Den blomstertid nu kommer

Nu i dagarna någon gång skulle vi kanske haft ettårskalas, ifall jag inte fått MA:t. Läste någon som skrev om missfall att de för evigt hade ett BF-datum memorerat, fast det inte blev något med det – hur tidigt de än förlorade graviditeten. Att de alltid skulle minnas de datumen. Det gör inte jag. Det var någon gång i slutet av juni jag var beräknad, tror jag i alla fall?? Jag minns däremot exakt dagen jag fick sätta igång missfallet, och hur det sedan svärtade ned hela början av min efterföljande graviditet. Men nu kan jag inte tänka mig något annat. Jag har min helt underbara lilla knodd som nu är sju månader, vår älskade lillebror. Så självklar. Jag har tidigare skrivit om att jag ibland kan fundera på om det kanske hade varit en dotter, för vi är 95% säkra på att vi kommer stanna vid våra två pojkar. Tanken som kan slå mig ibland är att vi haft en av varje, men det känns helt omöjligt att inte tänka sig att vi skulle ha lillebror. Han är en så vital del av mig nu, och går inte att byta ut. Jag har nog också förlikat mig med tanken på att jag inte kommer ha en mor-dotter-relation där det är jag som är mamman. Att jag kanske inte kommer kunna relatera helt och hållet till mina barns upplevelser, eftersom jag inte vet hur det är att vara pojke. Samtidigt så tycker jag att jag har en relativt öppen syn på kön och identitet – och inget säger ju att jag har två cis-män till barn. Men det är en känsla som kan fladdra förbi ibland, och sedan flyga iväg lika snabbt igen. Som en vacker fjäril, som flyger fritt. Jag är ändå tacksam över att det blev som det blev, för nu har jag en väldigt stark förnimmelse att det är precis såhär det var meningen att det skulle vara.

På en någorlunda lika filosofisk not, så får jag alltid en lite nostalgisk ledsam känsla när det vankas sommarlov. Att inse att betald semester var en grej var ju en rätt härlig känsla, men i övrigt känner jag oftast någon slags sorg över att jag aldrig kommer att ha sommarlov igen. Långa, ljusa dagar där ingenting kändes omöjligt. Doften av solkräm, skrubbade knän, att åka och bada, att cykla efter glassbilen en hel kväll eftersom det gick ett rykte om att det delats ut glass till någon som följt den hela vägen till ”ändhållplatsen”. Samtidigt är det ett slags romantiskt skimmer att inget är förutbestämt. Livet kan leda en vart som helst, man kan bli vem som helst. Det är något jag kan längta tillbaka till, en kravlöshet på något vis. Jag är verkligen stolt över vad jag har åstadkommit, och jag vet att det absolut inte bara var en härlig känsla när jag väl befann mig i den (har väl aldrig riktigt kunnat bara njuta av nuet…) men likväl så kan jag avundas mitt barndoms jag. I år är första sommaren utan pandemirestriktioner när jag har barn som är gamla nog att ta med på aktiviteter (lillebror får helt enkelt följa med) och nu är det mitt uppdrag att skapa den där magiska sommarlovskänslan för dem. Njuta av att uppleva omvärlden ur en treårings ögon. Jag tror att det kan bli hur underbart som helst. I höstas, i mörkaste november, såg jag julbak och julmarknader i första hand (och bockade av det!) och därefter såg jag en helt fantastisk sommar tillsammans som familj. Jag har även lite prestationsångest blandad med nån slags FOMO, vilket är lite lustigt. Semestern (om man kan kalla det för semester, men ledighet iaf) börjar om två veckor ungefär, och vi har redan hittat på lite smått. Är det sådär mysigt och härligt att hitta på saker med en treåring alla gånger? Åh nej. Har nästan glömt hur det är att bara sitta och njuta på en uteservering. Men man får anpassa sig. Och kanske sänka kraven. För storebror uppskattar en hel del av det vi hittar på, men är nästan lika nöjd om han får åka bussen till stan och hem igen. Det räcker för att göra hans dag. Den där barnsliga förtjusningen är ju inte att förglömma, utan vi får snarare anamma den. Kanske blir det inte alltid som man tänkt, men det är inget att hänga läpp över. Jag hoppas att jag kan leva upp till det, för det har ju verkligen potential att bli så magiskt. Håller tummarna, och ber även om att få sänka farten på den här karusellen lite, för tiden går så himla snabbt! Blinkar man så har man nästan missat något. Jag vill vara här och nu, och se sommaren som något oändligt och underbart, och jag vill njuta.

