Kroppen

Jag måste bara säga att min kropp är rätt så jäkla faktisk ändå. Sagt och gjort så sökte jag fram nån träningsvideo för postpartum på Youtube och körde. Det var rätt lugnt tempo och låg impakt, men fy sjutton vad skönt det var att röra på sig! Jag mådde även himla bra i kroppen och kände inget annorlunda/dåligt av ansträngningen. Så jag hittade en video med lite högre tempo som jag körde igår, som fick mig att svettas lite. Ännu skönare, och idag har jag bara lite träningsvärk, men ingen smärta eller obehag i övrigt. Tänk att ha gått i ett halvår under graviditeten och fått ont av minsta lilla rörelse, och nu fixar kroppen redan ett träningspass! Att den har burit och fött två barn (mina graviditeter har ju inte varit nådiga rent fysiskt direkt) och återhämtat sig på det här viset. Min kropp är ju helt otrolig!

Med det sagt så är det inte utan att jag har blandade känslor för kroppen. TW på resterande inlägg vad gäller vikt osv.. Jag har nog ”alltid” tyckt att jag varit lite för tjock, aldrig varit helt bekväm med att visa bar mage. Som gravid har jag för första gången kunnat se mig i spegeln och ha en positiv inställning till min mage. Men så fort man lämnar förlossningen i princip så börjar ju en hets från samhället att ”komma tillbaka till sin kropp”. Men min kropp är ju fortfarande min, även om jag fött barn. Den ser annorlunda ut, men det är fortfarande min kropp. Rent logiskt tänker jag så, men när jag ser mig i spegeln är det igen med en väldigt negativ blick mot mitt mellangärde.

Jag och min kropp har verkligen en rörig relation i bagaget. Även om jag inte tyckte om min kropp så dröjde det till jag var tjugoårsåldern innan jag på rent objektivt skulle kunna kallas något annat än normalviktig. Nu går jag kanske på förlegade måttet BMI, men jag gick onekligen upp ca 20 kilo under studentlivet (då jag levde allt annat än hälsosamt). Nu har jag nog en kombination av att rent fysiskt inte ha helt lätt att gå ner i vikt, och en personlighet som är rätt allt-eller-inget samtidigt som jag har ett kontrollbehov och kan lätt bli lite manisk. Jag gick ner mina 20 kilo och lite till, genom att bli rätt besatt av både kost och träning. Hälsosamt på ytan kanske, men jag blev rätt besatt. Jag åt typ tre salladsblad om dagen (noggrant vägda så att jag exakt på grammet kunde räkna kalorier in), och jag tränade mycket. Visst gick jag ned i vikt eftersom jag skapade ett rejält kaloriunderskott, tills jag hamnade på en platå där kroppen kanske tyckte att nu fick det räcka för att vi behövde kvarvarande kilo. Då hade jag dessutom satt ett mål som var lägre än jag vägt sedan typ tonåren, som jag tyckte var rimligt. När jag ser bilder på mig själv från den tiden så ser jag inte hälsosam ut. Men när jag var där så var allt jag kunde fokusera på de där sista 2-3 kilona som jag tyckte att jag behövde gå ned, och jag såg en mage som anstod sig att inte vara helt platt som en pannkaka hela tiden… Till sist drog jag på mig en knäskada efter att jag kört för hårt utan att värma upp ordentligt, och jag gick upp 10 kilo över en sommar. Efter det gjorde jag ett försök att leva lite mer hållbart genom att träna lite då och då och äta mat som jag inte hade vägt ned till sista grammet för att vara så kalorifattigt som möjligt. När jag konstigt nog inte gick ned till mitt överambitiösa mål av det (utan såhär med facit på hand höll en vikt som nog var hälsosam för mig) så fick jag nog och sket i allt. Tränade inget och åt en massa skit bara för att. Allt-eller-inget-mentaliteten at work again. Jag gick upp igen, såklart. Fick köpa nya kläder för att ha nåt att sätta på mig och mådde skit över detta. Med tiden så landade jag i ett stadie när jag gjort mig av med vågen hemma för att inte helt maniskt väga mig flera gånger om dagen. Jag tränade inte mer än vardagsmotion, och åt vad jag kände för utan att gå till överstyr. Jag vägde mer än jag ville, och kände mig inte helt nöjd med personen i spegeln, men jag kunde acceptera mig som jag var. Jag mådde okej i mig själv. Sen har jag inte mått helt toppen alltid, la all min energi på jobbet och slet ut mig mentalt. Fanns ändå inte ork, energi eller vilja att motionera eller intressera mig för mat.

Sen blev jag gravid och var tvungen att ställa mig på vågen igen. Det kändes faktiskt okej, jag visste att när siffrorna gick uppåt så var det för att ge mitt barn näring och allt som det behövde. Sen att jag fick foglossning som gjorde motionen obefintlig och graviditetsdiabetes som gjorde att jag återigen fick tänka efter vad jag stoppade i mig. Men det kändes faktiskt okej. Kanske var det fortfarande med min bebis i åtanke, men jag hamnade inte i de där negativa tankegångarna. Jag var förvisso väldigt strikt med maten – framförallt med kolhydrater – men jag fick ändå i mig det jag behövde. När jag sedan inte var gravid längre och fann mig själv i en kropp som var slapp och sladdrig, med bristningar och valkar, så var det ändå inte det viktigaste. Jag var glad över att kunna röra på mig igen, att kunna gå utan kryckor! Mer än så hade jag inte som krav, och det var trevligt att kunna äta semlor igen. Jag hade gått upp ca 10 kilo och gick utan ansträngning ned 5 kilo. Den vikten höll jag mer eller mindre sen tills jag blev gravid igen. Något som var lite jobbigt var att jag inte kom i några andra kläder än mammakläder. Men jag hade rätt fullt upp med att ha blivit mamma för första gången för att riktigt bry mig. Sen kom nästa omställning att både vara mamma och att gå och jobba om dagarna medan sambon var hemma med vårt barn, då ville jag lägga tiden på eftermiddagarna på att vara mamma till 100%. När jag väl kom så långt att jag skulle kunna hitta en balans, rent krasst att unna mig lite egentid och inte alltid vara någon annan till lags… Ja, då kom visst en pandemi och allt det innebar, och jag mådde inte så bra psykiskt. Då är det ju himla lätt att prioritera bort sig själv, eller sånt som får en att må bra rättare sagt. Det handlar mest om överlevnad, det mest basic. Jag lyckades ändå bli gravid (två gånger, även om det ena blev ett MA så kändes det som att jag var gravid i evigheter!) och plötsligt låg fokuset på hur fin den växande magen var igen. MVC knorrade lite i början att jag hade ett BMI över 30 vid inskrivningen, men det blev tack och lov inte mycket fokus på det sen och jag bytte till specialistmödravården när min diabetes bekräftades även den graviditeten. Sen hade jag ju den sortens illamående som inte resulterade i några spyor, utan som ett konstant lätt illamående som denna gång slog till på aptiten. Jag fick tvinga i mig små portioner av väldigt få maträtter som funkade, vilket sedan blev ännu färre när diabetesen uteslöt en stor andel. Inte helt oväntat så gick siffrorna på vågen nedåt, något som jag försökte ignorera faktiskt gjorde mig lite glad. Jag borde kanske oroat mig för att mitt barn inte fick i sig tillräcklig, men det gjorde jag inte. När kurvan sedan började vända uppåt igen och till sist gick om inskrivningsvikten i tredje trimestern typ så skulle jag ljuga om jag sa att det inte gav mig lite ångest. En kort stund, men den var ändå där. Jag undrade hur mycket jag skulle gå upp, speciellt när jag hade gått upp ett kilo på en vecka (eller kanske två?) mellan besöken. Jag slutade ändå på något mindre än slutsiffran första gången, och lite oväntat så försvann en stor del tills när jag vägde mig efter 12 dagar. Som nu hade ökat fem kilo igen i torsdags. Jag vet ju varför, jag har frossat i snacks som om jag inte kunde göra något annat. Inte bara någon gång ibland, utan mer eller mindre dagligen sedan minst en månad tillbaka. Jag har ätit pizza och hamburgare (med vanliga pommes!) eftersom jag inte kunnat göra det sen i våras pga kolhydratsbomber. Det kändes inte toppen att se den siffran (men to be fair så är det faktiskt inte högre än inskrivningsvikten!) men det var inte oväntat.

