitta med en ganska rejäl manspread på vanlig stol för att det ska bli bekvämt för magen. Det är inte fogarna särskilt förtjusta i, och jag märker också att det samlas lite vätska i fötterna när jag sitter så. Därav kombo med soffa i framstupa sidoläge (och högläge för benen). Här tycker man att det borde göra mig rastlös, att jag skulle ligga och ha långtråkigt, men tycker att det är ganska trevligt. Vips så är klockan 16.30 och sonen är hemma från föris. Sen blir det lite kvalitetstid med honom, så småningom följt av kvällsmat och nattning. Efter det lite serier själv eller tillsammans med sambon, och så går jag och lägger mig relativt tidigt för att åtminstone försöka somna. Tar sin lilla tid vill jag lova, men tack vare dessa guld värda sovmorgnar så är det inget som stressar mig. Tror att jag har kommit in i det där zen-stadiet som jag även upplevde i slutet av förra graviditeten då jag känner mig lugn, fridfull och allmänt tillfreds med tillvaron. Borde vara lite stressad då vi FORTFARANDE inte skruvat ihop möbler eller börjat hämta bebisprylarna från vinden, men det är på gång. Sån stress har jag plötsligt lite teflonhud mot.

Mitt blodsocker ligger fortfarande perfekt – det är faktiskt det ord de använder från diabetesmottagningen vid uppföljning! I tisdags när de hörde av sig så fick jag uppmaning att bara fortsätta som jag gör med kosten, mäta varannan dag, och att de skulle höra av sig om två veckor. Om två veckor är vi ju väldigt nära BF så känns inte som att risken att behöva sätta in tabletter eller insulin finns på kartan ens, om inget väldigt oväntat skulle hända. Kanske får jag börja mäta varje dag fram mot slutet, men med några futtiga dagar kvar kan jag nog hantera det med. Men hade ju varit gött att köra på som jag gör hela vägen in i mål. Återstår ju att se.

Den där övertydliga svackan när jag precis gick in i tredje trimestern verkar (peppar, peppar) ha passerat något. Jag är tung och otymplig fortfarande, väldigt begränsad i kroppen, men jag har i alla fall mer energi igen och känner att jag inte blir fullt lika andfådd av ingenting längre. Bättre aptit har jag också. Kanske har bebis sjunkit ner ytterligare, så det blir lite mer utrymme för typ lungor och magsäck där inne? Lite leds på att vara gravid är jag väl fortfarande, men det känns mycket bättre nu än för några veckor sedan. Och backar man bandet dit så är det ju ungefär lika lång tid mellan nu och då som det är mellan nu och BF eller till och med 40+6 och potentiell igångsättning. Kortare kanske, till och med? Dagarna och veckorna flyter verkligen ihop och ja, de går fort! Är beredd på att det kan dras i nödbromsen när som helst och komma till en sniglande hastighet, men än så länge rullar det på. Snart ny graviditetsvecka redan, och datumet för en månad till BF är redan passerat härom dagen. Snart är det november. Jag är taggad!

35+0

Så går vi in i vecka 36, och snart bara en månad kvar till BF! Hur det än blir så kommer mini vara här om 6 veckor. En evighet men ändå ingenting i sammanhanget.

Jag är fortsatt täppt i näsan (mest bara att det är svårt att andas riktigt, inte så att jag är jättesnuvig. Skumt.) och lite whiskeyröst kvar, men jag mår ändå bra. Känner mig faktiskt piggare än på länge. Kanske har det med mitt järnvärde att göra, eftersom jag började knapra Niferex nyligen istället för apotekets egna mycket mesigare piller som jag köpte på mig när det var slut på Niferexen. Nu leker jag ju hobbydoktor här, men den där onaturliga tröttman har liksom uteblivit, trots förkylning! Därmed inte sagt att jag inte är trött alls, för jag sover fortfarande som en kratta. Svårt att komma till ro och somna, vaknar för minsta lilla och har svårt att somna om, och får smita upp på toa sisådär sjuttioelva gånger. Nä, kanske en-två gånger per natt, men ändå. Känner en sån himla tyngdkänsla nedåt och mot blåsan, speciellt när jag reser mig upp och tyngdlagen liksom har sin verkan. Har jättesvårt att avgöra om jag är jättenödig eller om det bara kommer komma några droppar, så lika bra att vagga till toaletten.