Denna dagen ett liv

Våra dagar består just nu med att storebror vaknar runt 06-07, och eftersom han inte för allt smör i Småland förstår hur man är lite tyst så väcker han alltid sin lillebror då med. Så det blir till att fixa frukost till de bägge, sambon brukar natta om lillebror medan jag är uppe och underhåller och gör iordning storebror. Det går segt med potträning, vi rutinpottar morgon och kväll men han tycks inte riktigt fatta grejen. Inte heller när han är naken, han bara sköter sina behov hej vilt överallt och det är inte ens i närheten av att komma i pottan. Däremot har han börjat att ta av sig blöjan själv upprepade gånger, och förstår inte alls när man förklarar att om han inte ska ha blöjan på sig så måste kisset komma i pottan eftersom annars blir det blött i sängen. Det är ändå 9 av 10 gånger han kliver av pottan utan att det kommit något i den (med ett bestämt ”färdig”). Ska försöka ta tag i det ordentligt i sommar när vi är lediga är planen. Tandborstning är också en rolig aspekt på morgonen, då han själv mest sitter och tuggar på tandborsten och får panik och vänder bort huvudet och kämpar emot om man försöker att hjälpa till. Det känns också som att man håller på att misshandla honom typ när man ska ta på solkräm, så som han reagerar. Det är i alla fall varmt nog att inte behöva ta på en massa tjocka kläder när vi går, och han brukar själv vilja ta på sig sina skor och keps innan han oftast självmant och villigt hänger med sin pappa ut mot föris.

Sen går ju dagarna snabbt mellan 9 och 14 då han är iväg. Lillebror vaknar igen runt 10 kanske, sen är det flaska, blöjbyten och sovstunder – och tiden bara försvinner. Han tycks inte få lika mycket panik av att äta och nattas längre (dvs inget hysteriskt gråtande!) men har definitivt lite svårt att koncentrera sig. Vid måltiderna är det mycket annat som är spännande och han ligger gärna och ser sig omkring och ska pilla på allt han kommer åt, inklusive lös hud på ens hals/haka tex… Han spenderar rätt mycket tid på golvet nu, har inte helt knäckt koden att krypa men lyckas förflytta sig lite (mest backa) och tycker det är kul att ta sig till olika leksaker, även om han inte alltid tar sig helt medvetet dit han vill. Vända sig från rygg till mage och tillbaka sker dock rätt medvetet nu! Imorgon blir han redan 6 månader, och vi ska till BVC. Galet! Känns någonstans fortfarande som att vi befinner oss där i mörka november när vi åkte in till Förlossningen och blev en familj på fyra några timmar senare. Sen dess har allt nästan varit som ett töcken, nu är det helt plötsligt nästan sommar utanför porten. Jag hänger knappt med, bara följer med i dessa nya rutiner som formar om sig hela tiden. I juli kommer vi ha två månader ihop då alla är lediga, sen börjar jag att jobba i september är planen! Galet. Kul, men lite läskigt på samma gång. Är både redo och inte redo att lämna familjebubblan. Först kommer ju såklart sommaren, som antagligen blir intensiv, men förhoppningsvis också härlig.

Tvåbarnslivet

Vardagen blev till rutiner, som bröts av påsk, och som nu blivit till rutin igen. Dagarna är sig lika, fastän i ständig förändring och man anpassar sig snabbt till det nya nya. Just nu är det att lillebror blivit lite ”krävande”. Med det menar jag att han har som svårt att koncentrera sig vid tex måltiderna. Han ligger och vevar med armar och ben, vrider på huvudet, ligger och ”krafsar” på en. Små naglar som oavsett hur ofta eller bra man än tycker man klipper ständigt lyckas vara små sylvassa vapen. Han har även en förkärlek att nypa och dra en i huden på hakan, som är så himla obekvämt att jag helst vill krypa ut skinnet och springa därifrån. Sin ömma far drar han kärleksfullt hårt i skägget. Samma vid nattning eller när han ska sova om dagarna. Nu får man gå runt och vagga honom en stund, och det är lite som att desarmera en bomb att lägga ned honom i sin säng. Innan kunde man hålla honom i famnen, sittande helt stilla, och han somnade på typ en minut. På nätterna låg vi bredvid varandra en liten stund och så slumrade han sött på två röda. Nu är det således lite mer jobb. Han sover dock fortfarande helt okej när han väl somnat, faktiskt lite längre stunder på dagen (ibland) än de sedvanliga powernapsen på 20 minuter som han körde på innan. På nätterna sover han fortfarande 10-11 timmar oavbrutet, kanske nån gång han vaknar och är lite orolig men somnar om igen om han får napp eller om man lägger än hand på. Sen vaknar han och får mat och ny blöja, och kan oftast somna om igen en till runda. Det är ju alltså egentligen inte så krävande, mer att man jämför med hur det var innan. Men minns med storebror som faktiskt sov fantastiskt bra fastän han var allmänt lite mer needy bebis, att han också gick från att man kunde lägga honom själv i babynestet och släcka och gå ut till att vi fick vagga honom. Kanske var runt samma ålder, man minns ju tyvärr så dåligt.