Jag känner att jag kanske behöver vara lite försiktig så att jag inte blir smått besatt igen. Att jag får ångest av att äta mat där jag inte i alla fall kunnat ögonmåtta vikt på ingredienser och i smyg lagt in dem i appen som räknade kalorier, och tänker att om jag i alla fall tränar i tre timmar så kanske jag vågar gå på restaurang sen… Jag tänker hålla mig från att räkna över huvud taget, helt enkelt! Lite sunt förnuft, och inte äta en massa ”skräp” varje dag, men för den sakens skull kunna unna mig på helgerna eller om man ses för en fika. Än så länge har jag inte fått någon känsla av att jag måste träna (för att bränna så många kalorier som möjligt) utan att det känns skönt att göra det. Någorlunda prestigelöst! Jag har inte som mål att gå ned till någon fantasivikt som jag aldrig kommer hålla, men det skulle vara skönt att kunna gräva gram några gamla ”vanliga” kläder ur garderoben. Jag har sparat lite allt möjligt i allt från XS till XL, så det finns lite att välja mellan. Jag kom ju redan i ett par stretcha jeans (okej, ett par jeggings mer eller mindre) som fortfarande passar, även om de känns lite för tighta över magen för att ha någon längre stund. Men alla mina mammakläder kasar ned, så jag antar att jag ser annorlunda ut än jag gjorde efter storebror. Ett plus skulle vara att bli av med vad jag dubbat för hängbuken, som nog också är boven i dramat när det kommer till alla kläder. Byxorna är för tighta i midjan och alla tröjor blir för korta. En del av mina gamla klänningar passar, och gjorde det även under graviditeten, men blir onekligen lite kortare än det är tänkt, speciellt framtill. Jag har dock kommit till en insikt att det inte är någon som har en helt platt mage alltid, och det kommer inte vara något realistiskt mål. Platt-are, visst, men jag tänker inte ge mer än vad som känns rimligt på detta. Jag vill fortfarande ha tid att vara mamma, även om en halvtimme om dagen på mig själv att lägga på träning inte känns orealistiskt. Sen är ju kanske inte huvudmålet att gå ned i vikt och ”få tillbaka min kropp” utan det skulle snarare bli en bonus. Ett bättre mål är ju att känna mig stark och rörlig och ha energi. När det blir utomhusväder på riktigt vill jag kunna hänga med när storebror springer fram och tillbaka som en duracellkanin, sparka fotboll, leka på lekland, vilka utmaningar som än möter mig. Känna hur min kropp som jag fick bänka förra sommaren pga foglossningarna faktiskt kan göra det jag vill. Orka med en lång promenad, kanske en heldag på tivoli… Det önskar jag väl mest av allt. Och för att det känns så himla kul än så länge att träna. Där vill jag hålla det.

Efterkontroll och mina små troll

Jag har varit på efterkontrollen och gick igenom besiktningen! Bristningarna hade läkt fint, jag hade ett jättebra knip och magmusklerna såg också bra ut. Fint blodtryck och järnvärden på det. Jag har ju känt mig oförskämt fräsch både fysiskt och psykiskt och kan ju bara bekräfta detta. Jag hade dock gått upp lite i vikt sedan jag vägde mig sist. Eftersom jag inte har någon våg hemma så var det när jag bara av nyfikenhet vägde mig på BVC 12 dagar efter förlossningen. De första två veckorna hade jag ingen direkt aptit, även om jag typ haft som målbild en påse med lösgodis. Men sen kom det som ett brev på posten: stor aptit och också ett enormt sötsug. Det var som att jag behövde kompensera för hur nyttigt jag varit tvungen att leva under graviditeten pga graviditetsdiabetesen. Inte alls berättigat, men det har jag struntat i. Ätit precis allt gott och inte kunnat hålla det till någon gång ibland utan nästan dagligen. Så det var ju absolut inte oväntat att det skulle synas på vågen.

Trots detta så känner jag mig faktiskt väldigt motiverad att börja träna. De ska öppna ett gym typ fem minuter hemifrån, och jag ser faktiskt lite fram emot att testa. Det bör ju tilläggas att jag inte har satt min fot på ett gym på många år (typ fem?), men nu känner jag mig motiverad. Det kan ju ha med mitt psykiska mående att göra, eftersom det var länge sedan jag mådde såhär bra och (faktiskt) har massa energi över. Kanske ska börja lite smått med något hemma för att känna in, men jag är i alla fall godkänd att träna på nu.