Jag fick ställa in allt jag hade förra veckan som jag misstänkte, så nu blir det nog kommande vecka det är lite full rulle (=jag kommer behöva lämna huset mer än en gång, ha). Känner att jag är i stort planerar-mode just nu. Kan ju rent fysiskt inte riktigt fixa och dona med allt jag skulle vilja, så kör mer på projektledning och planering. Har börjat tänka på saker som julen redan (när allt kring bebissaker redan är uppskrivna på en lista), typ om vi ska köpa julgran och vart vi ska göra det. Lite smågalet, fast kanske inte. I vilket fall har jag börjat föreställa mig hur mysigt vi kommer ha det hela familjen i december. Jag ser framför mig att vi kan gå vagnpromenader på julmarknad, dricka glögg och mysa allihopa. Inte för att vi vet om det kommer gå rent praktiskt, mini kanske hatar att ligga i vagnen, aldrig sover eller ger oss en lugn stund osv. Men jag kan se det framför mig, vilket känns fint. Jag har också en ”målbild” av en stor påse lösgodis som jag kan sätta i mig när jag väl blir kvitt graviddiabetesen. Sist gick det ju snabbt, typ dagen efter jag fött högst, så jag hoppas på samma igen. Mina värden ser bra ut igen, förutom det där frukostvärdet som skrämde upp mig lite härom veckan. Men sen dess har det inte varit några konstigheter, och nu är vi ju verkligen på upploppet. Har fått tid till nästa TUL, 11 dagar innan BF. Känns lite sent (ska ju vara i vecka 37?) men låg ju fint sist så tror inte att jag riskerar någon megabebis.

Ser faktiskt fram emot att uppleva en till förlossning. Har stor respekt för smärtan och ser väl inte fram emot just den, men allt annat känns så häftigt. Det enda jag känner mig lite orolig över är att man inte vet när det kommer dra igång, för misstänker att det kan bli bråttom. Framförallt är det ju blivande storebror jag tänker mest på, det blir ju en del att rodda med där, och inte bara fokus på sig själv. Det löser sig ju säkert, men av den anledningen hade jag ju gärna haft datum och tid i handen då man lugnt och organiserat kan åka in för igångsättning. Men det känns ju inte som anledning nog. Så får nog fortsätta gå runt och undra om det kommer starta vilken sekund som helst.

34+0

Vecka 35 är här nu, över 85% klar ned 41 dagar till BF. Med tanke på att jag inte får gå över mer än till 40+6 så borde det således vara mindre än 50 dagar kvar tills vi får träffa mini, hur det än blir. Har också för mig att från och med idag så försöker de inte stoppa en förlossning som börjar, även om det är några veckor kvar tills de räknas som färdigbakade. Jag är däremot icke redo för någon förlossning än, så får gärna stanna lite till. Om jag gick över 4 dagar med första barnet så känns det inte helt sannolikt, men ändå.

