1 månad

Idag blir lillebror en månad gammal. Inte bara är det sjukt vart den tiden har tagit vägen (sista månaden av graviditeten kändes ju som ett år långt typ, nu känns det som att vi låg på BB för bara ett par dagar sen!) men det innebär även att första utvecklingsfasen/språnget närmar sig. Jag tycker att han är lite mer ”med” och kan ligga vaken och ta in omgivningen på ett lite annat vis nu än tidigare. Tycker även att jag fått några små leenden. Kan inte påstå att han är mer kinkig än vanligt, kanske lite mer närhetssökande även om det känns helt rimligt. Vi får se hur det utvecklar sig.

Jag tänkte försöka mig på ett inlägg där jag inte bara ältar om amningen fram och tillbaka, försöker att vara lite mer avslappnad och inte hetsa fram något där och har bestämt att satsa på delamning så stressfritt det går. Det får vara det hela på den fronten just nu. Tänkte lägga lite fokus på mig själv och mitt mående. Rent fysiskt så är jag på topp! Känner av min bäckenbotten då och då, men tycker att jag klarar av mycket. Kan ta relativt långa och raska promenader, och kan busa och bära storebror utan några besvär. Tror att avslaget är borta, men minns att det var en del ”fejkstopp” förra gången innan det försvann på riktigt så ska inte helt avskriva något. Men som mest är det lite brunaktiga flytningar som kommer till och från. Jag känner mig förhållandevis pigg. På nätterna vaknar lillebror med ungefär 3-4 timmars mellanrum och är hungrig. Själva processen att först amma (eventuellt), fixa flaska, mata, rapa, diska tar ca 30-45 minuter och i de allra flesta fallen är lillebror nöjd och somnar om efter detta i ytterligare ett sjok på 3-4 timmar. Rekord är nog fem och en halv timme. Har slutat ställa klocka och mata prick var fjärde timme nu; är han hungrig så är han hungrig! Kör samma på dagen men är lite mer noga att inte låta det gå för lång tid då, om han sover och så, för att han inte ska vakna och vara panikhungrig. Brukar vara lite lugnare nattetid, och ibland skippar jag att försöka amma först då så det blir inte lika stor grej om han är mycket hungrig. Hur som helst så får jag ändå en hel del sömn, även om den blir lite upphackad. Hade kunnat dra ut på det ytterligare en ”period” är jag säker, men nu måste jag gå upp för att göra iordning storebror som inte har något emot att ta morgon vid 05. Lyckas dock oftast dra ut på det till 07-08 då sambon får ta huvudansvaret innan han bör börja jobba. Jag har inga problem att hålla mig vaken om dagarna men kan känna att jag är lite off i huvudet ibland, för att jag kanske inte kommer ner riktigt i djupsömn under mina sömnperioder. Men det går ju snabbt att ändra sig allt eftersom de växer och utvecklas. Annars börjar vi sakta hitta ett lunk och vänja oss vid den nya anpassade vardagen.

Lillebror är utseendemässigt väldigt lik storebror vid samma ålder, men än så länge skiljer de sig åt personlighetsmässigt. Det kan fortfarande kännas surrealistiskt att kunna dricka varmt kaffe, eller att bebisen ligger i sitt babynest och liksom bara är. Att han kan vara vaken och ligga där en stund utan att bli hysteriskt ledsen efter någon minut. Jag har en vision av sommaren som kommer att jag ska vara föräldraledig och kunna hitta på en massa roligt. Att storebror ska få leva livet med massa skoj aktiviteter och att lillebror snällt hänger med i vagnen. Än så länge har det gått okej även när jag varit ensam med bägge pojkarna, så jag hoppas hoppas hoppas att det slår in. Min vision över julmysig december med marknad och bakning har ju redan slagit in så man kan ju hoppas. Känner mig oavsett väldigt lyckligt lottad. Tiden behöver absolut inte gå för snabbt, men jag ser verkligen fram emot att få följa bägge sönerna och deras utveckling. Att jag får vara deras mamma alltså! Wow ❤

Idag var en bra dag igen. Det enda negativa som kommer och förstör emellanåt är den jäkla amningen. Men jag tänker göra mitt yttersta att inte låta den göra det längre. Det är ju så fint annars att det vore synd att spoilera denna mysiga tid.

‘Tis the season

Nu har det gått en vecka sedan vi klippte tungbandet på lillebror, och jag upplever inte att amningen blivit bättre för någon av oss. Jag har mer ont i bröstvårtorna, och bebis har ett fortsatt litet grepp. Upplever att han försöker både vid bröst och flaska, men får inte till vakuum annat än vid ett litet grepp. Han har dock bättre rörlighet i tungan; bandet var väldigt kort och fäste nästan framme vid tänderna och var väldigt begränsad. Nu är det bättre, och jag märker även att det lilla greppet ändå är lite annorlunda. Tidigare blev bröstvårtorna som de klassiska läppstiften som det står om så fort man googlar dåligt grepp (😅) men nu blir de mer som pennor liksom, pyramider med det starkaste suget i mitten. Så tänker att det dels förklarar att jag har mer ont, men också att tungan kanske funkar bättre men att greppet är problemet och att han suger hårt för att kompensera… Obs grabbgissning. Läkaren som klippte tungbandet sa ju också att hans haka var lite kort (tror jag, kanske uttryckte det lite annorlunda) vilket också kunde påverka amningen. Det är något de växer i, så åtgärdas ju inte. Storebror hade samma huvudform med en haka som sluttar inåt så att säga, sitter längre in mot halsen än vad resten av huvudet gör. Storebror har en rätt normal haka idag så har ju absolut växt i den, minns dock inte hur lång tid det tog. Har försökt googla men får bara upp hur hakan ska vara positionerad för bästa amning, eller på botox/skönhetsingrepp så hm. Tålamod som gäller? Börjar kännas lite hopplöst med amningen, blev besviken över att det inte magiskt blev bra direkt även om det kanske var helt orealistiska förväntning. Just nu ammar jag före flaska, och efteråt om han verkar mer hungrig, samt mellan flaskmåltiderna. Känns inte alltid tillräckligt tyvärr. Några gånger har han vid ”efterrätten” varit väldigt frustrerad och blir mer och mer ledsen när han försöker amma. Tar ett grepp, släpper, tar ett nytt grepp och släpper igen. Även när han hittar ett grepp som funkar och han ammat ett tag så kan han bli ledsen. Har då erbjudit en till flaska. Kanske dumt, men det har fungerat. Nöjd bebis och nöjd mamma. Vet inte om jag någonsin kommer få till en helamning (vill jag ens det??) men kanske i alla fall kan delamma? Det bästa av båda världar? Kanske? Fortsättning följer, nytt besök på BVC på torsdag.