Eftersom jag var på specialistmödravården så pratade vi inte om preventivmedel, utan de rekommenderade att jag kontaktar min vanliga mottagning. Än har jag inte fått tillbaka mensen, men har haft lite slemmiga flyningar någon vecka nu, sån kanske är ägglossning på g? Jag har ju kört med NaturalCycles sedan många år tillbaka och skaffade mig en Tempdrop strax innan jag plussade, så tror att jag trots småbarn kan få helt okej mätning. Det är ju inte mer ansträngande än att ta ett piller varje dag att mäta tempen. Det som känns lite mindre tillförlitligt är ju dock att jag har så oregelbundna cykler. Eftersom man konstaterar ägglossningen först några dagar efter att den skett så kan man ju redan råkat bli gravid vid det laget. När jag bara använde det som preventivmedel var det ändå under premissen att det fanns en risk att bli gravid och att det var okej.

Vi känner oss färdiga med barn. Redan innan första graviditeten kände både jag och sambon att vi ville ha två stycken. Det är lagom för två vuxna som har två händer liksom. Jag känner också att vi är rätt kompletta nu, att lillebror var pusselbiten som fattades i mitt föräldraskap. Men… Det är en liten vemodig känsla att lillebror nu börjar växa ur de minsta kläderna, som storebror även hade innan honom. Ska man bara vika ihop dem och lägga undan dem, för att aldrig igen plocka fram dem? Alla ”första” nu kommer också att vara dem sista? Jag vill inte vara gravid igen, bli så fysiskt begränsad att jag knappt kan ta hand om mig själva och mitt hem, än mindre mina barn. Lik förbannat så är det lite av en sorg att tänka att det var sista gången och att jag inte ska göra om det. Jag har för mig att jag läst någonstans att man nog aldrig riktigt känner sig ”färdig” och att de här känslorna är väldigt naturliga. Jag vet inte hur vi hade reagerat på en oplanerad graviditet. Jag har svårt att se mig gå igenom en abort efter min upplevelse med mitt MA i bagaget.

Jag vill gärna stanna tiden lite, och försöker njuta av här och nu med lillebror. Samtidigt ser jag ju verkligen fram emot att se vem det bli och att se mina pojkar interagera med varandra. Att de kan leka tillsammans, dela upplevelser. Vi känner att det kommer bli väldigt mysigt när de är stora nog att båda två kunna njuta av utflykter och erfarenheter. Julafton med två pojkar med tomtefeber, två barn som bägge kan leka i en lekplats. Att när samhället tillåter kunna åka på en semesterresa som vi alla kan njuta av (än att man ska bli helt slut efter att ha sprungit efter en överenergisk unge). Nu tyckte vi att det var lite skönt att vi inte hunnit dit riktigt än, så att vi inte backade helt tillbaka till småbarnsåren. Men nu vill vi nog kunna lämna dem bakom oss, tillsammans. Ett litet sladdbarn hade kanske varit mysigt, när storasyskon(en) varit stora nog att klä på sig själva och inte behöva så mycket hjälp. Men då backar man ju bandet igen, förskjuter allting med flera år. Och jag blir ju inte yngre; jag fyllde 35 nu i december och vill ju inte vara hur gammal som helst med småbarn (om det ens går fortfarande). Men nej. Vi är ju klara. Samtidigt sa sambon härom kvällen att det skulle vara mysigt med en dotter… Som att man kan kontrollera det? Jag kan också känna en tomhet över vad som kunnat bli (en dotter) men tycker också att det känns så himla självklart att jag ska ha pojkar. Det är väl ett sånt där Sliding Doors moment, en alternativ verklighet. Som om jag utbildat mig till något annat, flyttat någon annanstans, inte träffat de människor som lett mig dit jag är idag. Man kan ju undra, men jag är fantastiskt nöjd där jag är. Men ändå… Konstiga känslor. Vill jag på ett helt definitivt sätt stänga dörren totalt? Vågar jag ha den så pass mycket på glänt som NC kanske ändå innebär för mig? Svårt.

Jag älskar oavsett mina pojkar mer än något annat i världen, så jag fullkomligt svämmar över av kärlek. Lillebror är så ljuvlig, det är svårt att ta in hur lyckligt lottade vi är. Storebror är inne i en period då han både är helt underbar, och att man i nästa stund vill sälja honom på Blocket… Eftersom han ligger lite efter med talet så får vi uppleva en större och större inblick i hans värld ju mer språket utvecklas. Det är himla härligt hur han själv tar till sig av våra rutiner och kan säga ”kissa pottan” och ”sova sängen” i vår nattningsrutin som vi verkligen börjar få till ❤️ Hur han kan be om saker och kommentera sin omvärld, och även börjat prata om saker som hänt tidigare. Jag tror att detta kan vara lite vardagsmat för andra med barn som är 2 år och 9 månader, men är så pass nytt för oss som med spänning följer utvecklingen. Han har även börjat fatta att man kan säga ”mamma!” för att få min uppmärksamhet och att jag kan göra saker för honom. Tidigare har han kommit och tagit tag i handen på en för att leda en dit han vill, men nu fattar han att man kan använda språket till sånt. Sen är det kanske ett tag kvar tills han verkligen kan förklara vad han tänker eller känner. Tills han kan svara på frågan ”hur har det varit på förskolan idag?” eller ”vad vill du äta ikväll?” Men det kommer nog snart, och vi ser fram emot det. Han är väldigt mån och kärleksfull mot lillebror, kommer med sin vattenflaska om lillebror är ledsen, kramar och klappar. Han blir lite intensiv ibland, men på det stora hela är han en jättefin storebror. Ser verkligen fram emot att följa bägge pojkarna, tillsammans och som individer. Hoppas också på finare väder och en bättre situation med corona så att vi kan hitta på saker ihop!

Utvecklingsfas 2

Andra språnget/fasen öppnar upp en värld av mönster. Nu börjar bebisen se mönster istället för en helhet. De kan bli väldigt fascinerade av kläder eller föremål med prickar, ränder eller andra mönster. Sedan tidigare är det ju även spännande med kontraster. De börjar även uppleva ansikten på ett annat vis. I denna fas upptäcker bebisen även sina händer, och kan både sitta och titta hänfört på dem och försöka att greppa efter saker (det är de dock fortfarande inte riktigt redo för än). De upptäcker även nya ljud som de kan göra, och ”pratar” gärna med sina föräldrar eller föremål.