På tal om ålder så har storebror fyllt tre år, medan lillebror blev 5 månader ett par dagar senare. Sjukt att jag varit mamma i tre år! Vi hade ett litet kalas med släkten och bjöd på tågtårta till den lilla fordonsgalningen. Min mamma och min bror var här över påsken som sammanföll med födelsedagen, och det var väldigt mysigt. Vi var ju uppe och hälsade på hos min mamma ett par veckor innan, och han kände igen sin mormor. Det blir ju rätt intensivt när man bor en bit ifrån varandra och sover över när man väl träffas och då umgås dygnet runt, men det gjorde också att han fick fin möjlighet att bonda vid bägge tillfällena. Han pratar fortfarande, en vecka senare, om sin mormor. Och pratar gör han, ofta och mycket. Vi förstår mer och mer, även om det också är rätt enformigt typ ”mamma, åka tåg” eller ”mamma, gul buss” om och om igen. Samtidigt är det så himla häftigt hur han experimenterar med språket. Vet han inte vad nåt heter så använder han gärna färgen på det han vill ha eller prata om. Om han vill ha en till bit banan kan han säga ”mamma, två banan”. Han kan tjata hål i huvudet på en, men samtidigt är det så himla kul att följa utvecklingen. I sitt eget tempo absolut, men vi har ju inget annat att gå på. Framåt går det definitivt, och han förstår så mycket! En del saker är fortfarande lite för abstrakta, typ att han fyllde år, men han fattar att mormor åkt hem nu tror jag. Eller så upprepar han bara vad vi säger. Tror han förstår också att man åker tåg när man ska till mormor, när jag berättar att vi ju gjorde det. Sen tror jag lite att han har svårt att greppa själva konceptet med tåg/buss/färdmedel att man inte bara åker för att det är kul utan för att man ska åka någonstans. Men det kommer väl. I övrigt är han fortfarande trotsig och testar alla gränser, springer ifrån en så fort han får chansen och tappar tålamodet så fort det minsta inte går som han vill. Det ställer ju en del krav på en som förälder, lillebror är ju ingen utmaning alls i sammanhanget, men samtidigt så får man ju mer och mer tillbaka också. Har ju längtat i typ tre år att faktiskt kunna umgås med mitt barn, att typ titta på en gammal klassisk barnfilm och prata om det vi sett. Att jag kan förklara omvärlden för honom och få någon form av bekräftelse att han förstår vad jag babblar om. Mysiga utflykter som han kanske kan minnas och prata om efteråt, som inte slutar i att hans föräldrar är slutkörda då han konstant sprungit ifrån oss och fått 43578843 utbrott. Känns både nära och långt bort, och vi vet ju inte om lillebror kommer bli likadan… Bäst att ställa in sig på det och kanske bli positivt överraskad. Och vi kommer fortsätta försöka få till utflykter oavsett. En dag vänder det väl.

Aprilväder

Vi gick från att verkligen känna att våren stod i full blom och en ovanligt fin mars (om än lite kalla nätter) till typiskt aprilväder. De senaste dagarna har vi haft både snö och spöregn och det finns inte någonting som lockar en att vara utomhus! Brrr…

Vi var och hälsade på min släkt över förra helgen, fredag till måndag med tågresa bägge vägarna. Det var intensivt, men gick över förväntan! Det var 1,5 år sedan vi var där sist så det var på tiden 💖 Skönt dock att vara hemma igen, där man kan låta storebror härja lite fritt (han är ju expert på att hitta saker som gömts undan för att han inte ska leka med det) och slappna av när man vet att det bara är hans saker här. Men mysigt var det. Lillebror fixade tågresa och att sova borta utan större protester! Nu säger appen att vi ska vara förbi fjärde språnget, och vi har fortfarande inte märkt något av det. Han kan nu rulla från mage till rygg och är mycket mer aktiv och verkar nyfiken och vill gärna ha mer underhållning än innan. Rolig och härlig tid! Storebror är också härlig emellanåt, känns som att jag skriver det i varje inlägg men han börjar verkligen kommunicera mer och mer, och kan uttrycka både önskemål och funderingar. Han tar det absolut i sitt tempo, men det är bara att glatt hänga med på tåget! Sen är han fortfarande en trotsig skitunge emellanåt med, känns som att den fasen aldrig tar slut. Så där är det bara att bita ihop. Det onda med det goda, helt enkelt. Snart fyller han hela tre år, och han är till syvende och sist en jättefin storebror. Ska bli så kul att se hur bröderna växer upp tillsammans!

Fyra månader

Lillebror har nu passerat 4 månaders ålder och var på BVC häromdagen. Han vägde in på 7,5 kilo och 65 cm så han växer på fint! Tänder var inte så nära annalkande som jag trott, så vi får vänta lite till där! Fortsatt mycket dregel och händer i munnen, men antalet blöjbyten är nere på det normala igen och innehållet är inte lika rinnande, syrligt eller knallgult längre! No more ryggbajs med konstanta klädbyten, hurra!

I övrigt är han fortfarande en liten solstråle som mest är nöjd och glad! Härom natten var han lite ledsen och kändes som orolig i kroppen och hade svårt att komma till ro. Det hela höll på i max 10 minuter innan han somnade och sov som vanligt, så det var ju verkligen ingenting, men kontrasten blir ju stor när han annars är så nöjd att man nästan reagerar så fort han gråter. En liten förkylning har vi lyckats dra på oss (storebror som fått hem från föris garanterat) men det är mest lite snorigt och inget som verkar påverka nämnvärt. Kanske det som påverkade sömnen, eller så var det kanske en del av utvecklingsfasen son vi annars inte märkt av (peppar, peppar) mer än halvvägs igenom det långa språnget. Fortsättning följer väl!

Storebror är som vanligt rätt intensiv och trotsig, men också rolig då han utvecklar språket hela tiden och visar en tydlig vilja (på gott och ont). Man börjar ju bli van vid detta, men står inte med ett facit på hand att det går över och att man gör/bemöter rätt så gör det nog lite mer utmanande utöver tålamodsprövande… Men den här tiden och fasen kommer ju också passera så småningom. Hoppas man!