Annars har nu lillebror, efter att typ ha varit stamgäster på ortopeden, fem fingrar på varje hand! Först kunde de klippa bort (ja, med en sax!) det ena fingret som knappt satt fast utan bara i en smal hudflärp, och i lördags klippte de bort även fingret på andra handen. Det ”kämpade” lite mer tillbaks och vätskade så det hade tagit tid för det att trilla av på egen hand sa läkaren, men lillebror reagerade inte på att det klipptes ens. Nu har vi bara ett återbesök imorgon sen är vi förhoppningsvis klara med allt detta! Intensivt, men verkar ju i alla fall inte bli så långdraget.

Annars är lillebror fortfarande rätt chill, speciellt under dessa förutsättningar! Sover mycket och är generellt nöjd med livet. Kanske därför också som man reagerar lite extra när han väl är missnöjd, vilket han nästan bara är vid amning. Även om det är helt naturligt för bebisar att vara lite krångliga vid bröstet, I guess. Får bara dåligt samvete och det är flashbacks till storebror som var hungrig och inte fick i sig tillräckligt. Reagerar i alla fall väldigt starkt.

Igår fyllde jag 35, vilket inte firades så speciellt. Hade lite advents-/födelsedagsfika i sin enkelhet, sen på kvällen efter att vi nattat storebror satsade jag och sambon på att se på film och äta sushi. Lillebror sov igenom nästan hela alltet och var bara lite smågnällig en kort stund innan han somnade om igen 💖 Vi har även fått upp julgran här hemma och börjar få lite julstämning. Det är första gången sen jag flyttade hemifrån som jag gjort mer än nån liten adventsljusstake och nu har det pyntats och bakats som bara den. Känns väldigt mysigt, vi får försöka skapa traditioner med de små. Himla fint, och faktiskt inte långt från hur jag föreställde mig december!

Det där med amning…

Idag har vi varit på amningsmottagning och fått lite stöttning. Tungbandet är väldigt kort och kommer åtgärdas hos Öron, näsa, hals förhoppningsvis inom 1,5 vecka, men tills dess har vi fått bra tips. När lillebror kommer från ”utsidan” istället för att ligga tvärs över bröstet och får lite hjälp så lyckades han ta ett helt okej grepp som han inte direkt tappade, och kunde även se att han svalde och fick i sig. Blev inte så stressigt som jag var rädd för heller, utan vi kunde ta det i lugn och ro och det kändes väldigt positivt. Upplever annars att det lätt kan bli lite hetsigt när nån ska hjälpa till med positionering och att det bara blir krångligt, men det här kändes bra! Vi fick även råd att milliliter och tider med ersättning kan tas med en nypa salt och att vi inte behöver följa det helt slaviskt, vilket också känns toppen! Nu blev det ju till sist bara ersättning med storebror, men märkte att det blev mycket bättre när vi inte levde efter klockan hela tiden utan körde på signaler och behov. Bara bra att få det bekräftat av någon att det är okej liksom.

Vi hade hembesöket från BVC igår också, och han hade gått upp bra i vikt sedan vi skrevs ut från BB så det är inte heller något vi behöver oroa oss för kändes det som. Får såklart följas upp, men förhoppningsvis slipper vi samma jobbiga upplevelse som med storebror när han inte gick upp i vikt och var hungrig hela tiden när vi försökte trappa ned på ersättningen för att jag aldrig fick igång produktionen på riktigt. Men nu känner jag mig mer hoppfull. Det var ju fruktansvärt jobbigt och ett litet trauma sist, men hoppas kunna få revansch. Skulle det inte fungera ändå och han behöver ersättning så får det så vara, men nu känns det som att vi kan ge det en ärlig chans och vi kommer kämpa på nu! Jag känner mig fortsatt pepp och positiv, och vill fortfarande sätta igång ett storbak med pepparkakor typ, inte alls samma känsla som med första barnet. Väldigt glad för vår lilla familj 🥰

Bebisbubblan

Jag vill inte jinxa något nu, men jag mår SÅ bra! Efter fyra nätter på BB fick vi äntligen komma hem igår. Lillebrors blodsocker var lite lågt, sedan hade han även gått ned lite för mycket i vikt. Det visade sig att tungbandet var kort, så det har väl varit lite kämpigt med amningen. Dock funkar det någorlunda bara vi tar det lugnt och hittar vårt vis än så länge, har fått mer mjölk redan än vad jag någonsin fick med storebror känns det som, och vi har fått en mycket bättre start. Nu tillmatar vi med ersättning var tredje timme tills tungbandet åtgärdats/vi kan följas upp på BVC med vikten, men det känns ändå helt okej. Lillebror mår bra och känns nöjd, och jag befinner mig fortfarande i en härlig och harmonisk bubbla. Läste någonstans om motsatsen till baby blues som då skulle vara ”baby pinks” och jag skulle faktiskt kunna skriva under på det. Tar det med ro och njuter för fullt, till skillnad från sist när allting var nytt och jättestort så håller jag mig lugn och positiv, försöker inte stressa upp mig. Lillebror är dessutom en rätt chill bebis än så länge, oftast nöjd. Han kan ligga själv en stund och bara vara, till skillnad från storebror som skulle vara nära, nära, nära konstant och vi fick typ äta i skift för att han alltid behövde vara i någons famn. På tal om storebror så har han varit förvånansvärt fin mot lillebror. Väldigt mjuk och kärleksfull, nyfiken och intresserad. När vi sa att lillebror sover och vill vara i fred gick han och hämtade sitt täcke och la försiktigt det över lillen. Älskade unge!! 🥰 I natt blev han dock lite avundsjuk och ville ligga mellan oss i sängen, men där låg ju lillebror i sitt babynest så det gick ju inte. Har beställt hem ett bedside crib nu så vi kan få plats med alla på ett sätt som känns bra för alla.