För lillebror tycker vi att han uppnått dessa färdigheter, han fick även klart godkänt hos BVC. Som tidigare har han inte reagerat jättemycket. Det är annars vanligt att de reagerar på samma vis som för första språnget. Lillebror har varit något mer gnällig (detta är ju en väldigt nöjd bebis som sällan kommer till ett stadie där det skriks eller är svårt att tröstas) vilket märkts men absolut inte varit en stor grej. Sedan lite drygt två veckor tillbaka har han helst ätit varannan timme på dagen. Nätterna är fortfarande drömscenarion där han kan gå 6-7 timmar sedan sista måltiden och sover hela den tiden för att vakna en snabbis för mat och sedan somna om. Jag kan inte helt påstå att vi fått in tydliga rutiner, men oftast så somnar han runt 23-23 och tar morgon runt 10. Det brukar vara ett uppvak nån gång runt 03-05 och sen ett till runt 07-08, vilket passar fint då han sen somnar om och sover medan storebror äter frukost och vi går en brottningsmatch för att få på ytterkläderna. Men sen när storebror kommit iväg till föris så kan jag sitta ned och äta frukost och dricka kaffe i lugn och ro (det är tyst!!) innan lillebror vaknar. En riktigt fin stund på dagen 😊 Så jag kan inte påstå att det här språnget varit särskilt jobbigt (peppar peppar).

Storebror var helt exemplarisk när det kom till sömn, och jag tror att vi började ungefär såhär. Ungefär i denna ålder (midsommar när han var strax över två månader) sov han 9 timmar i sträck och det blev ännu längre sen. Tror att han kunde sova 12 timmar och ge sina föräldrar både egentid och oavbruten sömn. Tror ju inte att vi har sån tur igen (det hade man ju inte sagt nej till) men jag kan absolut inte klaga!

Nya utmaningar

Nu har vardagen dragit igång på riktigt! Vi håller alla tummar och tår att vi slipper få hem för mycket start-på-terminen-förkylningar, men det går väl inte att helt utesluta. Nu har vi ju bara haft barn på förskola när det varit pandemi och restriktioner, men har ändå fått hem en del småförkylningar och en magsjuka. Dock inget värre än så, det får man verkligen tacka för! Det känns dessutom (peppar, peppar) som att storebror gått igenom de flesta förkylningar vid det här laget och jobbat upp lite motståndskraft, och jag tycker inte att han varit lika sjuk denna vinter som förra. Men bara för det så är det väl dags att åka på nåt rejält. Bara vi slipper RS och covid… 😷🤞 Jag ska i alla fall iväg och få min tredje dos idag, så det känns ju bra!

Idag ska andra utvecklingsfasen börja, och som ett brev på posten var lillebror ledsen och mycket svårtröstad igår kväll. Han var lite extra gnällig under dagen, men sen eskalerande det rejält! Han visade som att han var hungrig, men när vi erbjöd flaskan blev han helt hysterisk och fick inte i sig många milliliter. Samma med bröstet, även om jag inte tror att han får i sig några större mängder där – har blivit knappt en gång om dagen som vi ammar numera. Det är första gången i hans liv som han gråtit och jag inte direkt kunnat hjälpa honom. Nu gick det väl knappt en halvtimme av försök att ge flaska, bröst, lägga ifrån, hålla, och att vagga innan han lugnade ner sig och somnade, men jag mindes plötsligt hur frustrerande det kan vara. Hur värdelös som förälder man känner sig. Men jag är rätt övertygad om att det har med fasen att göra. Han var definitivt svår att få att komma till ro igår natt (och det har han varit några nätter nu, tycker jag) men sen kunde han i alla fall sova runt fem timmar. Han vaknade och tog flaskan utan problem, sen tog det en liten stund för honom att somna om. För att vara honom, vill säga. Han hade ätit färdigt vid 05.45 och somnade ordentligt vid 06.15 så det är ju egentligen inte något att klaga över, även om det brukar gå på direkten i vanliga fall. Han låg och gnydde lite och rörde på sig, även om han inte var rakt ut ledsen. Nu är klockan snart tjugo över nio och vi har fått iväg storebror till föris med tillhörande brottningsmatch för att få på ytterkläderna och lillebror sover än, så det känns ju fint. Jag hade övervägt att lägga mig igen, men misstänker att han kommer vakna när som helst. Dagtid är det kortare mellan måltiderna och nu pushar vi 4 timmar som brukar vara max. Jag tänker dock inte väcka honom, utan ligger här bredvid i sängen och tar det lite lugnt i alla fall. Fortsättning följer gällande språnget!

Familjeliv

Lillebror har varit lite smågnällig och mer ”klängig” än vanligt, om det nu finns något som är vanligt för en bebis som är sju veckor gammal. Han sover gott i famnen på mig eller min sambo, men vaknar och blir ledsen om man lägger ner honom för att sen bli nöjd igen om man plockar upp honom. Samtidigt har han börjat uppskatta att sitta uppe och se sig omkring när han är vaken och är väldigt nöjd i babysittern. Kanske är det nytt språng på gång, det ska vara nu i dagarna. Fortsättning följer! Igår hade han några fler bajsblöjor och vissa var rätt rinniga i konsistensen så kanske är lite påverkad av vaccinet där med. Men han verkar inte ha ont eller vara särskilt besvärad av magen, förutom att han äter lite oftare och mindre mängd per tillfälle. På nätterna kan han ha lite svårt att komma till ro, men när han väl somnat så kör han sina sedvanliga pass på 3-6 timmar innan han vaknar för mat och sen somnar om direkt. Nätterna känns ju skönast för alla att de funkar, och han får gärna äta ofta och ligga på mig och sova däremellan om det innebär att han är nöjd och belåten.