Vi har åkt på en liten miniförkylning här hemma. Sonen har hostat några gånger men inga andra symptom, medan jag känner mig skrovlig i halsen och lite småsnuvig. Hade inte varit något att skriva hem om i ”vanliga” fall, men nu är man ju himla uppmärksam på allt och i mitt huvud har jag redan bokat av allt som händer i veckan. I den BF-grupp jag är med i på Facebook är det många som håller sina äldre barn hemma från förskolan (och partners hemma från jobb) för att inte dra hem några sjukdomar, och jag förstår det på ett sätt. Även om jag knappt hade räknat detta som en förkylning om det inte varit för covid och graviditet så känns det fortfarande jobbigt. Har redan svårt att andas som det är pga lungor i typ armhålorna vid det här laget, det hjälper definitivt inte att vara lite pyttesnorig på det! Hu för att vara tvungen att föda förkyld, och jag vet inte helt hundra ifall sambon får vara med ifall han har förkylningssymptom. Kaos. Den stora boven är ju definitivt sonen, eftersom sambon jobbar hemifrån och jag är hemma mest hela tiden. Förra hösten var det nog mer vabb än jobb, även om det bara var små milda förkylningar. Så absolut att det skulle kunna underlätta på den fronten om sonen också var hemma. Problemet är ju bara att han klättrar på väggarna när han är hemma. Rutinerna, ”kompisarna” och pedagogerna gör enorm skillnad och han trivs verkligen på föris. På helgerna försöker vi aktivera honom så gott det går, men det går ändå inte upp mot förskolan. Till vardags när sambon jobbar och jag kan stå till tjänst med lite stillsamt pyssel eller läsning är det som en droppe i havet. Den här trötta morsan med andnöd, ont och en gånghastighet på nån meter i timmen har inte många äss i rockärmen. Kanske att vi hade kunnat ta oss till en lekplats (stort KANSKE) men väl där så har sonen en tendens att springa iväg någon helt annanstans och man behöver vara alert – och rörlig. Rulla vagn går en kort stund men belastar fogarna. Allehanda övriga aktiviteter skulle vi nog vara tvungna att ta oss till med kollektivtrafik, och då kan man ju lika gärna utsätta sig för bacillerna på förskolan. Så nej, för att vi ska få vardagen att fungera är det för allas bästa om han går på föris som vanligt. Trots smittrisk. Är ju också nervös över RS-virus som vi inte vill dra hem till mini sen. Jag kommer förhoppningsvis vara lite mer rörlig igen inom kort, och vi kan säkert komma ut på barnvagnspromenader eller lekstunder med mini i bärsele. Förutsatt att han accepterar sånt. Förutsatt att jag inte kommer behöva amma var tionde minut. Förutsatt att man inte vill ha någon lugn och ro för att lära känna sin nya familjemedlem. ”De små hänger mest med” heter det, och visst kan jag köpa det så småningom. Men jag vill kunna erbjuda hud mot hud, trygghet och värme och inte flänga runt som en galning i mörkaste vintern varje dag. Alla gör såklart som de vill och jag har inte för avsikt att trampa någon på tårna. Men alla barn är olika, jag känner inte mini bra nog än för att kunna avgöra vad som funkar för honom, men för blivande storebror och oss övriga känns det som att förskolan är svaret. Jag får kanske äta upp mina ord så småningom, men så tänker jag nu.

Har beställt det vi behöver komplettera med här hemma och väntar på att hämta en massa paket snart. Som en liten för tidig julafton? Fast kanske inte lika roligt när det kommer till typ förlossningsbindor vilket är i ett av paketen. Men känns skönt. Har börjat lägga lite saker i BB-väskan (dvs mobilladdare, amnings-BH och ett par strumpor än så länge…) och fixar så smått. Sen är det lite större projektet att hämta ner pyttekläderna från vinden, tvätta och sortera dem. Det kräver dock till viss del att vi skruvat ihop storebrors garderob och fått in hans kläder där, men den står fortfarande i kartonger i hela hallen. Så nej, långt ifrån redo är vi! Eller åtminstone ett rejält stenkast bort.

Beroende på sjukdomstillstånd ska jag ha ett möte med chefen på onsdag. Vi har kunnat konstatera att jag inte med bästa välvilja i värden kommit upp i 25% arbete med de specialanpassade arbetsuppgifter jag suttit med, och att det kanske är dags att göra ett lite snyggt avslut och lämna vidare jobbet. Jag blir såklart lite nervös (jag är ju trots allt jag) över vad detta innebär rent praktiskt. Jag är beviljad 75% gravpenning tom 11 dagar innan BF, så när mötet äger rum har jag 3,5 vecka kvar. Jag vet inte om chefen tänker sig att jag ska gå upp på 100% gp, men det är jag relativt säker att vi behöver göra en ny ansökan för. Ny ansökan = ny handläggning, och det kan ju ta upp till 30 dagar (dvs mer tid än det är kvar). Kan det gillas retroaktivt? Kan det bli avslag och jag får stå där utan inkomst helt plötsligt? Plan B är en sjukskrivning, men det måste ju också ansökas och handläggas. Plan C är semester, vilket jag inte är helt hundra på att jag har tillräckligt med dagar för. Plan D är att ta ut föräldrapenning, vilket jag har rätt till, men vill helst inte slösa med dagar innan bebis är här. Kommer troligtvis knappt gå runt på 5 dagar/vecka och kanske måste köra 7 för att få ekonomin att gå ihop, vilket gör att dagarna går snabbt åt som det är redan. Helst av allt hade jag ju fortsatt som det är nu, hittat några arbetsuppgifter att sysselsätta mig med de sista veckorna och inte krångla till det. Får väl se. Mötet kanske måste skjutas upp ändå, och då blir det ju ännu kortare tid kvar. We’ll see. Även om jag nojar över mycket nu så är det en del av mig som inte riktigt orkar bry sig. ”Det löser sig”-jaget. Minns att jag kände mig konstigt zen de sista veckorna av förra graviditeten, med lite tur så kan den känslan ta över strax. För det är faktiskt rätt tröttsamt att vara orolig, grubbla och älta, även om jag för allt i världen inte kan låta bli.