Rent kroppsligt mår jag hur fint som helst! Lite öm i underlivet men inte alls som jag minns det från förra gången! Sen gick det ju rätt snabbt och jag tror inte att jag syddes lika mycket (det var inga större bristningar sist, men de sydde rätt länge ändå). Jag känner mig även väldigt rörlig. Jag var så jäkla taggad över att kunna gå en vanlig promenad i normalt tempo, att kunna stå rätt upp och ned utan att bli trött i bäckenet, och kunna röra mig normalt! Kan hända att jag överdrev pyttelite för även om jag inte kände något alls igår så gör det sig påmint idag, men fortfarande hanterbart. Häftigt ändå! Hade mycket (normalt troligtvis?) avslag de första dygnen men nu är det som en lättare mens redan och är rosa/brunt. Minns att jag svassade runt hur länge som helst med kasslertrosor och förlossningsbindorna som praktiskt taget är som en blöja, idag kände jag redan att jag hellre ville ha mina egna trosor på mig. Har också mycket energi och känner att jag vill hitta på saker. Har diskat och tvättat och fejat, medan lillebror nöjt slumrat. Har till och med kunnat dricka varmt kaffe! Kanske är det lugnet före stormen, kanske har jag som sagt totalt jinxat det nu, men herregud så härligt vi har det! Kanske till och med att jag kan ta tag i de där ambitionerna jag hade att julbaka lite innan första advent, något som jag trodde var helt orimligt när jag i förra veckan föreställde mig det… 🙂

39+1

Vecka 40 är här, och det är fem ynka dagar till BF. Imorgon ska jag till läkare igen för att se om vi planerar någon igångsättning. Jag försöker förbereda mig på att det inte kommer leda någon vart, förhoppningsvis kan jag i alla fall få en ny tid om nån vecka då jag väl gått över tiden och faktiskt måste planera in en igångsättning. Eller så ser allt bra och det kan bli bebis imorgon. Vem vet. Kan ju sätta igång inatt också för all del, när som helst. Lite spännande är den tanken, men jag får fortfarande olustkänslor inför hur stressigt allt kommer bli då. Men jag får dra mina tankar och funderingar för typ femhundrade gången med läkaren och se vart vi landar. Rent medicinskt är det ju fortfarande exemplariskt, även om jag inte har några mer kontroller/besök inbokade. We’ll see.

Nu är det ju inte över än, men kan lika gärna passa på att summera graviditeten lite. Hela första trimestern hade jag ju ganska svårt att glädjas, var nog mer påverkad av mitt tidigare MA än jag egentligen trodde. Sen kom både graviditetsdiabetes och foglossning som ett brev på posten, men har ändå hållt sig under kontroll. Funkar fint med kostbehandling och jag har sluppit kryckor denna graviditet. Trots att jag gått och vaggat som en anka i vad som känns som en evighet har jag ju faktiskt varit någorlunda rörlig. Hade en fin sommar där jag ändå kunde njuta någorlunda av att vara gravid. Man brukar prata om 100 bra dagar, och jag tror faktiskt att jag upplevde det. Enorm skillnad från graviditeten med sonen. Sen kom en liten svacka i och med att jag gick in i tredje trimestern och kände mig väldigt trött och tung som från ingenstans. Det blev bättre, men så kom ju de här orostankarna inför förlossningen helt oväntat. Men snart är vi i mål, och på det stora hela har jag tyckt det varit mycket bättre att vara gravid en andra gång. Sen känner jag mig rätt färdig med både graviditeter och barn, men det har ju inget med själva upplevelsen att göra. Men det blir en fin ”sista” upplevelse, en god revansch från graviditeten med sonen som var både fysiskt och psykiskt påfrestande under en lång tid. Visst har det varit upp och ned, men faktiskt en stor del upp. Så det är ju fint. Nu får vi ladda inför förlossningen och det kommande livet som tvåbarnsföräldrar ♡ Har ju ingen aning vad som väntar, men ser så mycket fram emot det!

Idag har jag lite extra ont i fogarna, men det är rätt självförvållat. I fredags var sambon lite försenad och skulle inte hinna hämtning på förskolan i tid, så jag tänkte att jag skulle ställa upp. Har nog inte hämtat på ett halvår innan dess eftersom det blev till en ”rolig” lek där sonen sprang skrattandes ifrån sin mamma som sakta vaggade efter. Nu hade jag med hans sulky som han faktiskt glatt hoppade upp i, och det gick fint tills vi kom in i trapphuset hemma och han insåg att vi inte skulle på något roligt äventyr. Då försökte han rymma från vagnen och det blev en kamp att få in honom i lägenheten och sen få av ytterkläderna. Det gick, och jag kände mig ändå lite stolt, men fogarna blev inte helt glada på mig. Igår var vi sen iväg på sen lunch/tidig middag hos svärföräldrarna, vilket var oerhört trevligt och gott! Däremot så tar det på krafterna bara att sitta rätt upp och ned vid ett middagsbord och att ta sig den egentligen inte alls långa biten från hållplats till hållplats hemifrån och dit. För student så känns det ju faktiskt okej att göra såna saker, vilket kanske gör att jag får lite hybris. Det är lite värre nu på slutet och jag kan märka av att det direkt gör ont om jag insisterar på att tömma diskmaskinen eller fixa med tvätten för att känna att jag fortfarande bidrar med nåt… Men förra graviditeten var det liksom fysiskt omöjligt att ens försöka efter vecka 20 typ. Bara för att jag kan betyder det ju inte att jag borde, men jag blir ju lite envis. Och får sota för det i efterhand, typ som idag då det troligtvis inte kommer göras många knop. Men det är ju okej. Hoppas att det försvinner lika snabbt igen i alla fall, tillsammans med diabetesen. Hålla tummarna kan man ju.

