22+2

Idag är det exakt fyra månader till BF, om man går på datumet. 56,1% avklarat. Nu ska man ju inte stirra sig blind på datum och siffror, men ändå skönt att det går framåt!

Denna vecka kommer bebis att väga ett halvt kilo och vara nästan lika lång som en skollinjal, vilket är rätt galet! Även om jag känner mini varje dag så känns det fortfarande så surrealistiskt att hen bor därinne, även om jag varit med om det tidigare. Vet inte om det är lite svårare då vi inte fick reda på könet. Nej, det spelar absolut ingen roll, men det känns som en viktig del i att lära känna hen och veta vem det är som bor där inne. Kan föreställa mig att vara tvåbarnsmamma och allt som behöver fixas inför det. Kan föreställa mig min son som storebror. Men jag kan inte föreställa mig bebisen ännu, det är för abstrakt. Nej, jag tror inte att jag hade en bild av sonen heller innan han kom ut, men då visste jag ju inte hur det skulle bli alls. Kanske är det inte alls annorlunda en andra graviditet, men jag kan ju inte vara säker. Den känslan är lite jobbig, men jag försöker jobba med det jag har. Så gott det går.

Jag mår i alla fall bra. Fogarna och diabetesen är samma som innan, under kontroll. Idag var jag inne en sväng på jobbet och hämtade min dator och pratade med kollegor, vilket kändes trevligt. Lite lustigt att lämna sonen på förskolan i morse när vi varit hemma i fyra veckor, men samtidigt lite skönt får jag medge. Det är ganska höga krav på en att göra av med hans oändliga mängd energi om dagarna, något som är mycket även för en förälder utan foglossning. Samtidigt är det ju mysigt att hänga som en familj. Men jag längtar som jag säkert tidigare skrivit så mycket till nästa sommar! En treåring som kanske kan kontrollera sin överskottsenergi något bättre, och som kanske till och med har en överlevnadsinstinkt och samtidigt kan hålla sig i närheten utan att kuta iväg i full fart i motsatt riktning än dit man är eller är på väg. Förhoppningsvis med en mini som finner sig med att bara hänga på i vagn eller sele. Och att jag kan röra mig och vara med. Så underbart! Men fortsätter att försöka göra det bästa jag kan utav denna sommar, har ju helgerna kvar för några utflykter om andan faller på. Hoppas att tiden går snabbt, samtidigt som den inte behöver gå FÖR snabbt. Kan ju behöva leva lite i nuet då vi bara har ett barn. En familj på tre (fyra med hunden) som ändå har hittat väldigt fina rutiner. En liten en kommer ju ställa till det ett tag i början, och det är inte alls säkert att hen kommer sova eller vara nöjd med tillvaron, vi kommer säkert få det kämpigt. Men tror att det också kommer bli alldeles underbart! Så lagom är bäst!

16+0

Gravidvecka 17 är här, 40% har passerat. Känns både som att det kommit långt, och som att det är evigheter kvar av graviditeten.

Fogarna sköter sig någorlunda… Jag har fortfarande inte fått den där huggande smärtan vid rörelser, men den sega värken och tröttheten som byggs på under dagen är definitivt där. Jag försöker att ta det lugnt och inte röra på mig på ett oergonomiskt vis, men det märks. Nu är det i alla fall bara två arbetsveckor kvar till semestern. Lite stressigt, känns som att jag har mycket att försöka avsluta och fixa innan jag går, och det kommer hela tiden nya saker. Men det ska nog gå. Nu är planen att jag ska jobba 25% hemifrån när semestern är över, och då jobba med helt nya administrativa uppgifter. Tyvärr verkar det inte lika straight forward som jag hade trott, måste starta upp helt nya grejer mitt i sommaren, men det känns lite som chefens ansvar att se till att jag har uppgifter att göra när hon väl har omplacerat mig. Jag får fortsätta ta en dag i taget.