33+2

Hej hej vecka 34, det fortsätter att rulla på! Jag mår okej, men är fortfarande extremt trött. I helgen var vi en sväng och lunchade hos min sambos föräldrar, något som inte krävde att jag gick särskilt långt alls och sen mest satt ner, men jag fick väldigt ont i kroppen och känner av fogarna mer än idag. Var tvungen att lägga mig bekvämt på soffan efter att jag suttit och ätit frukost i typ max 20 minuter. Jag är så extremt tacksam över att jag har en flexibel lösning med jobb och gravpenning, där jag kan anpassa hur jag vill. Har börjat ta rätt så rejäla sovmorgnar, vilket jag antar att kroppen behöver. Är ju verkligen en unik möjlighet detta, kommer nog inte kunna ha sån ”lyx” på flera år sen! Vi har absolut haft tur med sonen som redan ett par månader gammal sov hela nätter (vi snackar typ 9+ timmar oavbruten sömn) även om han nu har en tendens att vakna vid 5-6-tiden och vara pigg. Innan turades jag och sambon om att sova ut på helgerna och gick upp med honom varannan dag, medan jag gick upp till jobbet oftast innan sonen vaknade. Just nu tar sambon huvudansvaret för att sonen kommer upp och iväg till förskolan. Om jag känner mig tapper vissa dagar så kan jag kliva upp och byta blöja och kläder på sonen, men det är inget kroppen fixar varje dag då jag måste lyfta och ibland ha en liten brottningsmatch för att få på ungen kläder. Har man otur ligger han också och vevar med benen så man riskerar att få en spark i magen, även om han inte gör det med flit. Så det blir mest nån gång ibland, även om jag vaknar till när de går upp så har jag faktiskt lyckats somna om de flesta dagarna. Har väldigt svårt att somna på kvällen och om jag vaknar på natten (vilket jag i regel gör minst en gång) så jag värdesätter verkligen den där extra sömnen på morgonen/förmiddagen! Tvivlar starkt att jag kommer få någon sömn alls sen när mini kommer, och sovmorgnar kan man ju se i stjärnorna efter sen när vardagen börjar rulla på så småningom. Så jag njuter vad jag kan den här sista tiden.

Det är trångt i magen nu. Bebis låg med huvudet nedåt sist, och jag tror inte att det finns utrymme att göra kullerbytta därifrån längre. Däremot känner jag mer och mer ”Alien-rörelser” där det är som om mini försöker trycka sig ut framåt genom naveln på mig istället för den vanliga utgången. Känner igen det från sist! Även övriga rörelser är rätt stora och starka, gör nästan ont emellanåt. Hela magen buktar verkligen ut. Känns ganska otroligt att han ska växa ännu mer och på något vis få plats där inne! Hua! Han är ju dessutom något mindre än storebror i denna vecka, enligt beräkningar från TUL, så det borde ju vara gott om plats…

Utöver att jag är trött, tung, varm, blir andfådd av minsta lilla och har lite mer ont så märkte jag att jag fick märken efter strumporna härom dagen. Minns att jag kände mig mer ”vätskefylld” och svullen i förra graviditeten mot slutet, hade rejäla korvfingrar som det knäppte och knakade om och hela benen kändes för trånga om jag gjorde något annat än att ligga med dem i högläge. Riktigt så illa är det ju inte nu i alla fall! Och trots att fogarna gör sig lite mer påminda just nu så är det inte fysiskt omöjligt för mig att göra de flesta rörelser trots allt, och jag KAN fortfarande lyfta upp sonen till skötbordet för att ordna med morgonbestyren. Så jag är ju tacksam även över detta.