Nu är det dags att väcka det lilla yrvädret från sin middagslur så snart är lugnet över. Himla tur att man har honom såhär i väntans tider i alla fall, blir ju inte många långtråkiga stunder när han är i farten… 🙃

38+5

Tror att min slempropp kan ha börjat lossna. Har slemmiga flytningar och i morse kom det även en liten ”klump” när jag torkade mig. Inte någon jättestor, men såna flytningar har jag inte haft innan och jag tycker att jag känner igen det från förra graviditeten. Då tror jag dock att det också kom en liten blodstrimma med flytningarna, men ingen liksom mehaklump. Fick så ett par dagar innan det satte igång då, vet inte om man ska räkna med att det blir likadant/samma tidsaspekt denna gång eftersom slemmisen kan gå flera veckor innan förlossningen. Eller så är det närmre än så. Annars har min mage varit lite lös till och från i en vecka nu, inget jag minns från sist alls. I övrigt inga direkta hintar att något händer, nada förvärkar eller sammandragningar än så länge denna gång heller. Inte ens någon diffus molvärk som jag kände de sista dagarna förra graviditeten, men tror att tappen i alla fall börjat påverkas. Var framåtvänd och ganska mjuk, något förkortad och 1 cm öppen i måndags, så det börjar ju hända saker. Får se om det håller sig tills på måndag.

Idag är 11/11 och imorgon blir det 211112 vilket ur födelsedatums-synpunkt ser rätt häftigt ut. Spelar såklart ingen roll, jag som är född 12/12 har snarare gått hela mitt liv och haft svårt att lära mig i vilken ordning man säger dag och månad i datumen. Men lätt att komma ihåg personnummer i alla fall. Men bebis kommer ju när den kommer, med ett alldeles perfekt personnummer oavsett. Imorgon hade ju dock varit ganska ”poetiskt” med tanke på att jag exakt ett år tidigare fick ut mitt MA.

Imorgon har det bara gått en vecka sedan hunden fick somna in, känns dock som att det hunnit gå betydligt längre tid än så. Det är smärtsamt, men det är inte längre så att man börjar okontrollerat hulka så fort någonting påminner om henne. Det gör ont och känns fruktansvärt orättvist, men känslorna är mer kontrollerade nu. Det värsta är ju hur man tvingas ändra alla rutiner. Mycket av vår vardag var uppbyggt kring att gå minst fyra stycken promenader varje dag. Innan jag fick problem med fogarna och faktiskt kunde promenera/plocka upp efter henne så tog jag två av dessa men på sista tiden har det varit min sambo som fått ta alla. Jag kan få lite dåligt samvete över det nu, att vi inte fick den tiden tillsammans, de rutinerna. Ändå så är det fortfarande en stor del av vardagen. Ska vi iväg någonstans eller planerar när det är dags att handla exempelvis så behövde vi ta hänsyn till att hon skulle få sin promenad eller att hon skulle följa med. På samma sätt som man anpassar sig efter barnets mat- och sovtider. Det är svårt att sådär över en natt lägga om tankesättet, jag kan fortfarande tänka att hunden måste ut innan vi gör X, och så kommer man på sig själv och blir lite extra ledsen. Vi hade ju haft hund längre än vi haft barn, det är en så starkt cementetad del av livet. Däremot så vänjer man ju sig snabbt vid att lägga till nya rutiner. Snart kommer allting att vändas upp- och ner när vi får lära oss den lilla knoddens rutiner. På sätt och vis känns det ju bra, samtidigt som storebror fortfarande behöver en någorlunda strukturerad vardag. Det som vi absolut kommer behöva släppa är den där egentiden som vi lyckats få till efter att vi nattat sonen och att det är dags att natta själv. Antingen har jag och sambon hittat på något tillsammans (typ kollat serier, ibland ätit något ”lyxigt” efter att sonen fått något annat till kvällsmat tidigare) eller så har vi gjort något var för sig, oftast suttit framför varsin dator eller så. Det kan man ju glömma snart!

Av någon anledning har jag dock fått för mig att jag ska vara väldigt pigg och fräsch i december… Att jag ska julpynta, baka lussekatter och pepparkakshus, fixa med adventskalender, gå på julmarknad hela familjen. Kan ju tilläggas att jag ALDRIG gjort detta i vuxen ålder, pga aldrig orkat eller fått tummen ur… Men nu ska jag tydligen bli någon slags supermorsa med oändlig energi? Hoppas kan man ju, men vi får se hur det faktiskt blir i verkligheten. Ska i alla fall bli fint att hitta den där nya vardagen tillsammans med lillebror. Första tiden med sonen var väldigt bebisbubblig där jag typ satt på soffan och höll honom, och inte vågade röra mig för att han hade somnat. Nu ser jag framför mig något lite mer aktivt. Klassiska ”andra barnet får mest hänga med”, och jag försöker anamma det. Vi har fixat med ståbräda till vagnen och jag hoppas att vi kan få till lite mysiga promenader när jag väl blir rörlig igen. Bärselen får vi kanske också damma av. Som jag längtar nu!