I tisdags fick jag min blodsockermätare, och är nu allmänt sönderstucken om fingrarna. Hittills har jag haft värden som under förra graviditeten, det funkar att byta till fullkornsprodukter och köra på. Positivt är att de tycks ha ändrat riktlinjerna, så att bebisen inte behöver tillmatas vid endast kostbehandling som det gjordes 2019. Istället blir det fokus på amning, och kanske en möjlighet till stöd med det också. Med sonen kändes det som att han alltid var så proppmätt av ersättning så att mjölken aldrig riktigt rann till. Det var också sånt fokus på att ge ersättning att ingen riktigt kollade över amningen på BB. Då det känns ju positivt. Hoppas att blodsockret håller sig under kontroll.

Annars känner jag mig seg, har varit lite illamående igen till och från, och aptiten kommer och går. Ibland kan jag rycka på axlarna och tänka att läget ändå är under kontroll. Andra dagar får jag kämpa med att hämta sonen på förskolan, som har insett att mamma är lite långsam nu och tycker det är oerhört skojigt att springa ifrån mig. Han vill oftast inte gå fint och hålla mig i handen, utan gör sig till gelé och slänger sig på marken och vägrar samarbeta. Än så länge kan jag lyfta upp honom utan att det gör ont just då, men jag vet ju att det sliter på kroppen. Det gör mig lite deppad. Och tanken på att det är fint väder ute och att jag inte kan gå själv med sonen till en lekplats, för jag kan inte släppa honom ”lös” där han kan springa iväg från mig. Jag kan helt enkelt inte röra mig så snabbt, går konstant och vaggar framåt i ett långsamt tempo. Det känns väldigt frustrerande, och jag kan känna mig värdelös. Visst, jag är fullt upptagen med att bygga en liten människa i min mage, men jag vill kunna bidra. Än så länge så skulle kroppen hålla för att fortsätta jobba, men så kommer corona-regler och ger mig arbetsförbud. Känns som att jag lämnar kollegorna i sticket mitt i sommaren när det redan är svårt att få ihop det i semestertider. Men jag vet ju att jag inte kan hjälpa det, jag kan inte styra över omständigheterna. Jag måste vara lite självisk och se till att jag mår bra i allt. Det försöker jag påminna mig om.

ÄL+15 / 4+1

Ännu starkare test idag, hade även en väldigt hög temp. Tänker nog sluta tempa nu, blir nog mest stressad om den flukturerar och är lägre någon dag.

När jag tänker lite på allt det här så var det ungefär tre år sedan vi bestämde oss för att skaffa barn (mars 2018). Under de tre åren har det faktiskt bara varit 6 stycken cykler där vi försökt. Övriga cykler har vi undvikt sex kring ägglossning. Tre gånger har jag blivit gravid; en gång med sonen, en gång ett MA, och så denna gång. Tre gånger på sex cykler är ju rätt häftigt ändå, speciellt som jag fick för mig att jag skulle ha svårt att bli gravid… Jag har långt mellan ägglossningar, det är väl det som är mitt största problem. Långa och oregelbundna cykler som säkerligen hade gjort det svårt om jag inte haft ÄL-test eller fertilitetsförståelse. Hade jag haft en typisk 28-dagars cykel hade det kanske inte krävts lika mycket ”jobb” eller hur man ska säga, och det hade gått snabbare med mer frekventa försök. Men jag är ändå tacksam. Även om jag inte vet hur det kommer gå med detta lilla frö så är jag tacksam, och kan bara hålla tummarna så hårt så hårt att nu kommer lillasyskonet vi längtar efter. Är även tacksam för min ”stora” som fyller två år nästa månad! Min familj 💖

Idag har jag lite svagt bruna flytningar som jag haft till och från. Jag är också rätt trött, trots att det var min tur att få sovmorgon i morse. Inte så ont någonstans just nu (magen, bröst) men är varit lite mer kissnödig än vanligt.