Världsligt

Ens egna besvär och bekymmer sätts onekligen i ett annat perspektiv när det helt plötsligt är krig. När barnfamiljer flyr, separeras, och i värsta fall får sätta livet till, medan kvinnor tvingas föda barn i skyddsrum, kanske helt oassisterat. Så sitter jag här och suckar över att storebror fortfarande ställer till med kalabalik när ytterkläderna ska tas på, och gör mycket för att provocera oss. Det känns så himla trivialt i sammanhanget. Samtidigt blir man ju lite orolig när det sitter en galen diktator med storhetsvansinne i Ryssland och hotar Sverige med mothugg. Borde vi preppa mer? Köpa hem ett extra lager med blöjor och ersättning? Hur gör vi ens med ersättning om det blir strömavbrott eller vi får sitta i ett skyddsrum nånstans? Kanske inte supersannolikt att det kommer till det, men det är ju inte så att man inte börjat tänka tankarna. Galet. Lillebror har dessutom blivit kräsen nog att det bara är viss flaska som funkar, och ersättningen måste vara i rätt temperatur om den inte ska ratas. Känns ju lagom lämpligt…

Jag försöker ändå bland dessa tankar och i dessa konstiga tider göra sånt som jag mår bra av. Våren börjar göra antåg och det är mysigare att vara utomhus. Det är intensivt med storebror som härjar fram i ena stunden, för att i nästa bli hysteriskt ledsen över något (att man inte får springa rätt ut i vägen tex) och slänga sig platt på marken. Typisk snart treåring, men ändå så jobbig. Men utöver det så är det väldigt mysigt att vara iväg en sväng. Än så länge funkar det ju att anpassa aktiviteter helt efter storebror medan lillebror bara hänger med, mestadels helt nöjd och glad i vagnen. Försöker att ta den här tiden tillvara, trots allt.

Uppföljning graviditetsdiabetes 3 månader

Idag har jag varit och gjort glukosbelastning igen. Inte min favoritsysselsättning direkt, men den här gången gick det i alla fall toppen! Hade 4,9 i fastevärde och efter två timmar låg jag på 6,2! Lite skillnad på de två gånger jag gjorde det under graviditeten då det som värst låg på 12,9 och två veckor innan på 9,nåt. Referensvärde är alltså mellan 4 och 8, så dagens siffror var helt perfekta! Även mitt långtidssocker låg jättebra, lägre än sist (och det var redan bra då!). Så himla, himla skönt! Jag har lite riskfaktorer då det finns typ 2 diabetes i släkten hos både mor- och farföräldrar och att min vikt kanske inte är den mest hälsosamma för tillfället. Men just nu har jag inget som tyder på diabetes, det var bara hormoner under graviditeten som ställde till det. Än en gång förundras jag över hur mycket de kan påverka!

Nu ska jag få göra en till belastning efter 12 månader, så till november, sen har jag förhoppningsvis gjort min sista insats på den fronten! Kommer följas med blodprov på vårdcentralen framför sen, troligtvis. Känns överkomligt, bra att de håller koll. Det jag kan göra nu är att köra på med träningen. Helst vill jag inte ha som syfte att gå ner i vikt, även om det är det vården ser mest till. Förhoppningsvis kan det komma som en tacksam bieffekt av att jag får till bra rutiner med motion/träning. Det har inte funnits (tagits) tid för gymmet denna vecka, men jag har tränat nåt pass hemma i alla fall så jag känner mig ändå nöjd. Och gymmet nästa!

Såg första vårblommorna idag. Det går mot ljusare tider. Allt såg bra ut. Jag är himla pepp på framtiden. En vår och sommar med mina små älsklingar, och lite fokus på mig själv också. Välkommen!

Gnäll och mat och att äga föräldraledigheten

Har kanske, eventuellt märkt av lite mer av utvecklingsfasen. Ibland kan lillebror nämligen bli helt hysterisk i samband med måltider. Han ligger och skriker så han blir helt röd i ansiktet i upp till kanske 10 minuter innan han kommer på att han kan äta som vanligt och är sen nöjd och glad igen 🤷‍♀️ Han har även snabbt ökat från 170 till 200 ml (färdigblandad) även om det inte alls var länge sen han låg på 140 och knappt ens det. Så det är där det varit störst förändring på sista tiden. Han sover fortfarande bra, verkar ha fått in en någorlunda rutin att sova 22-07 då han vaknar och äter och vi byter blöja. I säg 8 fall av 10 somnar han om igen och kan sova till 10-11-snåret. Nöjd och glad för det mesta, är väldigt ”pratglad” och ligger och gör gulliga ljud. Överlag en lätt och nöjd bebis, och jag känner mig verkligen glad jag med. Börjar intressera mig mer för att hitta snygga kläder och inte bara dra på mig närmsta gravidplagg med mjuka muddar. Nästa vecka hoppas jag vara frisk nog att kunna ta mig till gymmet utan att börja hosta, är i princip fri från den envisa förkylningen nu tycker jag.