Igår hade jag ett blodsockervärde som landade på 8,3 efter frukost – det ska ligga mellan 4 och 8 helst, så var för högt. Det var ju dagen efter att vi varit hos svärföräldrarna och jag hade ätit lite potatis och även unnat mig en liten portion efterrätt utan att riktigt veta vad det gjorde med mitt socker. Sen gick jag upp tidigare med sonen och fick inte den där extra sovmorgonen, och hade inte sovit så bra innan dess heller pga obekväm, vilket också kan påverka blodsockret. Till sist så var det slut på det vanliga brödet jag brukar äta numera så fick köpa hem ett annat som inte är fullt lika fullkornigt. Allt detta tillsammans kan säkert ha påverkat, och jag låg bättre i värden resten av dagen. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig riktigt usel och få dåligt samvete. Nåt högt värde här och där är helt okej har de sagt, men jag fick verkligen skamkänslor. Jag tror verkligen att det var en tillfällighet, men känner mig rädd att hormonerna ska spöka till det såhär mot slutet och att jag kommer vara tvungen att medicinera (tabletter eller insulin). Som jag förstått det så kommer det innebära samma rutinmässig ”tvångsmatning” med ersättning om jag inte har kostbehandlad graviditetsdiabetes, och risken att jag inte får till amningen denna gång heller ökar. Jag är rätt medveten om att ett högt värde inte är avgörande och att detta i vanlig ordning är en rejäl dos katastroftankar (något jag är väldigt bra på tyvärr) men har svårt att skaka av mig känslan. Har varit så nöjd med att mina värden legat bra även om jag tagit ut svängarna och ätit potatis eller vanligt bröd tex, men nu känns det som att jag måste vara jättestrikt igen. Vill slänga hela paketet med bröd, även om det är ett jäkla matsvinn. Läkaren ringer på tisdagar varannan vecka efter att ha kikat på mina siffror och jag har sån ångest. Idag mäter jag inte så kan ju inte se om det skulle vara en plötslig trend som inte kan bortförklaras med ovanstående, men de kanske vill att jag ska börja mäta varje dag igen istället för varannan. Dubbelt så många stick och ständig kontroll. Ugh. Det är inte så långt kvar nu, det vet jag, mindre än två månader av stick och sen är det förhoppningsvis över. Men det känns ändå lite tufft just precis just nu. Att allting inte ser toppen ut är ju tufft att höra, även om jag tekniskt sett inte fått höra det (än). Ska försöka slappna av igen, ingen vinner på att jag går och oroar mig i onödan.

Detta blev lite långt och lite svamligt, både högt och lågt… Veckan som kommer har jag inget inbokat utanför hemmet, nästa vecka sen är det både MVC och 2,5-årskontroll på BVC. På gott och ont kanske. Jag har tid att ta hand om mig själv, behöver inte ge mig ut och anstränga fogarna på en vecka, samtidigt som jag har all tid i världen att tänka, grubbla och noja. Får försöka sysselsätta mig, helst med något som kan göras från soffan. Som tur var har jag en del serier jag gärna tittar ikapp (har typ knappt kollat serier själv sedan jag låg och plöjde hela Netflix under sista halvan av förra graviditeten, annars ser jag bara tillsammans med sambon). Kanske ska passa på att beställa hem lite saker till mini också, beta av på listan. Är en del bebisar i den BF-grupp jag är med i som redan ploppar ut till höger och vänster så börjar bli lite smått stressad. Nu kom ju storebror på BF+4 så ser ingen anledning att lillebror skulle titta ut såhär tidigt om det inte dyker upp något medicinskt, men vi har ändå en del kvar att ordna. Får nog bli veckans projekt med andra ord! Så, nu ska jag sluta svamla. Har inte läst igenom det jag skrivit så vet inte om det ens är läsbart, men nu får det bli så!

32+3

Varit på TUL idag, bebis låg på ca -0,5% så väldigt fint på kurvan och ingen megabebis här inte! Dessutom kunde hon se en pung (sen låg navelsträngen lite i vägen) så det verkar vara en liten lillebror där inne! ❤

Känner mig lite mer till freds med graviditeten igen. Har kanske ”vant” mig vid att vara lite tung och begränsad och att sova som en kratta, och läget är fortsatt stabilt. Blodsockret och foglossningarna sköter sig exemplariskt och jag är tacksam att hela familjen återhämtat sig från magsjukan nu. Det var inte särskilt skoj… Men nu är det bra och vi har hittat tillbaka till vardagslunket igen.