38+0

Livet är verkligen inget en kan förutspå eller planera. Igår tvingades vi ta beslutet att låta vår älskade hund somna in. Vi hade noterat att hon var något tröttare än vanligt de senaste veckorna, och inte så intresserad av sitt torrfoder. Däremot åt hon matrester och annat med god aptit så vi kände oss inte särskilt oroliga. Hon brukade bli så strax innan hon skulle löpa så vi antog att det var på gång helt enkelt.

Igår morse höll sambon på att klä på sonen ytterkläder för att ta sig till föris och jag låg kvar i sängen. Jag hade vaknat runt 02 och haft en massa oroliga tankar kring förlossningen och hade bara lyckats slumra till kortare stunder därefter. ”Oj det är blod här!” hojtar sambon och i mitt lite sömniga tillstånd tänker jag att då har väl löpet börjat som vi misstänkte. Men det visar sig att hunden hade nyst och det kom ut både koagel och blod, och det fortsatte att droppa blod från nosen. Det blev till att hastigt hoppa upp ur sängen medan sambon stressade iväg till föris. Han ringde sin mamma som också var lite yrvaken och antog att det var mig det handlade om, hörde bara att ”hon blöder” i princip. Men vi lyckades hamna på samma plan och tog oss iväg till veterinären (varken jag eller sambon har ju körkort och detta var ytterligare ett tillfälle då det kändes som ett mindre genomtänkt beslut). Här var jag fortfarande inställd på att det bara var något ”lätt”, hon kanske hade fått in något i nosen som legat och irriterat, kanske var hon förkyld, eller så kan väl hundar också blöda lite näsblod ibland. Veterinären var rätt fåordig när det till sist blev vår tur, men behöll hunden för att ta blodprover och röntgenbilder. Vi fick åka hem under tiden eftersom de sa att det kunde ta flera timmar, men vi hade precis dukat upp frukostbordet (klockan var 10-11 kanske vid det laget och ingen av oss hade hunnit äta) när de ringde och tyckte att det var bäst att vi blev remitterade till ett djursjukhus istället. Så vi fick halsa kaffet och knöla in oss i bilen igen, till djursjukhuset i en närliggande stad. Vi blev invisade i ett rum där vi fick sitta i 45 minuter. Jag antog att det var ett gott tecken eftersom det då måste finnas annat akut som gick före oss, och förstod inte riktigt varför vi inte kunde vara kvar ”hemma” hos vanliga veterinären. Men så kom de då in, och förklarade att de blodprover som tagits inte såg bra ut. Alla vita blodkroppar var extremt låga, och det såg ut som att hjärtat var lite förstorat på röntgenplåten. Dessutom tyckte hon att andningen lät påverkad vid undersökning. De misstänkte cancer av någon form, och ”det är inga roliga grejer vi letar efter”. Igen fick vi åka hem igen utan hund för att de skulle göra ytterligare undersökningar och kontroller, vilket kunde ta ett tag. De skulle ringa så fort de visste mer eller om en försämring skedde.

Jag tror att vi hann vara hemma i tre timmar totalt, chockade och ledsna. Vi försökte trösta varandra så gott det gick, medan vi otåligt väntade på att telefonen skulle ringa. Vi hann hämta hem sonen från föris igen när det till slut ringde hos min sambo. De pratade i vad som kändes evigheter, och jag som bara hörde ena halvan av samtalet och samtidigt försökte underhålla sonen så att sambon fick prata i fred kände mig väldigt nervös. När jag hörde ”det är ett svårt beslut, jag måste diskutera med sambon men kan ringa tillbaka igen om en liten stund” så var det som att luften gick ur mig.

Älskade vovven hade blivit sämre. De hade henne på IVA och hon behövde syrgas. De hade tagit nya blodprover som såg ännu värre ut. För att ens kunna redogöra för exakt vilken cancerform det rörde sig om så skulle det behövas blodtransfusioner, och det var ingen garanti att det skulle gå. OM de lyckades ens diagnostisera och OM de lyckades sätta in rätt behandling (en tuff sådan med cellgifter) så trodde de inte att det skulle förlänga med mer än ett par månader. Det kändes inte värdigt att utsätta henne för det, det skulle ju bara vara för vår skull och vi skulle bara skjuta upp det oundvikliga en kort stund.

Vi tog oss hem till svärisarna där vi lämnade av sonen och satte oss i taxi till djursjukhuset. Chauffören försökte småprata men vi var inte det muntraste sällskapet direkt. Han lovade ändå att vänta på oss till återresan, även om vi varande att det kunde ta ett tag. Vi fick komma in och vänta en stund, innan vi blev visade till ett rum som var fint ordnat med lite dämpad belysning och blommor. En sköterska kom in och pratade med mjuk röst om vad som skulle hända, och efter en stund kom de in med vår lilla flicka till oss. Hon såg fortfarande relativt pigg ut – som sig själv! Vi fick en fin stund på en liten hundsäng på golvet där jag lyckades krångla ned mig, och vi låg och klappade och myste en sista gång. Sedan kom de in och gav medicin. Det var lugnt och fint, men hela alltet kändes som att det gick så otroligt snabbt. När vi kom ut till den väntande taxin hade det knappt gått 12 timmar sedan vi trodde att vi hade en fullt frisk hund, nu hade vi ingen hund alls.

Jag har brutit ihop ungefär hundra gånger sedan dess. Allt från en liten stilla tår till full on hulkande gråt. Hon finns överallt, varje liten situation påminner om att hon inte är där. Både jag och sambon gick sönder vid frukostbordet. Jag hade tagit det sista ur leverpastejpaketet och brukade alltid ge det till hunden för att få ut de sista resterna innan vi kastade det. Hon brukade alltid sitta bredvid sambon i hopp om att få någon tugga av något gott, kanske en liten bit ost eller skicka. Väldigt respektfullt på behörigt avstånd nog att inte tigga, men ändå nära nog. Hennes plats. Nu kommer hon aldrig mer att sitta där.