Jag tycker det är lite intressant, jag och min sambo tycks nämligen ha lite olika minnen av hur storebror var. Min sambo hävdar att han inte var särskilt ledsen efter att vi kommit underfund med att han inte blev mätt av amning och att vi dessutom försökte minska mängden ersättning, och sen inte förstod varför han grät… 🙄 Jag vill minnas att han absolut var en mer nöjd bebis efter att vi gick över till fri flaskning och han fick äta sig mätt, men jag upplever fortfarande lillebror som mer nöjd. Jag minns så väl att jag tänkte att bebisar skulle vara lätta; man plockade bara upp dem om de grät och höll eller matade dem så skulle de vara tysta och glada. Tji fick jag, och minns chocken av insikten att en bebis kunde gråta hysteriskt i flera timmar även om man testat precis allting gång på gång och inget tycktes hjälpa. Kanske var det under ett språng eller så, men jag vill absolut påstå att det höll på så även efter vi gick över till ersättning. Jag har såklart inte dokumenterat detta, men eftersom jag kände att mina förutfattade meningar om bebisar fick sig en knäpp på näsan så minns jag detta rätt tydligt. Det gör inte min sambo. Han jobbade hemifrån och hörde definitivt allting som försiggick även om det var jag som var föräldraledig. Det är ju onekligen lätt att förtränga de mindre positiva aspekten, och samtidigt var det ju jag som kände att jag hade huvudansvaret för att få mitt barn att sluta gråta, och det kan säkert kännas som att det höll på längre när man stod där och kände sig hjälplös. I början så gick jag och la mig innan bebis somnade, efter att jag ammat och jag tror att vi också gav en liten skvätt på flaskan. Sen satt sambon uppe och försökte trösta en ledsen bebis som troligtvis somnade av rena utmattningen eller fick ”nästa omgång” av flaska som vi plikttroget ställde klockan och gav var fjärde timme. Detta minns ju såklart sambon tydligt eftersom det var han som hade ansvaret då, och att det snabbt blev bättre när storebror fick äta sig mätt. Men jag vill ändå påstå att utöver det krånglet så var han inte lika nöjd som lillebror som faktiskt blir nöjd så fort man ger mat, ny blöja eller närhet. Än så länge har vi inte haft stunder då han gråtit längre än fem minuter, även om han kanske varit lite missnöjd och smågnällig längre perioder så är det långt ifrån att gråta hysteriskt och otröstligt i flera timmar (som jag minns det).

Jag fick upp denna artikel (algoritmerna jobbar på högvarv och ger ibland läskigt träffande reklam eller rekommenderade inlägg) häromdagen. Trots att den inleder med att prata om amning så kan jag ändå hålla med om att jag känner mig som en bättre mamma efter att lillebror kom till världen – även till storebror. Jag är mer komplett som mamma. Jag tror inte att jag mirakulöst är bättre, och i själva verket är det himla mycket man glömt bort när det kommer till att ta hand om en så liten person. Men jag kan känna mig tryggare över att ha gjort det en gång tidigare, och att jag kan lita på mina instinkter eftersom det gick toppen första gången. Man gör såklart misstag, jag kan undvika att göra om de tidigare men kommer säkert göra nya. Men så får det vara, och jag kommer lösa vad som än dyker upp.

Som nybliven förstagångsmamma var jag absolut lycklig och förälskad, men jag var också livrädd. Jag minns att jag inte vågade gå utanför dörren då vi på den tiden bodde på tredje våningen utan hiss. Jag kunde bara tänka på att jag kunde snubbla i trappan och tappa det mest värdefulla jag ägde. Att vara ute och gå med barnvagnen gav mig katastroftankar om att jag skulle tappa greppet och att vagnen skulle åka ut i vägen och bli överkörd, eller rulla ifrån mig i nedförsbacke och välta. Att åka buss eller bil kändes som en dödsfälla. Generellt var jag väldigt medveten om allt som kan gå snett, hur liten risken för det än är. Min sambo fick följa med och visa mig att det inte var så farligt, men det tog lång tid innan jag kunde känna mig helt bekväm med att gå ut själv, tex. Någonstans i bakhuvudet kan det absolut gnaga fortfarande, men jag känner mig mycket mer avslappnad och kan fokusera på det trevliga med att vara ute. Rädslan att göra fel eller att bebisen ska bli sjuk eller skada sig tror jag hör föräldraskapet till, men man kan ju antingen bli helt lamslagen av den, eller låta den ta en mindre framträdande roll. Det hjälper absolut att man gjort det innan och att det gått bra. Jag har en större tillit till mig själv och får nog mycket energi till övers av att inte konstant gå runt och oroa mig. Mycket energi och mycket kärlek och glädje gör att jag känner mig på topp! Pessimistisk som man är så undrar jag såklart när det vänder, men passar på att njuta. Lillebror är alldeles ljuvlig, och även om det är mycket trots från storebror så har han ju sina helt underbara stunder! Att få en liten kropp som vill krama om en i sängen eller soffan, att få uppleva hans utveckling och se eller höra något nytt för första gången. Ett större barn som man kan interagera med på ett helt annat vis, som man kan skapa minnen tillsammans med. Det är så fint på ett helt annat vis, och jag kan verkligen plocka russinen ur kakan och ta till mig de finaste bitarna från bägge barnen. Det mindre positiva kommer jag selektivt inte minnas om ett par år ändå, så det är ju inget jag behöver lägga överdrivet mycket energi på i detta nu heller. Jag har en alldeles underbar liten familj, med världens finaste pojkar – stora som små! 🥰

Kropp o knopp

Nu har det gått lite drygt 48 timmar sedan lillebror fick rotarix och hittills har det faktiskt varit FÄRRE bajsblöjor än innan! 🤷‍♀️ Fem stycken samma dag som vi tog (varav en på morgonen innan vaccinet), tre dagen efter och hittills idag en. Detta att jämföra med 8-9 bajsblöjor dagarna innan. Kanske ett sammanträffande, men ändå! Eftersom man inte har några hämningar som småbarnsförälder så kan jag konstatera att det varit lite lösare än vanligt, men nog inte så att jag skulle klassa det som diarréer. Lillebror har varit lite mer smågnällig och sovit kortare stunder (typ som powernaps) igår och idag, men tycker inte att han verkar jättebesvärad av magen. Sköter det själv och är nöjd och belåten efteråt, även om han vaknat till och varit som lite rastlös innan han somnat om inatt. Dock tycker jag att det är över förväntan än så länge!