Blivande storebror kommer verkligen igång mer och mer med talet för var dag som går. Han har börjat säga ”bisse” och pekar på min mage, klappar och vinkar. Så himla gulligt!! Han svarar även mer och mer på frågor och försöker kommunicera mer, känns verkligen spännande att följa utvecklingen 🙂 Vi har fått hem lite grejer till hans rum också som vi förhoppningsvis kan ta tag i att montera och fixa så han kan börja sova i sitt eget rum tills lillebror (!) kommer. Å ena sidan känns det som att vi har gott om tid att ordna och beställa hem det sista, samtidigt som det känns som ingen tid alls. 52 dagar till BF idag, rätt sjukt ändå! Får se när han behagar titta ut sen, känns inte som att det kommer bli tal om att sätta igång tidigare i alla fall med de måtten vi hade på TUL idag, men får ju fortsätta följa. Jag ogillar ju egentligen överraskningar, men här har man ju inte så stort val…

31+2

Sååå… Sonen har dragit med sig magsjuka hem från förskolan, och jag fick krama toastolen hela natten. Helt slut, illamåendet gör sig påmint så fort jag rör på mig så har fått ligga i soffan hela dagen och försöker få i mig Resorb. Hoppas att det går över snabbt, vet inte hur jag ska palla detta. Patient zero mår helt okej och är pigg som vanligt förutom lite dålig aptit. Såklart. Giv oss styrka!

31+1

Vecka 32 och exakt två månader kvar till BF! Får ändå säga att tiden rullar på fortfarande, även om det känns jobbigare nu än innan. Går lite upp och ned, men värsta är att jag är så himla trött hela tiden och blir andfådd av typ ingenting. Fortsatt kämpigt rent kroppsligt, har också haft några dagar då jag känt mig lite yr och nästan svimfärdig. Hade lite lågt blodtryck sist jag kollade så kanske hänger ihop. Psykiskt går det också lite fram och tillbaka mellan att tycka syndast om mig själv i hela världen och att tänka att det trots allt är mycket bättre än förra graviditeten. Får fortsätta att ta en dag i taget som innan helt enkelt. Det funkar okej.

Har gjort en lista över saker som ska fixas, köpas och ordnas med inför minis ankomst, som jag har kunnat börja checka av saker på. Känns bra med lite struktur och inte behöva ha allt i huvudet, för märker att det börjar bli lite mer rörigt där inne 😅 Det är i alla fall överskådligt och känns som lagom mycket att beta av efter hand. Börjat med att fixa lite till sonens rum för att kunna påbörja projekt att sova själv där inne istället för i vårt sovrum. Tänker att det kan bli skönt för honom att inte bli störd av bebis, och att ha sitt eget. Börjar vi nu lite i förväg så kanske det inte käns som att han blir ”utslängd” heller. Hoppas att det blir bra. Har skaffat en garderob till honom också så att småkläderna kan vara på skötbordet och vi är redo att hämta ner, tvätta och sortera dem. En sak i taget. Organiserat. Skönt.

26+5

Så har snart vecka 27 kommit och gått den med! Två tredjedelar av graviditeten har passerat och det är exakt 3 månader kvar till BF, men får vänta en vecka och två dagar innan jag går in i tredje trimestern. Känns ändå som att nedräkningen verkligen börjat.

Jag börjar verkligen märka av magen, tycker att det känns som att det börjar bli trångt där inne. Kommer ju titta tillbaka på denna tid om ett par månader och asgarva åt den tanken, för jag vet ju att det kommer bli mycket större, tyngre och otympligare ju längre tiden går. Men i alla fall. Veckan som gått har jag även lyckats med konststycket att kräkas inte mindre än tre gånger! Först så hostade jag så väldigt att jag kräktes (tror aldrig att jag varit med om det tidigare!), sen skulle jag göra covidtest och få en tops i halsen vilket direkt triggade igång kräkreflexen. Det senaste året har jag ju tagit ungefär en halv miljon test och aldrig reagerat så. Hade i alla fall inte corona den här gången heller! Sist men inte minst så fick jag en liten uppkastning i duschen när jag böjde mig framåt för att raka benen. Har inte upplevt något liknande under förra graviditeten, men då kunde jag såklart inte böja mig framåt pga foglossningen och covid fanns inte 😛 Men hur som helst så känns det som något nytt, och att det delvis kommer sig av den där ”trånga” känslan i magen. Känner också sparkar lite överallt nu som börjar göra rätt ont, och mini tycks också älska att sparka mig i blåsan. Fun times. Nu är vi i alla fall någorlunda friska och tillbaka till vardagen, dvs med sonen på förskolan där han får utlopp för sin överskottsenergi och inte behöver ta ut den på mig XD