Det var ju inte så här det var tänkt. Grabbarna skulle ju växa upp med henne. Leka, busa, bada i sjön tillsammans i stugan. Visst skulle det bli ett jobbigt samtal om några år, när hon blivit lite grå om nosen och inte orkade hålla samma tempo som de små. Men då skulle vi ha skapt många fina minnen tillsammans. Nu fick hon inte ens träffa lillebror 🥺 Det verkar i alla fall inte som att sonen förstår mycket. Han har inte letat eller frågat efter hunden, eller reagerat särskilt på att mamma och pappa är ledsna. Han är ju stor, men fortfarande väldigt liten trots allt.

Det är tufft nu. Det här med att föda barn och att jag varit nervös över läkarbesöket på måndag känns så litet nu. Jag känner mig dum som bara härom dagen beklagade mig för sambon att jag nog lyckats bli lite beroende av näsdroppar, för jag mår prima så länge jag tar dem men så fort jag slutar känner jag mig dunderförkyld. Så trivialt. Här sitter jag nu istället och har ett stort hål i hjärtat. Vi har förlorat en familjemedlem som varit med oss sedan hon var liten valp. Hon hann bara bli 6 år i somras, vi skulle ju fått ha henne i många år till. November skulle bli en positiv månad nu, med en NY familjemedlem. Det är nästan exakt ett år sedan som jag fick mitt MA konstaterat, nu var det ju meningen att vi skulle få en liten ljusglimt istället i årets mörkaste och tristaste månad…

Fuck cancer, är allt jag kan säga.

37+1

Jag igen… Ja, vem annars, det är ju min blogg?? Men såhär ofta brukar jag ju inte uppdatera. Fick i förbifarten veta att svärföräldrarna planerar att åka till stugan över nästa helg. 2,5 timme med bil härifrån och jag tvivlar på att det inte blir både ett och flera glas vin till maten där uppe. Hur mycket sätter ni på att det drar igång då!? Sambon hade sagt att det var lugnt, jag har ju inte läkarbesök förrän på måndagen efteråt. För sånt brukar ju bebisar bry sig om? Det positiva är att det är helg i alla fall, så det kanske är lättare att fixa alternativ barnvakt i bekantskapskretsen då än en vardag i alla fall. Men pga pandemin kan jag inte påstå att vi har många vänner som träffat sonen så pass ofta att det inte ska kännas som en främling. Lagom kul… :/ Två veckor före BF, är det verkligen läge att lämna länet??

Jag är inte ett dugg mindre nervös/stressad/panikig än sist. Sambon är alldeles för cool. ”Tänk om det går jättesnabbt denna gång?” får som svar att det vore väl skönt. Att jag inte skulle hinna få smärtlindring att det ändå inte hjälpte på slutet och om det går för snabbt för smärtlindring så är det ju snabbt avklarat ändå och jag behöver inte ha ont länge. När jag nojar över att rent utav behöva föda hemma i hallen så säger han att det i alla fall blir en bra historia. Han försöker väl lugna ned mig, men jag vill ha lite bekräftelse av mina tankar nu. Jag vill komma snabbt till sjukhuset (vilket inte underlättas av att det säkert kommer igång när vi behöver ta till plan B för barnvakt som inte har lika nära som hans föräldrar) och jag vill hinna med smärtlindring. Jag vill ha en igångsättning och är så fruktansvärt nervös över att det kan dra igång när som helst. Visst att jag när jag varit på mer ”logiskt humör” också tänkt att det är positivt om det går för snabbt för epidural för då är det snabbt över. Men wääh, det gjorde ju ONT! Vart är mitt lugn, min pepp inför förlossningen? Come back, please!

I morse vaknade sonen 03.30 pga att det visst är vintertid. Så egentligen var hon ju 04.30 och inte jättelångt ifrån 05 som han vaknat varje dag denna vabbvecka. Men inte direkt vad man behöver just nu. Denna trötta morsa med panikångest ser i alla fall fram emot att han ska till föris igen imorgon och jag kan ta en tupplur efter att han gått hemifrån på morgonen. Själviskt tänkt, absolut, men jag behöver försöka fokusera på mig själv. Stress är ju absolut inget bra, och jag tror inte att jag hanterar situationen/mina tankar bättre med extrem sömnbrist. Sambon är fortfarande förkyld och tycker synd om sig själv, vilket jag också gör. Till råga på allting annat han gör. Jag överhörde honom prata i telefon med sina föräldrar och sa att jag ju var något inkapaciterad och att det var mycket för honom att göra hemma. Jag håller ju med, men fick så dåligt samvete. Dessutom. Usch. Vecka 38 verkar bli en jäkla skitvecka, och vi har knappt ens börjat. Kanske blir fler inlägg här, för jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med sprängfylld hjärna med sannolikt hormonpåslag.

36+5

Efter att jag varit hos barnmorskan i måndags fick vi hem en hostig kille från förskolan. För extrema ovanlighetens skull så hostar nu sonen och sambon ikapp, medan jag känner mig helt opåverkad! Lite täppt sen senaste slängen förkylning bara, annars mår jag finfint. Min sambo är ju dock den som håller ihop hela familjen, så det är verkligen inte skoj att han dessutom ska känna sig kass. Men det har alltså vabbats i veckan, så mina sovmorgnar är ett minne blott… Sonen vaknar dessutom runt 5-snåret nu när vi är hemma, nån timme tidigare än vanligt. Tackar, tackar liksom. Man märker verkligen hur tråkigt han tycker att det är att bara vara hemma hur mycket vi än försöker underhålla honom, sover sämre och hittar på mer hyss än vanligt. Och klättrar på väggarna. Och får väldiga trotsutbrott med jämna mellanrum. Samtidigt som han är världens härligaste också, han har lärt sig att säga ”kram” nu och kommer fram flera gånger om dagen och vill kramas 💖 Hoppas ju verkligen att det här får vara nog vad gäller sjukdomar på ett tag nu! Köper verkligen att man vill hålla storasyskonen hemma för att undvika så många baciller som möjligt, men helt ärligt så har det varit väldigt påfrestande den här veckan. Jag känner mig helt slut, även om jag som sagt är den enda friska i familjen…