CD 57: ÄL+9

Tog ett negativt gravtest igår – kanske inte så förvånade då det bara var ÄL+8, men jag gillar att ta testen på helger så jag slipper stressa. Sen har jag även börjat få spottings, så räknar med att mensen kommer snart. FF säger idag, medan NC har lite högre tankar om min lutealfas och säger på onsdag. Men när som helst. Har det inte hänt något mer tar jag väl ett test på onsdag ändå, men känner mig inte direkt hoppfull. Har inga känningar.

Dock så fick jag min första dos covid-vaccin i torsdags! Det var med knappt ett dygns varsel och gick väldigt fort. Sen har jag haft lite förhöjd temp och känt mig allmänt trött och seg, samt haft ont i kroppen. Hade kanske kunnat ”dölja” symptom, men nu känner jag mig bättre. Tempen sjönk även en del idag (nästan ner till follikulärfas-nivå snarare än icke-febrig) så har väl inga hopp.

Känns rätt deppigt. Den där graviditeten och mitt barn som jag längtat efter att få träffa dröjer ytterligare. En tomhet. Nu ska jag dessutom få nästa vaccindos i maj, vilket borde vara tid för nästa försök om jag fortsätter ha dessa 60-dagarscykler. Missar jag det försöket känns det ju lagom kul att vänta ytterligare två månader, och vem säger att det kommer vara försöket det tar sig på? Känns som att allting bara springer ifrån mig, det datum jag skulle haft BF på kommer närmre och närmre, och jag trodde ju att jag skulle få bli gravid snart igen. Nu är det fortfarande ett tag kvar, jag vet, men känner mig väldigt nere. Hoppas att mensen kommer och kanske lite bättre känsloläge för detta är bra eländigt…

Happy New Year

Gott nytt år! Jag och sambon hade ett stillsamt firande med trerättersmiddag på tu man hand och skålade in det nya året på balkongen. Sonen sov duktigt mellan 19 och 07 utan uppvak ❤

Detta nyår var ju annorlunda, men det var i princip så vi firade förra året också. Skillnaden där var att min sambo drog ut efter midnatt och träffade några vänner, medan jag gick och la mig. Så största skillnaden för oss blev egentligen att få barn. Eller för mig kanske. Sambon har ett större behov än jag har av att träffa vänner och vara ute och festa, själv hade jag nog gärna levt med social distansering helt frivilligt. Eller jag saknar ju att kunna krama mina nära och kära, det är ju det konstigaste som varit med 2020. Och det kommer det ju fortsätta att vara ett tag till framöver, men förhoppningsvis har vi någon slags återgång till det normala inom en inte allt för snar framtid. Så länge är jag väldigt tacksam för min lilla familj, även om det såklart fattas en liten del av den. Både julen och nyår var faktiskt förvånansvärt bra vad gäller tankar på missfallet. Min födelsedag och tanken på högtiderna i förväg var rätt jobbiga, men tänkte inte mer på det medan det hände, och jag kunde vara mer i stunden. Skönt.

Jag tror att det nya året också alldeles strax bjuder på ägglossning!! Har haft halvstarka ägglossningstest under gårdagen (även om jag sa att jag inte skulle kolla upp sånt denna gång…) och är nog verkligen på gång. Kände att jag hade lite ägglossningssymptom häromdagen och kunde helt enkelt inte hålla mig. 🙂 Det är jätteskönt att kroppen verkar börja återhämta sig, och att jag kunde känna in det själv också!