Jag och sambon har varit ute på stan och till parken med bägge pojkarna, vilket har gått toppen men hade varit rätt omöjligt om man bara var en vuxen skulle jag tycka. Inget är väl omöjligt såklart, men onödigt tålamodsprövande! Lillebror har varit exemplarisk och antingen sovit eller legat vaken och sett sig omkring utan att säga ett pip. Storebror däremot flyger omkring som ungefär tio ungar och det gäller att vara med på banan för att det inte ska bli totalt kaos. Det är inte direkt så man fixar att gå på stan med dem båda, det var klurigt nog med två föräldrar med. Det skulle nog inte vara några problem att gå med bara lillebror om jag bara tar mig tid för det (känns som att de 5 timmar om dagen då vi är själva och storebror går på föris går hur snabbt som helst). Däremot blir jag fortfarande lite nojig över att han ska bli hungrig när jag är iväg. Det hade inte varit lättare om jag ammade så länge det är kallt ute tänker jag, men blir onekligen inte så spontant när man måste hitta någonstans att värma flaskan. Sen får jag lite dåligt samvete även hemma när han blir sådär otröstlig innan han börjar äta (hoppas verkligen att det bara är språnget) och den där negativa rösten inom mig säger att det är för att han inte får amma. Som om jag kan veta att det skulle vara så mycket bättre? Oroar mig verkligen över att folk skulle döma mig för att jag ger ersättning om han skulle få ett sånt utbrott bland folk. Minns med storebror att jag satt på en bänk i en park och testade att ge rumsvarm ersättning (det var mitt i sommaren och smällhett ute) och det blev stora protester. Kände som att alla som gick förbi dömde mig, även om det säkert var helt i mitt huvud. Men det är ändå så djupt rotat. Ingen av mina gossar har farit illa av att få flaska, snarare tvärtom, och jag vet ju att det är bäst för oss. Ändå är det så skört att jag glömmer bort allt det när tankarna börjar skena. Men jag ska försöka äga min situation. Gå på stan med vagnen, lösa matning om det behövs. På vårt vis. I veckan ska vi till BVC för tremånadersbesök inklusive vaccin och dagen efter ska jag på uppföljande glukosbelastning, och så tänkte jag ju försöka gymma nån dag också. Så kanske får bli veckan efter… har ju ingen brådska. Vi tar det som det kommer, gör inga planer som jag får skämmas över att jag inte håller. Tänker bara ha det lugnt och fint.

Kroppen

Jag måste bara säga att min kropp är rätt så jäkla faktisk ändå. Sagt och gjort så sökte jag fram nån träningsvideo för postpartum på Youtube och körde. Det var rätt lugnt tempo och låg impakt, men fy sjutton vad skönt det var att röra på sig! Jag mådde även himla bra i kroppen och kände inget annorlunda/dåligt av ansträngningen. Så jag hittade en video med lite högre tempo som jag körde igår, som fick mig att svettas lite. Ännu skönare, och idag har jag bara lite träningsvärk, men ingen smärta eller obehag i övrigt. Tänk att ha gått i ett halvår under graviditeten och fått ont av minsta lilla rörelse, och nu fixar kroppen redan ett träningspass! Att den har burit och fött två barn (mina graviditeter har ju inte varit nådiga rent fysiskt direkt) och återhämtat sig på det här viset. Min kropp är ju helt otrolig!

Med det sagt så är det inte utan att jag har blandade känslor för kroppen. TW på resterande inlägg vad gäller vikt osv.. Jag har nog ”alltid” tyckt att jag varit lite för tjock, aldrig varit helt bekväm med att visa bar mage. Som gravid har jag för första gången kunnat se mig i spegeln och ha en positiv inställning till min mage. Men så fort man lämnar förlossningen i princip så börjar ju en hets från samhället att ”komma tillbaka till sin kropp”. Men min kropp är ju fortfarande min, även om jag fött barn. Den ser annorlunda ut, men det är fortfarande min kropp. Rent logiskt tänker jag så, men när jag ser mig i spegeln är det igen med en väldigt negativ blick mot mitt mellangärde.