Igår fick jag kallelse till läkarbesök i samband med nästa TUL. Kommer vara i 38+2 då, och hade annars haft besöket under vecka 40 (alltså 39+nåt) så är inte stor skillnad egentligen. Min förra graviditet hade jag besöket dagen innan BF och det ledde inte till något särskilt eftersom min tapp redan var lite påverkad och läkaren var övertygad om att det skulle sätta igång av sig självt (vilket det gjorde 5 dagar senare). Vet inte hur det kommer bli denna gång, men blev plötsligt lite nervös. Det är ju bara 1,5 vecka tills dess! Halva tiden av de imorgon 3 veckorna som är kvar till BF. Sen max en vecka till beroende på hur vi bestämmer. Tydligen så tyckte de i alla fall att det är lönt att jag träffar läkaren redan då, så. Spännande, pirrigt och lite läskigt. Dessutom är det ju helt inom normalspannet att förlossningen kommer igång vilken sekund som helst när vi om två dagar går in i vecka 38. Uj. Uppenbarligen har det varit stiltje i sjukstugan när det kommer till montering av möbler och besök utifrån från vänliga bekanta som kan bära, så vi är inte ett dugg mer förberedda nu än vi var för typ en månad sen. Jag lyckas trots allt att hålla mig lugn! Det ni!

Har börjat fundera mer och mer över förlossningen. Inte helt konstigt när vi är inne på slutspurten och inte kan undkomma den, kanske. Jag har en positiv upplevelse från sist, även om jag minns att det kändes jobbigt och smärtsamt när jag var mitt i den. Dock kände jag mig trygg och väl omhändertagen hela tiden, och direkt efteråt hade jag en positiv känsla. Just då kände jag inte att jag ville göra om det direkt, men nu kan jag ändå se fram emot att få uppleva det igen.

Mina, tja, farhågor är att det ändå gick rätt snabbt – speciellt för att vara förstföderska. 1,5 timme efter att jag vaknade av första värken så hade vi fått ett rum på förlossningen och jag var 5 cm öppen. Då var jag fortfarande talbar och kunde hantera smärtan någorlunda, men det skulle nog inte dröja mer än 1,5 timme till innan jag var helt borta. Jag låg bara och kved med stängda ögon och tryckte att smärtan var ohanterbar. Den tog liksom över och jag kände inte att jag hade någon som helst kontroll. Spelade ingen roll ifall jag andades och slappnade av, för det var smärtan som hade full kontroll. Var himmelskt att få epidural som gjorde att jag kände mig som människa igen och att jag var i kontroll. Öppnade mig rätt snabbt till 10 cm efter EDAn, dock tog det ett tag för bebis att sjunka ned och det var ett litet segare parti där. Kan ha varit epiduralen som saktade ner allt, men man vet ju inte. Efter att jag suttit på pilatesboll och stått på knäna på sängen med höjd ryggände gick till sist vattnet. Hinnorna var relativt intakta och det kom ut som en slags vattenballong vilket var rätt fascinerande! Efter det tog det nog mer fart igen vad jag kan minnas, även om det var lite stress över att vattnet var missfärgat och det sattes skalpelektrod. Minns att värkarna började göra mer ont igen, samtidigt som de satte värkstimulerande dropp för att göra dem mer effektiva. Till sist kom han ut, totalt ca 10 timmar efter att jag vaknade av första värken och 8,5 timme inne på förlossningen. Snabbt men ändå nog med tid och pauser för att jag skulle hänga med mentalt, och även om jag inte vågat föreställa mig något specifikt (vet ju att ingen förlossning är den andra lik och ville inte ställa in mig på något och sen bli besviken när det blev annorlunda) så blev det ändå som jag hade hoppats. Min mardröm hade varit att få kämpa på hemma i timmar eller dygn, för att bli hemskickad 1 cm öppen. Jag kände mig väldigt trygg med att vara på sjukhuset och ha personal omkring.

Denna gång förutsätter jag inte att det blir likadant, kanske börjar det med vattenavgång eller blir annorlunda på något annat vis. Vad jag kan anta är dock att det kommer gå betydligt snabbare än 10 timmar. Processen från att vakna av ”hmm det här är nåt nytt, kan det vara värkar?” till att ligga helt utan kontroll över smärtan tror jag även den att det kommer gå mycket snabbare, och då snackar vi liksom 3-4 timmar sist. Hinner vi ens fixa hit barnvakt, kontakta förlossningen och få en taxi dit innan jag är helt borta? Tänk så är det fullt på förlossningen?? Måste jag åka själv i typ ambulans medan sambon roddar med allt annat? Finns det till och med risk att inte hinna in förrän det är dags att krysta ifall jag inte hinner få epidural och bebis sjunker ner snabbt? Även om det var helt underbart med EDA så vet jag ju att det inte hjälpte mig mot krystvärkarna så om det går så pass snabbt kanske man kan hitta något annat, och jag är öppen för det. Lustgas tyckte jag inte alls hade någon effekt, men jag kanske inte gjorde rätt? Bara för att det satte igång med regelbundna värkar direkt sist kanske det kan bli falsklarm denna gång. Stressa in bara för att bli hemskickad igen, samtidigt som man inte vågar chansa. Men helst av allt skulle jag vilja att det inte blev ett jäkla stressande när det väl är dags. Att checka in i lugn och ro och typ ligga och kolla på serier medan man väntar på att det ska komma igång, i tryggheten i en förlossningssal, det låter faktiskt helt drömmigt. Att kunna planera med barnvakt utan att det blir ett panikartat samtal mitt i natten.