Sen har jag gjort något som eventuellt är lite dumt/onödigt. Jag köpte nämligen en julklapp till mig själv: en Tempdrop. Det är alltså en termometer som man har på sig hela natten, som kontinuerligt mäter temperaturen och ger ett medelvärde. Den mäter genom uppvak, den mäter även om man sover med öppen mun. Min förhoppning är att den ska ta bort lite av stressmomentet som det ändå kan vara att tempa. Jag har ett rätt stort behov av att göra helt rätt, vill gärna få en perfekt mätning och blir lite besatt. När vi försökte med sonen ställde jag alltid klockan på samma tid och mätte alltid då även om jag somnade om efteråt. Nu är det ju inte alltid jag som bestämmer ifall jag kommer vakna mitt i natten, och det är inte helt lätt att veta ifall jag kommer få somna om därefter och kan få sammanhängande sömn nog att mäta när jag kliver upp. Får alltid dåligt samvete över att utesluta temperaturer eller ifall det blir väldigt sicksackigt. Är ju väldigt glad över att ha denna metod att kartlägga mina cykler med, men har samtidigt varit väldigt skönt att pausa ett tag. Nu hopas jag i alla fall att det ska vara en bra kompromiss med Tempdrop. Har använt den inatt bara för att testa, lite svårt att veta vart den skulle sitta. Jag har också lite, hm, sladdriga armar så vet inte hur tight man måste sätta. Fick fram en temperatur som kändes rätt rimlig i slutändan i alla fall! Hade tänkt dubbelkolla med vanliga tempen, men glömde av mig och plockade över sonen till vår säng direkt när han/vi vaknade och han ville inte ligga kvar och mysa mer än någon minut innan det var dags att kliva upp. Men inatt var ju såklart lite annorlunda, gick och la mig väldigt mycket senare än vanligt och vi skålade i lite champagne plus ett glas vin till maten så skulle nog uteslutit denna temp ändå. Men bra att testa på, och jag tror att man vänjer sig och blir bättre på det. Egentligen ska man nog ge den lite längre tid, men det är ju först kommande cykel som det blir mer skarpt läge. Men bevisligen har jag rätt bra koll på min cykel ändå!

God fortsättning på er! Jag ska ta de här sista lediga dagarna att försöka få in så mycket återhämtning som bara går, innan det är dags för jobb och all osäkerhet som det innebär. Mitt löfte för i år är att försöka vara snäll mot mig själv, så det tar jag till vara på nu en stund.

Happy birthday…

Idag fyller jag 34. Jag hade ju önskat att vara ”färdig” och kunna stänga bebisfabriken innan nästa födelsedag. Det blir ju lite dystert att tänka att om allt hade gått som det skulle så hade jag haft en 6-månaders liten knodd om ett år. Nu vet jag ju inte alls. Får samma känsla med julen med, en tomhetskänsla av att veta att där skulle vara en till familjemedlem med oss nästa år, och nu är den bilden ytterst otydlig. Plus att jag skulle varit i andra trimestern nu och vi kunde gå ut med det officiellt denna jul. Det är ju lite tungt helt enkelt.

Jag vet ju rent logiskt att sånt här inte går att styra upp eller planera på något vis. Sen är det väl inte så att det poff på dagen man fyller 35 att det skulle påverka fertiliteten över en natt direkt. Jag är säkert redan mindre fertil nu än när jag blev gravid med sonen i så fall. Jag vet ju att det händer när det händer om det är meningen att det ska det, och jag har ändå en stark övertygelse att det kommer gå vägen. Sen att jag har idéer om när, var och hur det ska ske, hur långt vi önskar att det blir mellan syskonen… Det ligger ju egentligen inte i mina händer.

Rent cykelmässigt (eller hur man ska se på det) så har jag fått en konstig liten blödning som kommer och går då och då. Och att kalla det för blödning är kanske att ta i. Ibland är det ingenting, ibland kommer det som färskt blod (är i alla fall röd färg) när jag torkar mig, men är väldigt utspätt. Ibland är det lite rosa flytningar, sen ingenting. Knappt att jag behöver trosskydd. Går liksom och småskvätter lite. Min blödning efter cytotecen var ju först som en mens, sen blev det bruna flytningar som sen var borta i ett par dagar innan detta satte igång. Det känns som något annat av en annan karaktär. Misstänker att det är en mellanblödning och att kroppen är i lite obalans fortfarande. Har tagit mig sovmorgon idag, men tänkte kanske ta ett nytt gravtest idag eller imorgon för att se hur det står till.