Tydligen så fick jag och sambon lite feeling, så från en sak till en HELT annan så har vi nu haft sex efter förlossningen. Ca 7 veckor istället för 7 månader (eller om det var ännu mer? 9?) med storebror. Känner mig mer bekväm i min kropp och eftersom jag inte har konstant kroppskontakt med en bebis som vägrar ligga själv så känner jag mig mer sugen på att mysa och kramas denna gång. Har inte haft avslag på länge heller, även om man kanske borde väntat till efterkontrollen. Kändes väldigt ovant i bäckenbotten, lite obehagligt. Det var ju typ ett helt år sedan sist, sådär lagom till att lillebror blev till och det var ju skönt att inte behöva ligga på beställning. Och tänka sig att både tid och ork fanns för ett par småbarnsföräldrar som också har trotsigaste äldre barnet i mannaminne just nu. Det är verkligen en kamp vid varje tillfälle som vi ska ta på/av kläder, äta, sova… Lagom dränerande kan jag säga. Det kommer fler och fler ord, men han kan inte riktigt förklara vad han vill och vad han tänker. Än så länge kommer det tvåordsmeningar typ ”hejdå mamma”, ”titta bilen” eller liknande, och han kan förklara en del saker genom att peka, leda en mot något eller att man kan gissa sig genom ett ord, som att ”macka” innebär att han är hungrig. Men rätt ofta är det omöjligt att förstå och det blir kanske så att vi kör över honom och bestämmer, och han kan inte förmedla något annat än att bli ledsen/arg. Jag försöker vara pedagogisk och förklara och fråga, men ibland tappar man ju tålamodet. Speciellt det allra värsta då vi ska iväg på morgonen och man till viss del får ignorera en missnöjd eller i värsta fall ledsen lillebror som alltid lyckas tajma in sämsta möjliga tillfälle. Ser fram emot att man ska kunna ha en bättre dialog, och att storebror slipper vara helt frustrerad. Väljer han att vara ”jobbig” med flit för att locka fram en reaktion eller få uppmärksamhet så är det ju en grej (och då kan jag bli trött utan dåligt samvete) men om det är det enda han har att ta till eftersom han inte kan uttrycka sig på annat vis så gör det ju mer ont i mammahjärtat.

2022

Årets första inlägg, hej hej! Vi hade ett väldigt fint nyår hemma, lugnt och skönt. Mirakulöst nog så sov bägge barnen helt exemplariskt! Lillebror somnade strax innan 20 på kvällen och vi kunde avnjuta nyårsmiddagen ostört framför På Spåret och det mesta av en film innan han vaknade vid elvasnåret. Han fick hänga med ut på balkongen till tolvslaget och skåla in det nya året en stund. Det var dock sjukt dimmigt så man såg ändå inget av några fyrverkerier så vi drog oss snabbt inåt igen. Lillebror somnade sen vid 01 och har fortsatt att ha en riktig sovdag med uppvak för mat och blöjbyten. Storebror vaknade strax efter 07 och kan eventuellt ha fått underhålla sig lite med paddan i vår säng så jag kunde ligga och dra mig lite. No shame! Väldigt fin början på det nya året i alla fall ❤

Jag har läst igenom lite som jag skrev när storebror var i denna ålder för att kunna jämföra. Dock har jag inte varit så himla specifik med typ utveckling och sånt, det har mest varit mycket funderingar kring framtiden. Redan när mitt första barn var någon månad gammal funderade jag tydligen kring syskon och en till graviditet och förlossning. Jag föreställde mig hur vi skulle få fira jul som en liten familj (även om det bara var vår/sommar) och flytta till vår nya lägenhet som vi precis skrivit kontrakt på. Nu sitter jag här med mitt andra barn i famnen i vår lägenhet, och har haft en fin jul. Det var det här jag drömde om, och det känns faktiskt precis så bra som jag föreställde mig.

Det är svårt att se tillbaka på ett år som visserligen gav oss en ny familjemedlem utan att tänka på den som vi förlorade, bara två veckor innan förlossningen. Vår fina hund, som det var tänkt skulle vara med oss i flera år framöver. Det händer då och då att något påminner mig om henne (minnen finns verkligen överallt) och en enorm sorg och saknad kommer över en. Tack och lov har vi rätt fullt upp, och en stor del av tiden är jag ändå väldigt lycklig (speciellt som jag släppt all prestige kring amningen) men det är inte att det är utan sina fläckar. Om jag får drömma mig några år framåt nu så ser jag absolut att vi har hund igen. Inte på något vis att ersätta henne, och inte just nu med två små barn, men absolut längre fram. Jag skulle också drömma om ett större boende, kanske ett radhus med en liten trädgård i samma område som vi bor nu. Vi trivs fantastiskt bra här, men en trea är lite i minsta laget om vi blickar framåt i tiden tills killarna blivit stora nog att de inte vill dela rum. Just nu sover alla i samma rum, då storebror inte vill somna i sin egna säng i eget rum utan håller fast vid spjälsängen. Så det känns ju lite avlägset att tänka på egna rum, men är absolut bara en tidsfråga. Jag tänker dock försöka leva i nuet! Det där löser vi när vi kommer dit. Jag kommer med största sannolikhet inte få uppleva den här tiden igen. Jag kan känna en liten sorg över att inte få vara gravid igen (även om jag till största delen inte trivs med det!) men vi är väldigt nöjda med två barn. Två föräldrar och två händer, det rimmar ju väl med två barn. Vi känner oss absolut kompletta nu, det var ju hit jag ville. Även om jag vill spola fram tiden för att veta vem lillebror kommer bli och följa barnens syskonrelation, så är det ju troligtvis sista gången jag kommer ha vår bebis på 6 veckor i famnen. Nästa vecka kommer bjuda på något nytt, och jag ska försöka att stanna upp och njuta så gott det går. För njuter gör jag! Höll på att skriva ”av varje sekund” men det är absolut inte sant 😅 Men det är ingen efterkonstruktion att vi har det oförskämt bra och att det till större delen är sjukt mysigt.

Gott nytt

Årets sista dag, och lillebror blir 6 veckor. 2021 har väl inte varit det bästa året, men det gav oss lillebror ❤ Nästa år kommer jag få hänga med mina fina pojkar, sen kan 2022 få erbjuda vad som helst…

Lillebror har lite nya saker för sig. Häromdagen somnade han för kvällen redan klockan 19 och sov sedan 4-5-timmars sjok fram till 9-tiden. Han var vaken en liten längre stund kring femsnåret då vi bytte blöja och han bajsade under tiden, sen kom han till ro igen. Igår somnade han först kring midnatt, men kompenserade genom att sova nästan 6,5 timme oavbrutet efter det, och somnade sen snabbt om för ytterligare 4 timmar. På dagarna tar han mest korta powernaps, sover som längst en timme. Egentligen ska så små bebisar inte ha någon dygnsrytm eller förstå skillnad mellan natt och dag, men lillebror har visst inte fått det memot. Det gjorde inte storebror heller, som jag tror sov typ 7 timmar oavbrutet vid denna ålder, klockade 9 timmar när han var två månader när vi firade midsommar minns jag väldigt exakt.