Har börjat fundera väldigt mycket på det här att ha två barn. Såhär i efterhand känns det ju väldigt förspänt att få sitt första barn och bara fokusera på det. Nu finns det ju en till liten individ att ta hänsyn till när det kommer till allting. Bara det att ge sig av till förlossningen kräver ju barnvakt och planering. Sen var vi ju kvar på BB sist i två dagar, och jag antar att det kommer bli likadant nu. Men då kanske min sambo får vara hemma med storebror istället. För att inte tala om första tiden med mini sen… Antingen får ju sonen vara hemma – med sitt behov av underhållning – eller vara sina mindre antal timmar på föris. Det blir ju i vilket fall inga första tio dagar då bägge föräldrarna kan lägga fullt fokus på att lära känna och bonda med den nya lilla familjemedlemmen och komma in i hens rutiner. För det kommer ju fortfarande vara business as usual för 2,5-åringen! Sen vet man ju inte vad det blir för liten krabat som kommer till oss… förhoppningsvis en som mest vill hänga med och kan ligga i vagn eller sele, men tänk om hen vägrar. Ska jag själv lyckas få iväg storebror till föris med en liten minimänniska som totalvägrar? Vi vet ju att hen är envis om alla ultraljud är något att gå på… Ska jag kunna gå ut med hunden, fixa mellis och ordna? Med sonen var jag typ fast på soffan de första månaderna, hade jag inte saker i närheten så fick det vara, för han ville bara ligga i famnen på mig. Visserligen testade jag inte med sele, och kände väl inget större behov av att vara uppe och flänga några längre stunder, men nu är man ju så illa tvungen. Och de kanske får finna sig i det. Känns ju dock lite orättvist mot lillasyskonet som inte får samma första tid i livet, men det är ju förstås inget de minns. 🙂 En hel del funderingar i huvudet, men jag antar att det löser sig.

25+4

Idag är det alltså hundra dagar kvar till BF. Imorgon är vi nere på tvåsiffrigt! Jag har sagt det förr och säger det igen att man såklart inte ska haka upp sig på ett datum eftersom det lätt kan leda till besvikelse när den dagen kommer och går. Jag gick ju fyra dagar över BF med sonen och hann redan ställa in mig på att han aldrig skulle komma under de dagarna. Men samtidigt är det ju skönt att ha ett datum att hänga upp det på, och eftersom jag har graviditetsdiabetes kommer jag inte få gå mer än sju dagar över BF. Så som högst har jag 107 dagar kvar, rätt sjukt! Har också funderat på det där med BF lite, jag visste ju när jag hade ägglossning och när befruktningen skedde med sonen (såväl som med denna graviditet) och minns att mitt första datum då var 18 april enligt ÄL. Sen flyttades BF till 13:e vid KUB, vilket tekniskt sett inte var fysiskt möjligt… Han kom den 17:e. Nu har mitt BF enligt ÄL och via ultraljud varit exakt samma, så kan ju undra om det påverkar… Visserligen är det ju hundratals faktorer som styr när det är dags, men känns ju ändå lite intressant. Får se om sisådär 100 dagar helt enkelt!