På tal om sovmorgon så känns det som en mycket tacksam födelsedagspresent att få ligga kvar i sängen fortfarande, snart halv 10! Det är fortfarande oklart om vi kommer få något ledigt i jul, och det kan bli aktuellt att stärka upp på sjukhuset istället för min vanliga mottagning. Det märks rätt tydligt hur mina kollegor med mig inte mår helt bra i det hela. Det är stressande att inte veta eller kunna planera (känns detta bekant?) och corona ligger som en blöt filt över allt. Var hemma och vabbade i början av veckan, och kände en så tydlig kontrast så fort jag satte min fot på jobbet. En våg av obehag som sköljde över mig, väldigt tydligt. Kan ju bara säga det om och om igen att jag hoppas att det blir bättre.

Just nu är jag lite mer orolig över att bli gravid igen under rådande omständigheter. Känslan av att det är en pusselbit som fattas och något som kommer göra mig hel igen finns också där och sliter åt ett annat håll. Jag vill inget annat än att bli gravid, jag längtar så! Jag hann märka av pandemin sist genom att jag fick vara själv på ultraljuden och när det konstaterades att det inte fanns några hjärtljud och att det inte gick åt rätt håll så var jag ensam. Det kommer säkert vara så ett bra tag till. Samtidigt måste man ju kunna föreställa sig en ljusning. Om minst nio månader är läget annorlunda. Kanske är alla vaccinerade och sjukvården under mindre press. Det såg ju helt okej ut i somras och besöksförbud kunde ju hävas. Corona kommer inte försvinna på länge, men förhoppningsvis kommer den inte ha samhället i detta järngrepp länge till. Jag får kanske vara lite självisk ibland också. Jag vet ju inte hur lång tid det dröjer heller. Och först och främst får jag vänta in att mensen kommer.

Life goes on

Skriver inga cykeldagar denna gång, men tekniskt sett är det CD10. Jag mår okej, blöder fortfarande men det har minskat ännu mer nu och är som en lättare mens (förutom att det hållt på i tio dagar då). Jag har inte ont eller något, har varit på jobbet en hel vecka. Det som varit svårast är att låtsas som ingenting. Har ändå ett jobb som kräver rätt mycket socialt och mentalt av mig, och jag har stort ansvar. Det har gått bra såklart, annars hade jag stannat hemma. Men det är ganska dränerande. Jag ska vara positiv och motiverande för andra människor och hjälpa dem, vilket alltid känns bra att kunna göra. Samtidigt så kräver det mycket av mig, då jag inte känner mig själv på topp. Så går och fejkar att allt är bra dagarna i ända, sen får jag dåligt samvete att jag stupar när jag kommer hem och inte orkar lyfta ett finger. Utöver detta är sonen inne i någon slags trotsålder och rebellar mot att sova, så jag får inte heller så mycket sömn. Allt detta gör ju att jag känner mig lite mer känslosam över annat, så hela situationen med corona och tanken på annorlunda högtider och att jag inte vet när jag kommer träffa min släkt igen, vilket är lite tufft.