Lillebror äter fortfarande ibland väldigt ofta under dagen, med lite mindre mängder. Ibland går det längre mellan måltiderna och det finns ingen tydlig rutin just nu. Men han får ju styra det. Han har även börjat bajsa ofta. Innan var det en bajsblöja om dagen, de senaste dagarna har det istället varit 5-10 bajsblöjor och knappt någon med bara kiss. Vi har inte gjort något nytt vad jag kan komma på, det är normal färg och konsistens på bajset och han verkar inte vara särskilt besvärad. Storebror bytte vi bajsblöja på typ en gång i veckan och det tog 10 dagar innan han skötte magen första gången (medan det kändes som att jag bytte typ 100 gånger på lillebror bara på BB). Det är spännande hur olika det kan vara, särskilt som lillebror ser extremt mycket ut som storebror i samma ålder. Det hjälper ju inte heller att lillebror ärvt i princip alla kläder från sin storebror. Får se hur han fortsätter utvecklas, både fysiskt och psykiskt. Storebror är oftast extremt kärleksfull mot honom, så hoppas att de kommer få en fin relation, särskilt om något år då de kan få mer utbyte av varandra. Än så länge vill storebror hjälpa till mycket med blöjbyten, springer och hämtar nappen när lillebror är ledsen och vill gärna ligga bredvid i babygymet. Han kan även sno lillebrors napp och försöker lyfta bort honom från ens famn om han tycker att lillebror fått nog med uppmärksamhet, men oftast är han väldigt mjuk och fin.

Går in i det nya året med ett överflöd av kärlek och en positiv inställning, vilket jag verkligen hoppas får vara temat för året! Förra nyår hade jag nyligen gått igenom ett missfall och hade en vilocykel där jag inte visste alls vad framtiden skulle bjuda på, så det känns som att det är en bättre grund denna gång. Gott nytt år!

Om parrelationen med barn

Igår var det en intressant diskussion i Elsa Brattströms stories på Instagram, där någon som inte hade barn undrade hur jobbigt det egentligen kunde vara och hur det kunde påverka ens parrelation. Jag kände på mig att det skulle bli ett lite svamligt och långt svar från min sida, så tänkte att jag skriver ett blogginlägg om det.

Jag och min sambo träffades 2010. Jag vet inte om jag tror på kärlek vid första ögonkastet, men jag kände en stark dragning till honom första gången vi träffades. Som om hela mitt väsen skrek ”Magnifico! Splendido! Honom ska vi ha!” Vi inledde snart en väldigt studentikos relation där vi umgicks intensivt på ett vis som om vi varit i ett långt förhållande, men åh nej inte alls var tillsammans. Vi hängde i samma kretsar och kunde helt enkelt inte hålla oss ifrån varandra. Vi blev till sist officiellt tillsammans 2014 och flyttade ihop 2015. Utöver den där dragningskraften var det också som att vi känt varandra hela livet och verkligen förstod varandra. Vi är båda lika och olika, där vi kompletterar varandra.

Mitt psykiska mående har gått lite upp och ned över åren, jag inser såhär i efterhand att jag varit väldigt nära den berömda väggen flera gånger under stressiga perioder, där jag stängt av allt som inte varit det mest basala. Det har såklart påverkat vår relation, men det är något vi tagit oss igenom tillsammans och kunnat prata om. Jag upplever att vi har en väldigt stark relation i grund och botten även om det inte alltid är guld och gröna skogar.

När det kommer till att skaffa barn är man såklart redo för att det kommer påverka ens liv radikalt, och att man inte kommer få sova. Det är dock svårt att föreställa sig precis hur det kommer vara. Det som blir väldigt uppenbart är att bebisen alltid har högsta prio, där man tidigare kunnat prioritera annat. Det tar upp ofantligt mycket av ens tid, men samtidigt förväntas man inte göra avkall på något annat för att kompensera. Inte konstigt att man känner sig otillräcklig, och det som lätt blir lidande är ens egentid. Man kanske väljer att prioritera tid med sin partner, men det blir ytterst sällan 100% fokus ändå. Man är konstant på standby för att barnet kan vakna och kräva ens uppmärksamhet, om det inte redan befinner sig i någons famn. Att umgås som ett par på tu man hand skiljer sig från hur det var innan, och det sker inte i alls lika stor utsträckning som innan. Med storebror spenderade jag typ 98% av min dag bärandes på bebis det första halvåret, det sista man vill efter det är att ligga och mysa med sambon på soffan efter det. Som den som genomgått en graviditet och kanske kämpar med amningen känner man sig inte alltid helt bekväm i sin kropp heller, speciellt inte på ett sensuellt eller sexigt vis. Om man mot förmodan inte fått nog av kroppskontakt redan så vill man dessutom inte att någon ska röra vid ens degiga mage eller ens platta rumpa som känns som en ballong som tömts på luft. Då ska vi inte ens tala om brösten, eller ens underliv som känns svullen som en babianröv och kanske blivit sydd. Jag kände mig inte hemma i min kropp förrän efter kanske nio månader efter storebror, det var en så stor förändring!

När det kommer till parrelationen så är det nog lätt att göra avkall på att prata, riktigt prata på djupet om ens mående. Det handlar mer om överlevnad och man försöker hålla det positivt, särskilt i början. Det kan vara lätt att missa att man har olika upplevelser av en situation, även om man är väldigt samstämmiga sedan innan. I vår relation gick vi och kände oss avundsjuka på den andre; den som var föräldraledig tyckte att det lät helt förträffligt att vara på jobbet där det inte fanns någon som hela tiden pockade på ens uppmärksamhet, där man kunde gå på toa eller äta lunch helt ostört. Den som var på jobbet däremot avundades den som fick vara hemma och som kunde sova när bebis sov. Det visade sig även att bägge gick runt och tyckte att ”det är bara jag som…” och att man var den som gjorde mest. I själva verket gjorde vi ungefär lika mycket, men det kanske blev så att samma person gjorde samma sak hela tiden. Plötsligt blev det ändå en slags outtalad tävling om ven det var mest synd om och vem som gjorde mest, samtidigt som man var lite irriterad och avundsjuk på den andre som då hade det bättre. Självklara lösningen på detta är ju att prata med varandra, men det är inte alltid så lätt. Svårt kanske att föreställa sig för den som inte har småbarn, men det är mycket som förblir osagt. Fokus är på barnet. Har hen sovit, ätit, bytt blöja? Kommunikationen består av ”Har du gett D-droppar idag?” och ”Det är snart slut på blöjor!” vilket under ytan kan bestå av att den ena är sur då den upplever att det alltid är just den som ger dropparna och att partnern tjatar. Den andra känner kanske att blöjkommentaren är riktad mot henom för att det alltid är dem som går och handlar. Vidare blir det sen att någon konstaterar att diskmaskinen måste tömmas så att bänken kan röjas så det går att laga mat. Maten måste lagas så det tajmar med bebisens mattider så det med lite tur går att sitta ned och äta i lugn och ro. Den andre undrar dock varför det prompt måste diskas just då, för den skulle gärna vilja duscha innan det blir för sent. Men det är inte alltid man säger något av detta högt, för plötsligt skriker bebisen och allting måste ändå släppas. Självklart påverkar detta relationen om man konstant går och är småirriterad och stör sig på stort som smått. Även om man tidigare varit bra både på att kommunicera och att känna in sin partner så har nu prioriteringarna skiftat.