Jag och min kropp har verkligen en rörig relation i bagaget. Även om jag inte tyckte om min kropp så dröjde det till jag var tjugoårsåldern innan jag på rent objektivt skulle kunna kallas något annat än normalviktig. Nu går jag kanske på förlegade måttet BMI, men jag gick onekligen upp ca 20 kilo under studentlivet (då jag levde allt annat än hälsosamt). Nu har jag nog en kombination av att rent fysiskt inte ha helt lätt att gå ner i vikt, och en personlighet som är rätt allt-eller-inget samtidigt som jag har ett kontrollbehov och kan lätt bli lite manisk. Jag gick ner mina 20 kilo och lite till, genom att bli rätt besatt av både kost och träning. Hälsosamt på ytan kanske, men jag blev rätt besatt. Jag åt typ tre salladsblad om dagen (noggrant vägda så att jag exakt på grammet kunde räkna kalorier in), och jag tränade mycket. Visst gick jag ned i vikt eftersom jag skapade ett rejält kaloriunderskott, tills jag hamnade på en platå där kroppen kanske tyckte att nu fick det räcka för att vi behövde kvarvarande kilo. Då hade jag dessutom satt ett mål som var lägre än jag vägt sedan typ tonåren, som jag tyckte var rimligt. När jag ser bilder på mig själv från den tiden så ser jag inte hälsosam ut. Men när jag var där så var allt jag kunde fokusera på de där sista 2-3 kilona som jag tyckte att jag behövde gå ned, och jag såg en mage som anstod sig att inte vara helt platt som en pannkaka hela tiden… Till sist drog jag på mig en knäskada efter att jag kört för hårt utan att värma upp ordentligt, och jag gick upp 10 kilo över en sommar. Efter det gjorde jag ett försök att leva lite mer hållbart genom att träna lite då och då och äta mat som jag inte hade vägt ned till sista grammet för att vara så kalorifattigt som möjligt. När jag konstigt nog inte gick ned till mitt överambitiösa mål av det (utan såhär med facit på hand höll en vikt som nog var hälsosam för mig) så fick jag nog och sket i allt. Tränade inget och åt en massa skit bara för att. Allt-eller-inget-mentaliteten at work again. Jag gick upp igen, såklart. Fick köpa nya kläder för att ha nåt att sätta på mig och mådde skit över detta. Med tiden så landade jag i ett stadie när jag gjort mig av med vågen hemma för att inte helt maniskt väga mig flera gånger om dagen. Jag tränade inte mer än vardagsmotion, och åt vad jag kände för utan att gå till överstyr. Jag vägde mer än jag ville, och kände mig inte helt nöjd med personen i spegeln, men jag kunde acceptera mig som jag var. Jag mådde okej i mig själv. Sen har jag inte mått helt toppen alltid, la all min energi på jobbet och slet ut mig mentalt. Fanns ändå inte ork, energi eller vilja att motionera eller intressera mig för mat.

Sen blev jag gravid och var tvungen att ställa mig på vågen igen. Det kändes faktiskt okej, jag visste att när siffrorna gick uppåt så var det för att ge mitt barn näring och allt som det behövde. Sen att jag fick foglossning som gjorde motionen obefintlig och graviditetsdiabetes som gjorde att jag återigen fick tänka efter vad jag stoppade i mig. Men det kändes faktiskt okej. Kanske var det fortfarande med min bebis i åtanke, men jag hamnade inte i de där negativa tankegångarna. Jag var förvisso väldigt strikt med maten – framförallt med kolhydrater – men jag fick ändå i mig det jag behövde. När jag sedan inte var gravid längre och fann mig själv i en kropp som var slapp och sladdrig, med bristningar och valkar, så var det ändå inte det viktigaste. Jag var glad över att kunna röra på mig igen, att kunna gå utan kryckor! Mer än så hade jag inte som krav, och det var trevligt att kunna äta semlor igen. Jag hade gått upp ca 10 kilo och gick utan ansträngning ned 5 kilo. Den vikten höll jag mer eller mindre sen tills jag blev gravid igen. Något som var lite jobbigt var att jag inte kom i några andra kläder än mammakläder. Men jag hade rätt fullt upp med att ha blivit mamma för första gången för att riktigt bry mig. Sen kom nästa omställning att både vara mamma och att gå och jobba om dagarna medan sambon var hemma med vårt barn, då ville jag lägga tiden på eftermiddagarna på att vara mamma till 100%. När jag väl kom så långt att jag skulle kunna hitta en balans, rent krasst att unna mig lite egentid och inte alltid vara någon annan till lags… Ja, då kom visst en pandemi och allt det innebar, och jag mådde inte så bra psykiskt. Då är det ju himla lätt att prioritera bort sig själv, eller sånt som får en att må bra rättare sagt. Det handlar mest om överlevnad, det mest basic. Jag lyckades ändå bli gravid (två gånger, även om det ena blev ett MA så kändes det som att jag var gravid i evigheter!) och plötsligt låg fokuset på hur fin den växande magen var igen. MVC knorrade lite i början att jag hade ett BMI över 30 vid inskrivningen, men det blev tack och lov inte mycket fokus på det sen och jag bytte till specialistmödravården när min diabetes bekräftades även den graviditeten. Sen hade jag ju den sortens illamående som inte resulterade i några spyor, utan som ett konstant lätt illamående som denna gång slog till på aptiten. Jag fick tvinga i mig små portioner av väldigt få maträtter som funkade, vilket sedan blev ännu färre när diabetesen uteslöt en stor andel. Inte helt oväntat så gick siffrorna på vågen nedåt, något som jag försökte ignorera faktiskt gjorde mig lite glad. Jag borde kanske oroat mig för att mitt barn inte fick i sig tillräcklig, men det gjorde jag inte. När kurvan sedan började vända uppåt igen och till sist gick om inskrivningsvikten i tredje trimestern typ så skulle jag ljuga om jag sa att det inte gav mig lite ångest. En kort stund, men den var ändå där. Jag undrade hur mycket jag skulle gå upp, speciellt när jag hade gått upp ett kilo på en vecka (eller kanske två?) mellan besöken. Jag slutade ändå på något mindre än slutsiffran första gången, och lite oväntat så försvann en stor del tills när jag vägde mig efter 12 dagar. Som nu hade ökat fem kilo igen i torsdags. Jag vet ju varför, jag har frossat i snacks som om jag inte kunde göra något annat. Inte bara någon gång ibland, utan mer eller mindre dagligen sedan minst en månad tillbaka. Jag har ätit pizza och hamburgare (med vanliga pommes!) eftersom jag inte kunnat göra det sen i våras pga kolhydratsbomber. Det kändes inte toppen att se den siffran (men to be fair så är det faktiskt inte högre än inskrivningsvikten!) men det var inte oväntat.