Det börjar närma sig vad som skulle varit lite milstolpar… Skulle snart gå in i andra trimestern, och skulle de kommande veckorna någon gång gjort KUB, och hade nästa besök till MVC inbokat och ja… det känns ju lite tungt. Tanken på att vi snart kanske skulle gå ut med graviditeten, att få fira det till julen och allt sånt, det skär ju lite in i hjärtat. Samtidigt så känner jag ändå att den värsta sorgen är passerad. Jag sörjer att jag inte är gravid just nu, men hur jag än vänder och vrider på det så känner jag inte att jag har förlorat ett barn. Det är lite svårt att förklara, eftersom jag självklart redan föreställt mig långt framåt i tiden hur min son skulle bli storebror och hur vi skulle ha en liten pytteplutt hemma igen… Men den visionen lever ju kvar, bara att den blivit framskjuten. Jag kan ju inte på något vis garantera att jag kommer bli gravid snart igen, eller att det kommer att gå vägen den gången heller, men jag har en så stark känsla av att det snart kommer gå bra. På så vis blir sorgen och saknanden av ett andra barn, idén om detta barn, inte lika jobbig. Inte lika verklig. Är ledsen över att inte vara gravid, och kan längta efter att bli det igen. Ser fram emot att min kropp ska återhämta sig. Men det är inte helt smärtfritt för den sakens skull, en upprivande erfarenhet. Men jag är den erfarenheten rikare, I guess. Kändes nästan för lätt att rätt snabbt kunna bli gravid när jag önskade och att det inte skulle bli några komplikationer. Men nu har jag varit med om detta, då känns sannolikheten att det skulle hända igen inte lika stor. Såklart så funkar inte matematiken på det viset, men det är så min känsla är.

Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, inte ställa för höga krav. Låta tiden ha sin gång. Det kommer bli bra. Även om julen kommer bli annorlunda i år så har jag min fina sambo och vår fina son. Jag kan känna mig rik.

CD 39: ÄL+6

Tempen har fortfarande inte skjutit rejält i höjden, men ligger väldigt stabilt strax över coverline utan några större variationer från dag till dag. Det är ju positivt? Kanske? Det har ju i alla fall inte gått nedåt.

Jag har lite molvärk som kommer och går, ömma bröst och en pirrande/kliande/ilande känsla som också kommer och går – och flyttar sig lite hit och dit i magen. De senaste nätterna har jag även sovit rätt djupt; det har varit svårt att vakna till när klockan ringer eller om sonen vaknar under natten, och idag fick jag en rätt rejäl energidipp när jag kom hem från jobbet. Vet inte om något av det här betyder något, men av lite nördigt intresse så ska det såklart dokumenteras! 🙂

Den här veckan har i alla fall gått snabbt, det har varit lagom mycket att göra på jobbet så att man håller sig sysselsatt och dagarna går väldigt fort, samtidigt som det inte har varit för mycket att göra så man knappt hinner med att tänka. Lagom, som sagt. Funnits utrymme att snacka skit med kollegor och engagera sig i ditten och datten som inte har med barn eller hem att göra, och att jag kan prata med någon som inte är min sambo eller en snart 1,5-åring som inte kan prata tillbaka. Det är faktiskt rätt gött att komma hemifrån också och känna sig vuxen och att man får klä sig i en annan roll än mamma eller sambo för en stund. Sen kan jag ju sakna ihjäl dem också, och brukar oftast ha skickat ungefär 58924829 meddelanden innan klockan blivit åtta för att höra att de vaknat och kommit iväg till föris, om de kom ihåg jacka/stövlar/keps/osv pga ska bli si och så väder under dagen. Men det hör nog till. Tycker att jag har en fin balans nu i alla fall, och jag mår bra. Just nu får jag mycket energi från jobbet, och jag får mycket energi och kan koncentrera mammarollen till att vara en rolig lek- och busmamma den stund vi har tillsammans innan nattningen. När jag bara var hemma så tog man det lite för givet och var kanske inte alltid den roligaste eller mest engagerade under dygnets alla timmar. Så just nu känner jag att jag har det oförskämt bra! Man får ju vara beredd på att denna höst och vinter kommer bli lite underlig, säkert mycket av både vab och sjukdom… Men det får vi ta då! 🙂 Huvudsaken är att tiden sedan ägglossning faktiskt gått rätt så snabbt hittills, och att jag spenderar större delen av dagen åt annat än att bara gå omkring och känna efter i varenda vrå och vinkel. Tror att jag testar till helgen p.g.a. kommer inte kunna hålla mig (hah), så det är ju faktiskt snart!