Kanske är det egoistisk att tänka så. Det är ju såklart bäst att det drar igång av sig självt, när bebis är redo. Även om stress inte heller är bra. Så ja… Annars ser jag som sagt fram emot en till förlossning, och att få träffa den lille i magen! Har ett besök till BM nästa vecka, innan TUL och läkare, då vi ska prata förlossning. Så hoppas kunna bolla lite tankar med henne också, och hur hon tänkt kring att boka läkarbesöket tidigare. Fogarna verkar vara en del av bekymret, och visst har jag haft betydligt mer ont efter att jag var iväg i måndags. Då snackar vi typ 5 min promenad i stilla takt (vagg) till kollektivtrafiken, ytterligare 5 min från hållplatsen till spec-MVC där jag mest satt förutom när jag krånglade mig upp och ner från en brits. Sen vagg och kollektivtrafik hem, ca 6 min resa i tämligen skumpfritt manér. Inte särskilt ansträngande och ingen enorm utflykt, men hade ont sen på kvällen och dagen efter. Nu har det kanske blivit lite onödigt bärande och lyft när jag varit hemma med sonen och försökt avlasta för sambon, men känner mig absolut fortfarande lite seg i kroppen efter detta. Fortfarande inte i närheten av hur det var förra graviditeten, jag är tveksam på att kryckor skulle göra någon skillnad (sist gjorde det ju ont medan jag gick om jag inte använde dem). Men visst hade det varit skönt att slippa foglossningen med, och kunna känna att jag bidrar hemma igen. Om en vecka har jag kanske lite mer svar.

35+5

Mitt besök till BM blev uppskjutet tills på måndag, så har ytterligare en händelsefattig vecka. Ibland undrar jag verkligen vart tiden tar vägen! På pappret borde det faktiskt gå långsamt, hah, jag har ju praktiskt taget inget att göra! Oftast har jag vaknat till någon gång runt 04 och försökt somna om fram tills sonen tar morgon vid 06 (kanske 80% risk att jag varit vaken den tiden pga kommer bara inte till ro). Sen fixar sambo med påklädning och tar honom till föris kring 07.30, vartefter jag får mycket lättare att somna om. Nästan hundraprocentig succé för en liten tupplur fram tills typ 9.30-10 då jag känner mig fit for fight! Tar en stillsam frukost där jag kan dricka min dagsranson av kaffe (håller mig till en kopp á 2 kaffemått) i lugn och ro. Stillsamt. Är det en dag jag ska mäta blodsockret så har jag sen en hållpunkt en timme efter påbörjad måltid då det är dags för ytterligare ett stick i fingret. Sätter mig och kollar jobbmailen och försöker få nåt produktivt gjort en stund, sen är det snart dags för lunch och eventuella fler stick och blodsockerkontroller. Resten av eftermiddagen blir en kombo av att sitta vid datorn och att ligga på soffan och kolla mobilen eller TV. Jag har kommit till en punkt då jag måste sitta med en ganska rejäl manspread på vanlig stol för att det ska bli bekvämt för magen. Det är inte fogarna särskilt förtjusta i, och jag märker också att det samlas lite vätska i fötterna när jag sitter så. Därav kombo med soffa i framstupa sidoläge (och högläge för benen). Här tycker man att det borde göra mig rastlös, att jag skulle ligga och ha långtråkigt, men tycker att det är ganska trevligt. Vips så är klockan 16.30 och sonen är hemma från föris. Sen blir det lite kvalitetstid med honom, så småningom följt av kvällsmat och nattning. Efter det lite serier själv eller tillsammans med sambon, och så går jag och lägger mig relativt tidigt för att åtminstone försöka somna. Tar sin lilla tid vill jag lova, men tack vare dessa guld värda sovmorgnar så är det inget som stressar mig. Tror att jag har kommit in i det där zen-stadiet som jag även upplevde i slutet av förra graviditeten då jag känner mig lugn, fridfull och allmänt tillfreds med tillvaron. Borde vara lite stressad då vi FORTFARANDE inte skruvat ihop möbler eller börjat hämta bebisprylarna från vinden, men det är på gång. Sån stress har jag plötsligt lite teflonhud mot.

Mitt blodsocker ligger fortfarande perfekt – det är faktiskt det ord de använder från diabetesmottagningen vid uppföljning! I tisdags när de hörde av sig så fick jag uppmaning att bara fortsätta som jag gör med kosten, mäta varannan dag, och att de skulle höra av sig om två veckor. Om två veckor är vi ju väldigt nära BF så känns inte som att risken att behöva sätta in tabletter eller insulin finns på kartan ens, om inget väldigt oväntat skulle hända. Kanske får jag börja mäta varje dag fram mot slutet, men med några futtiga dagar kvar kan jag nog hantera det med. Men hade ju varit gött att köra på som jag gör hela vägen in i mål. Återstår ju att se.

Den där övertydliga svackan när jag precis gick in i tredje trimestern verkar (peppar, peppar) ha passerat något. Jag är tung och otymplig fortfarande, väldigt begränsad i kroppen, men jag har i alla fall mer energi igen och känner att jag inte blir fullt lika andfådd av ingenting längre. Bättre aptit har jag också. Kanske har bebis sjunkit ner ytterligare, så det blir lite mer utrymme för typ lungor och magsäck där inne? Lite leds på att vara gravid är jag väl fortfarande, men det känns mycket bättre nu än för några veckor sedan. Och backar man bandet dit så är det ju ungefär lika lång tid mellan nu och då som det är mellan nu och BF eller till och med 40+6 och potentiell igångsättning. Kortare kanske, till och med? Dagarna och veckorna flyter verkligen ihop och ja, de går fort! Är beredd på att det kan dras i nödbromsen när som helst och komma till en sniglande hastighet, men än så länge rullar det på. Snart ny graviditetsvecka redan, och datumet för en månad till BF är redan passerat härom dagen. Snart är det november. Jag är taggad!