Jag känner att jag kanske behöver vara lite försiktig så att jag inte blir smått besatt igen. Att jag får ångest av att äta mat där jag inte i alla fall kunnat ögonmåtta vikt på ingredienser och i smyg lagt in dem i appen som räknade kalorier, och tänker att om jag i alla fall tränar i tre timmar så kanske jag vågar gå på restaurang sen… Jag tänker hålla mig från att räkna över huvud taget, helt enkelt! Lite sunt förnuft, och inte äta en massa ”skräp” varje dag, men för den sakens skull kunna unna mig på helgerna eller om man ses för en fika. Än så länge har jag inte fått någon känsla av att jag måste träna (för att bränna så många kalorier som möjligt) utan att det känns skönt att göra det. Någorlunda prestigelöst! Jag har inte som mål att gå ned till någon fantasivikt som jag aldrig kommer hålla, men det skulle vara skönt att kunna gräva gram några gamla ”vanliga” kläder ur garderoben. Jag har sparat lite allt möjligt i allt från XS till XL, så det finns lite att välja mellan. Jag kom ju redan i ett par stretcha jeans (okej, ett par jeggings mer eller mindre) som fortfarande passar, även om de känns lite för tighta över magen för att ha någon längre stund. Men alla mina mammakläder kasar ned, så jag antar att jag ser annorlunda ut än jag gjorde efter storebror. Ett plus skulle vara att bli av med vad jag dubbat för hängbuken, som nog också är boven i dramat när det kommer till alla kläder. Byxorna är för tighta i midjan och alla tröjor blir för korta. En del av mina gamla klänningar passar, och gjorde det även under graviditeten, men blir onekligen lite kortare än det är tänkt, speciellt framtill. Jag har dock kommit till en insikt att det inte är någon som har en helt platt mage alltid, och det kommer inte vara något realistiskt mål. Platt-are, visst, men jag tänker inte ge mer än vad som känns rimligt på detta. Jag vill fortfarande ha tid att vara mamma, även om en halvtimme om dagen på mig själv att lägga på träning inte känns orealistiskt. Sen är ju kanske inte huvudmålet att gå ned i vikt och ”få tillbaka min kropp” utan det skulle snarare bli en bonus. Ett bättre mål är ju att känna mig stark och rörlig och ha energi. När det blir utomhusväder på riktigt vill jag kunna hänga med när storebror springer fram och tillbaka som en duracellkanin, sparka fotboll, leka på lekland, vilka utmaningar som än möter mig. Känna hur min kropp som jag fick bänka förra sommaren pga foglossningarna faktiskt kan göra det jag vill. Orka med en lång promenad, kanske en heldag på tivoli… Det önskar jag väl mest av allt. Och för att det känns så himla kul än så länge att träna. Där vill jag hålla det.

Efterkontroll och mina små troll

Jag har varit på efterkontrollen och gick igenom besiktningen! Bristningarna hade läkt fint, jag hade ett jättebra knip och magmusklerna såg också bra ut. Fint blodtryck och järnvärden på det. Jag har ju känt mig oförskämt fräsch både fysiskt och psykiskt och kan ju bara bekräfta detta. Jag hade dock gått upp lite i vikt sedan jag vägde mig sist. Eftersom jag inte har någon våg hemma så var det när jag bara av nyfikenhet vägde mig på BVC 12 dagar efter förlossningen. De första två veckorna hade jag ingen direkt aptit, även om jag typ haft som målbild en påse med lösgodis. Men sen kom det som ett brev på posten: stor aptit och också ett enormt sötsug. Det var som att jag behövde kompensera för hur nyttigt jag varit tvungen att leva under graviditeten pga graviditetsdiabetesen. Inte alls berättigat, men det har jag struntat i. Ätit precis allt gott och inte kunnat hålla det till någon gång ibland utan nästan dagligen. Så det var ju absolut inte oväntat att det skulle synas på vågen.

Trots detta så känner jag mig faktiskt väldigt motiverad att börja träna. De ska öppna ett gym typ fem minuter hemifrån, och jag ser faktiskt lite fram emot att testa. Det bör ju tilläggas att jag inte har satt min fot på ett gym på många år (typ fem?), men nu känner jag mig motiverad. Det kan ju ha med mitt psykiska mående att göra, eftersom det var länge sedan jag mådde såhär bra och (faktiskt) har massa energi över. Kanske ska börja lite smått med något hemma för att känna in, men jag är i alla fall godkänd att träna på nu.

Eftersom jag var på specialistmödravården så pratade vi inte om preventivmedel, utan de rekommenderade att jag kontaktar min vanliga mottagning. Än har jag inte fått tillbaka mensen, men har haft lite slemmiga flyningar någon vecka nu, sån kanske är ägglossning på g? Jag har ju kört med NaturalCycles sedan många år tillbaka och skaffade mig en Tempdrop strax innan jag plussade, så tror att jag trots småbarn kan få helt okej mätning. Det är ju inte mer ansträngande än att ta ett piller varje dag att mäta tempen. Det som känns lite mindre tillförlitligt är ju dock att jag har så oregelbundna cykler. Eftersom man konstaterar ägglossningen först några dagar efter att den skett så kan man ju redan råkat bli gravid vid det laget. När jag bara använde det som preventivmedel var det ändå under premissen att det fanns en risk att bli gravid och att det var okej.