CD 28

Så var vardagen igång igen, på riktigt! Sonen har varit på förskolan hela veckan och jag har jobbat. Sambon har känt sig lite småkrasslig (men blir oftast inte lika illa däran som vi andra) men har nu äntligen börjat känna sig som sig själv igen.

Det är extremt skönt att vara tillbaka på MITT jobb igen! Det är lite kaos och vi försöker hitta nya rutiner (”denna nya coronavardag”) och en hel del kollegor som också är hemma i sjukdom/vab, men jösses vilken skillnad det är ändå! Jag känner trots allt att jag har kompetensen att göra allt som väntas av mig, även om det inte är helt tydligt just precis vad det är som väntas av mig… Men jag är redo för vad som kan slängas åt mitt håll oavsett! Så har jag ju inte känt under våren, där det varit saker jag inte har erfarenhet eller kompetens inom som förväntats av mig. Nya rutiner, miljöer och arbetsuppgifter som varit stressigt i sig, samtidigt med ett stort hot om corona över huvudet på en. Hotet finns ju där fortfarande, men nu är det i alla fall meningen att vi ska jobba på att ta ikapp den vårdskuld som jobbats upp – och inte att jag potentiellt skulle få hoppa in med munskydd och visir inne på en covid-positiv sjukhussal.
Trots förvirring och lite slut i huvudet har jag ändå känt mig hoppfull, och kommit hem med positiv energi och orkat vara människa även när jag kommit hem från jobbet. Sonen verkar trivas väldigt bra på förskolan också, så det har funkat fint att ha en rullande vardag igen! 🙂

CD 28 alltså, och jag känner på mig att ägglossningen borde vara nära. Har fortsatt svaga LH-test, men mer fertilt sekret nu. Tempen har gått nedåt nu två dagar i rad, medan vilopulsen har gått uppåt – det gjorde den några dagar innan ägglossning förra cykeln också så får se om det stämmer igen. Det är bara att vänta… Vi är i alla fall pigga och krya nu så kan (lite försenat) köra på varannan dag nu äntligen!

CD 22

Förhoppningsvis börjar vi bli friska, äntligen! Har inte märkt något snor hos sonen på hela helgen, och förutom lite envis hosta här så är jag i princip återställd. Har börjat logga min vilopuls och jämföra med temperaturen, och faktiskt så ser jag ett mönster att de följs åt väldigt bra. I morse hade jag både låg temp och låg puls, så känns som att kroppen är rätt färdig med det här sjukandet för denna gång! 🙂

Så förhoppningsvis blir det återgång till vardagen igen imorgon. En veckas försening, men känns inte som att det hänt så mycket på en vecka heller. Jag ser fortfarande inte skymten av någon ägglossning. Tillbaka i ekorrhjulet som bara snurrar, och jag är inte närmare mitt mål…

Tidigare har jag, när jag blickat lite framåt, tänkt på att jag kanske är gravid till jul eller att jag nästa sommar antingen är gravid eller har en liten bebis. Nu börjar jag känna mig lite mindre hoppfull. Klart att allt kommer vara som vanligt till jul. Klart att vi bara kommer ha ett barn nästa sommar och en semester därefter. Jag kan ju inte ens ägglossa, hur skulle jag bli gravid?? Jag vet att dessa negativa tankar inte är ett dugg konstruktiva utan snarare destruktiva, men jag kan inte hjälpa det. Det faktum att jag fick ägglossning tidigare förra cykeln än jag fick i förrförra cykeln var tydligen inte en positiv trend. Det betydde visst inte att jag skulle se en cykel runt 30 dagar den här gången heller. Jag får bara vänta och vänta och vänta lite till. Tiden bara går.

Detta blev inte ett särskilt peppigt inlägg, men det är ju inte alltid uppåt heller å andra sidan. Ny vardag, nya tag?