På tal om prioriteringar så är jag också som person den som har svårt att ta plats och kräva saker. Jag lyckades ju tex inte be om att få veta kön vid RUL eftersom det inte dök upp ett naturligt tillfälle där jag kände att jag kunde fråga utan att ”störa”. Jag är sämst på att prioritera mig själv, utan ser även innan barn till andras behov först. Lite därför jag varit nära att gå in i väggen, eftersom jag tex jobbar extra hårt för att täcka upp när det är personalbrist på jobbet. Det blir på bekostnad av mig själv och min hälsa, och inget någon tackar en för. Lik förbannat gör jag det igen och igen. När det kommer till småbarnsåren och relationen så är jag naturligtvis längst ned på rangordningen. Klart att sambon ska få sova eller avlastas, det är inget jag ens tänker på. När han vill gå ut en kväll med kompisarna för att han känner att han verkligen behöver komma hemifrån är det klart han ska få det, även om jag egentligen är trött och skulle vilja ha en liten stund för mig själv jag med. Jag är dålig på att be om det för mig själv, vilket ytterligare kan späda på den där sprickan mellan parterna. Sen kan ju hormoner och sömnbrist få en kommentar att landa helt fel, även om den varit i all välmening.

Att prioritera bort sig själv, att gå från att vara sig själv och partner till att vara någons förälder. Det är stort. Att hitta sin nya roll som individ och i relationen kommer kanske inte över en natt. Det är en helt ny värld att navigera både själv och tillsammans.

På något vis får man till det ändå. Fixar med aktiviteter och kommer iväg till bokade besök. Håller hushållet någorlunda i schakt (även om det kanske blir Foodora tre dagar i rad, och det gör faktiskt inget!) Sen är det såklart inte bara jobbigt! Jag har nog aldrig känt mig så kär i min sambo som när jag ser honom med våra barn. Aldrig känt mig så lycklig som när vi alla kan vara tillsammans. Alla föräldrar kan nog skriva under på att det är SKITJOBBIGT emellanåt, men att det är så värt det! Att man förtränger allt det jobbiga i en handvändning. Jag minns ju nu hur jobbigt det är med ett spädbarn, vilket jag helt förträngt innan. Däremot blir det ju lättare. Man är en enad front som föräldrar och lär sig med tiden. Vår relation är minst lika stark nu som innan barn, även om jag emellanåt stör mig på saker han gör – eller INTE gör – just nu. Det kommer bli lättare. Och när man varit igenom det en gång innan är startsträckan kortare.

God jul!

Så var glada julen slut för denna gång. Vi hade premiärfirande hemma hos oss, vilket gick okej ändå. Tidsplanen sprack direkt och dagen började med att storebror slängde ett paket grötris i vår säng så det kom riskorn i hela sovrummet… Vi hade hunnit dammsuga och skura halva lägenheten när gästerna kom 😅 Som tur var så var det fint i vardagsrummet och köket där vi skulle vara, och vi behövde inte stå och laga all mat utan körde på knytis. Vi överlevde utan att vilja ta kol på varandra, även om vi somnade ovaggade på kvällen. Trots att det blev rätt intensivt var det också väldigt mysigt! Så härligt att ha det julpyntat och skapa traditioner för våra barn. Såhär mysigt har det inte känts att fira på många år, och det kommer nog bara bli bättre och bättre ju mer pojkarna förstår 😊 Sen kanske vi inte behöver ha julen hemma hos oss varje år haha…

Barnen i fråga uppförde sig någorlunda. Den lille sov mest som vanligt, vaknade för att äta och mysa lite i någon famn en stund. Jag tror att det är mitt uppe i en utvecklingsfas, men det märks mest genom att han vill bli buren något mer än innan och äter varannan timme på dagen istället för var fjärde (lite mindre mängd per tillfälle) men har hållit sig till var fjärde nattetid och sover fortfarande gott! Ljuvlig bebis, so far! Dan före dopparedan var vi på BVC och han hade gått upp fint till ~4500 g och var 56 cm. Visst gick han upp innan också, men det känns väldigt skönt att veta att han får i sig tillräckligt när han äter större delen ersättning. Mitt inre kontrollfreak jublar över att ha koll på minsta milliliter. På julafton var det onekligen full rulle och det blev av bara farten så att jag inte ammade en enda gång. Har mina bröst känts som om de skulle sprängas, hårda och överfyllda? Nope, inte alls! Vad det innebär är jag inte säker på, men det är ganska stor skillnad i antal gånger jag ammade innan. Något som mina bröst uppenbarligen inte uppmärksammat. Kanske ligger det en del på mig med; att jag trots ihärdigt försökande faktiskt inte producerar tillräckligt med mjölk. Kanske är julafton ett undantag och vi fortsätter med lite mysamning framöver, men oj så skönt det känns nu. Amningen blev så stressig och ångestladdad att jag inte kopplade det till något positivt alls. Bebis verkade inte uppskatta det heller. Det är ju inte värt det. Nu har jag verkligen konstaterat att även om det skulle funka så är (hel)amning inte för mig. De hade inget att motsäga på BVC heller, även om det var en annan sköterska än vår vanliga som jag träffade nu senast och jag inte riktigt orkade dra hela historien. Vi ska dit igen i början av nästa år till vår vanliga, så kanske drar lite mer detaljer då. Kanske. Men det känns som helt rätt beslut nu, både jag och bebis är nöjda! Jag hoppas att jag även kan räcka till för storebror.

Det är ju en klassisk fundering, att undra hur man ska kunna älska sitt andra barn lika mycket som det första. Jag har så mycket kärlek som nästan svämmar över nu, ofantligt mycket kärlek som man knappt trodde var möjlig. Men jag är så himla lycklig över mina pojkar, min lilla familj. Helt underbara är de, även med trotsig storebror, och nu känns det bara positivt igen.