Vi känner oss färdiga med barn. Redan innan första graviditeten kände både jag och sambon att vi ville ha två stycken. Det är lagom för två vuxna som har två händer liksom. Jag känner också att vi är rätt kompletta nu, att lillebror var pusselbiten som fattades i mitt föräldraskap. Men… Det är en liten vemodig känsla att lillebror nu börjar växa ur de minsta kläderna, som storebror även hade innan honom. Ska man bara vika ihop dem och lägga undan dem, för att aldrig igen plocka fram dem? Alla ”första” nu kommer också att vara dem sista? Jag vill inte vara gravid igen, bli så fysiskt begränsad att jag knappt kan ta hand om mig själva och mitt hem, än mindre mina barn. Lik förbannat så är det lite av en sorg att tänka att det var sista gången och att jag inte ska göra om det. Jag har för mig att jag läst någonstans att man nog aldrig riktigt känner sig ”färdig” och att de här känslorna är väldigt naturliga. Jag vet inte hur vi hade reagerat på en oplanerad graviditet. Jag har svårt att se mig gå igenom en abort efter min upplevelse med mitt MA i bagaget.

Jag vill gärna stanna tiden lite, och försöker njuta av här och nu med lillebror. Samtidigt ser jag ju verkligen fram emot att se vem det bli och att se mina pojkar interagera med varandra. Att de kan leka tillsammans, dela upplevelser. Vi känner att det kommer bli väldigt mysigt när de är stora nog att båda två kunna njuta av utflykter och erfarenheter. Julafton med två pojkar med tomtefeber, två barn som bägge kan leka i en lekplats. Att när samhället tillåter kunna åka på en semesterresa som vi alla kan njuta av (än att man ska bli helt slut efter att ha sprungit efter en överenergisk unge). Nu tyckte vi att det var lite skönt att vi inte hunnit dit riktigt än, så att vi inte backade helt tillbaka till småbarnsåren. Men nu vill vi nog kunna lämna dem bakom oss, tillsammans. Ett litet sladdbarn hade kanske varit mysigt, när storasyskon(en) varit stora nog att klä på sig själva och inte behöva så mycket hjälp. Men då backar man ju bandet igen, förskjuter allting med flera år. Och jag blir ju inte yngre; jag fyllde 35 nu i december och vill ju inte vara hur gammal som helst med småbarn (om det ens går fortfarande). Men nej. Vi är ju klara. Samtidigt sa sambon härom kvällen att det skulle vara mysigt med en dotter… Som att man kan kontrollera det? Jag kan också känna en tomhet över vad som kunnat bli (en dotter) men tycker också att det känns så himla självklart att jag ska ha pojkar. Det är väl ett sånt där Sliding Doors moment, en alternativ verklighet. Som om jag utbildat mig till något annat, flyttat någon annanstans, inte träffat de människor som lett mig dit jag är idag. Man kan ju undra, men jag är fantastiskt nöjd där jag är. Men ändå… Konstiga känslor. Vill jag på ett helt definitivt sätt stänga dörren totalt? Vågar jag ha den så pass mycket på glänt som NC kanske ändå innebär för mig? Svårt.

Jag älskar oavsett mina pojkar mer än något annat i världen, så jag fullkomligt svämmar över av kärlek. Lillebror är så ljuvlig, det är svårt att ta in hur lyckligt lottade vi är. Storebror är inne i en period då han både är helt underbar, och att man i nästa stund vill sälja honom på Blocket… Eftersom han ligger lite efter med talet så får vi uppleva en större och större inblick i hans värld ju mer språket utvecklas. Det är himla härligt hur han själv tar till sig av våra rutiner och kan säga ”kissa pottan” och ”sova sängen” i vår nattningsrutin som vi verkligen börjar få till ❤️ Hur han kan be om saker och kommentera sin omvärld, och även börjat prata om saker som hänt tidigare. Jag tror att detta kan vara lite vardagsmat för andra med barn som är 2 år och 9 månader, men är så pass nytt för oss som med spänning följer utvecklingen. Han har även börjat fatta att man kan säga ”mamma!” för att få min uppmärksamhet och att jag kan göra saker för honom. Tidigare har han kommit och tagit tag i handen på en för att leda en dit han vill, men nu fattar han att man kan använda språket till sånt. Sen är det kanske ett tag kvar tills han verkligen kan förklara vad han tänker eller känner. Tills han kan svara på frågan ”hur har det varit på förskolan idag?” eller ”vad vill du äta ikväll?” Men det kommer nog snart, och vi ser fram emot det. Han är väldigt mån och kärleksfull mot lillebror, kommer med sin vattenflaska om lillebror är ledsen, kramar och klappar. Han blir lite intensiv ibland, men på det stora hela är han en jättefin storebror. Ser verkligen fram emot att följa bägge pojkarna, tillsammans och som individer. Hoppas också på finare väder och en bättre situation med corona så att vi kan hitta på saker ihop!