Annars har vi lite sjukstuga här hemma. Klassisk ”alla har kommit tillbaka från semestern”-förskoleförkylning och som i nio fall av tio har jag lätt halsont och snuva. Sonen är såklart ungefär tretusen gånger piggare än vad jag är, sådär allmänt obrydd om att näsan rinner och han haft lite förhöjd temp. Samtidigt har han ju små stunder där han är lite mer gosig och ynklig mellan sitt vanliga energiska jag. Får honom att kännas lite mindre, liten igen. Och genast får jag dåligt samvete över att ”byta ut honom mot en nyare modell” så att säga. En liten bebis som kommer att stjäla mycket uppmärksamhet. Hur ska sonen reagera? Han kommer vara 2 år och 7 månader ca (om vi nu håller schemat) och man vet ju aldrig hur det kommer gå. Samtidigt är han inne i en väldigt ”rolig” period just nu. Han har varit rätt sen med talet (men väldigt tidig med motoriken istället) och har nu äntligen börjat prata mer och mer, kommer nya ord var och varannan dag. Fram tills för ett par veckor sedan har han haft typ noll tålamod till att sitta och läsa en bok, han har snabbt velat bläddra sidor så man inte hinner läsa eller titta, och sen sprungit vidare till något nytt. Nu kan vi faktiskt sitta och läsa, han tar in bilder och text och kan till och med referera tillbaka till en specifik sida där det hände något roligt. Han springer och hämtar böcker och kommer med, och sitter gärna och läser på riktigt! Känns som en helt ny möjlighet att lära känna honom, som jag har längtat efter det! Och så har vi bara hundra-nånting dagar kvar innan ett nytt litet yrväder kommer och ändrar vardagen…

Är kanske naturligt att känna såhär, och jag märker att jag är rätt hormonell och blödig när det kommer till det mesta, så säkert inte så konstigt. Nu ska den här förkylningsynkliga och smått orörliga mamman försöka få till den där kvalitetstiden med sonen i alla fall!

22+2

Idag är det exakt fyra månader till BF, om man går på datumet. 56,1% avklarat. Nu ska man ju inte stirra sig blind på datum och siffror, men ändå skönt att det går framåt!

Denna vecka kommer bebis att väga ett halvt kilo och vara nästan lika lång som en skollinjal, vilket är rätt galet! Även om jag känner mini varje dag så känns det fortfarande så surrealistiskt att hen bor därinne, även om jag varit med om det tidigare. Vet inte om det är lite svårare då vi inte fick reda på könet. Nej, det spelar absolut ingen roll, men det känns som en viktig del i att lära känna hen och veta vem det är som bor där inne. Kan föreställa mig att vara tvåbarnsmamma och allt som behöver fixas inför det. Kan föreställa mig min son som storebror. Men jag kan inte föreställa mig bebisen ännu, det är för abstrakt. Nej, jag tror inte att jag hade en bild av sonen heller innan han kom ut, men då visste jag ju inte hur det skulle bli alls. Kanske är det inte alls annorlunda en andra graviditet, men jag kan ju inte vara säker. Den känslan är lite jobbig, men jag försöker jobba med det jag har. Så gott det går.

Jag mår i alla fall bra. Fogarna och diabetesen är samma som innan, under kontroll. Idag var jag inne en sväng på jobbet och hämtade min dator och pratade med kollegor, vilket kändes trevligt. Lite lustigt att lämna sonen på förskolan i morse när vi varit hemma i fyra veckor, men samtidigt lite skönt får jag medge. Det är ganska höga krav på en att göra av med hans oändliga mängd energi om dagarna, något som är mycket även för en förälder utan foglossning. Samtidigt är det ju mysigt att hänga som en familj. Men jag längtar som jag säkert tidigare skrivit så mycket till nästa sommar! En treåring som kanske kan kontrollera sin överskottsenergi något bättre, och som kanske till och med har en överlevnadsinstinkt och samtidigt kan hålla sig i närheten utan att kuta iväg i full fart i motsatt riktning än dit man är eller är på väg. Förhoppningsvis med en mini som finner sig med att bara hänga på i vagn eller sele. Och att jag kan röra mig och vara med. Så underbart! Men fortsätter att försöka göra det bästa jag kan utav denna sommar, har ju helgerna kvar för några utflykter om andan faller på. Hoppas att tiden går snabbt, samtidigt som den inte behöver gå FÖR snabbt. Kan ju behöva leva lite i nuet då vi bara har ett barn. En familj på tre (fyra med hunden) som ändå har hittat väldigt fina rutiner. En liten en kommer ju ställa till det ett tag i början, och det är inte alls säkert att hen kommer sova eller vara nöjd med tillvaron, vi kommer säkert få det kämpigt. Men tror att det också kommer bli alldeles underbart! Så lagom är bäst!