Life goes on

Skriver inga cykeldagar denna gång, men tekniskt sett är det CD10. Jag mår okej, blöder fortfarande men det har minskat ännu mer nu och är som en lättare mens (förutom att det hållt på i tio dagar då). Jag har inte ont eller något, har varit på jobbet en hel vecka. Det som varit svårast är att låtsas som ingenting. Har ändå ett jobb som kräver rätt mycket socialt och mentalt av mig, och jag har stort ansvar. Det har gått bra såklart, annars hade jag stannat hemma. Men det är ganska dränerande. Jag ska vara positiv och motiverande för andra människor och hjälpa dem, vilket alltid känns bra att kunna göra. Samtidigt så kräver det mycket av mig, då jag inte känner mig själv på topp. Så går och fejkar att allt är bra dagarna i ända, sen får jag dåligt samvete att jag stupar när jag kommer hem och inte orkar lyfta ett finger. Utöver detta är sonen inne i någon slags trotsålder och rebellar mot att sova, så jag får inte heller så mycket sömn. Allt detta gör ju att jag känner mig lite mer känslosam över annat, så hela situationen med corona och tanken på annorlunda högtider och att jag inte vet när jag kommer träffa min släkt igen, vilket är lite tufft.

Det börjar närma sig vad som skulle varit lite milstolpar… Skulle snart gå in i andra trimestern, och skulle de kommande veckorna någon gång gjort KUB, och hade nästa besök till MVC inbokat och ja… det känns ju lite tungt. Tanken på att vi snart kanske skulle gå ut med graviditeten, att få fira det till julen och allt sånt, det skär ju lite in i hjärtat. Samtidigt så känner jag ändå att den värsta sorgen är passerad. Jag sörjer att jag inte är gravid just nu, men hur jag än vänder och vrider på det så känner jag inte att jag har förlorat ett barn. Det är lite svårt att förklara, eftersom jag självklart redan föreställt mig långt framåt i tiden hur min son skulle bli storebror och hur vi skulle ha en liten pytteplutt hemma igen… Men den visionen lever ju kvar, bara att den blivit framskjuten. Jag kan ju inte på något vis garantera att jag kommer bli gravid snart igen, eller att det kommer att gå vägen den gången heller, men jag har en så stark känsla av att det snart kommer gå bra. På så vis blir sorgen och saknanden av ett andra barn, idén om detta barn, inte lika jobbig. Inte lika verklig. Är ledsen över att inte vara gravid, och kan längta efter att bli det igen. Ser fram emot att min kropp ska återhämta sig. Men det är inte helt smärtfritt för den sakens skull, en upprivande erfarenhet. Men jag är den erfarenheten rikare, I guess. Kändes nästan för lätt att rätt snabbt kunna bli gravid när jag önskade och att det inte skulle bli några komplikationer. Men nu har jag varit med om detta, då känns sannolikheten att det skulle hända igen inte lika stor. Såklart så funkar inte matematiken på det viset, men det är så min känsla är.

Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, inte ställa för höga krav. Låta tiden ha sin gång. Det kommer bli bra. Även om julen kommer bli annorlunda i år så har jag min fina sambo och vår fina son. Jag kan känna mig rik.

Min upplevelse med cytotec

Det har varit en minst sagt tuff vecka, och allra värst har det varit psykiskt. Efter att ha fått beskedet om att jag fått ett uteblivet missfall/missed abortion på tisdagen fick jag vänta tills torsdagen med att påbörja ”behandlingen”. Dessförinnan hade jag ju även haft två veckor sedan första ultraljudet att fundera och älta alla möjliga scenario. Kort och gott hade jag även gott om tid på mig att läsa alla möjliga skräckupplevelser. Cytotec som används flitigt inom kvinnovård är ju egentligen en magsårsmedicin, som faktiskt inte är godkänd att användas i andra ändamål.

Men! Jag måste säga att det fungerade väldigt bra för mig. Runt klockan åtta på torsdagsmorgonen tog jag ett gäng smärtstillande (Ipren och Alvedon enligt ordination) och följde även plikttroget instruktionerna och förde upp fyra stycken cytotec så långt upp i vaginan jag kunde. Låg sedan kvar och halvslumrade och pillade lite med mobilen (sambon hade lämnat sonen på förskolan och det var en ovanlig lyx att kunna ligga och dra sig mitt i allt!) en stund. Strax innan 10 gick jag upp och gick på toa, och då satte det igång med klara besked. Det bokstavligen talat sköts ur mig en klump och med det en hel del blod. Blev lite förvånad över hur stor klumpen var – ungefär som en (stor) clementin! Dessutom satt alla fyra cytotecen som fast i den, vilket fick mig att oroa mig lite. Men kunde snabbt googla mig till att det inte var meningen att de skulle lösas upp, utan att de skulle komma ut igen. Andas. Fick för mig att gå och ställa mig i duschen, dels för att det blev lite blodigt, dels för att det var skönt med lite värme… och dels för att jag fick en väldigt fåfäng tanke att om jag skulle behöva åka in till akuten så ville jag i alla fall se lite fräsch ut.

Jag gick sen upp och la mig på en handduk i soffan och satt och slökollade på TV i nån halvtimme innan jag kände att jag behövde gå på toa igen. Kände direkt den där klassiska känslan av att det rinner till (alla som menstruerat känner troligtvis igen den) när jag reste mig och från soffan till toaletten så hade en hel binda blivit överfylld. På toaletten kommer en till klump, nästan större än den första. Satte i en förlossningsbinda som jag hittade i skåpen. Kändes lite som ett slag i ansiktet att använda den, eftersom här satt jag och blödde ut min graviditet i kopiösa mängder blod. Men den fungerade bra.

Det hade blivit dags att ta nästa dos med ytterligare två tabletter cytotec. Med tanke på den redan kraftiga blödningen så tog jag dem i munnen istället, hade fått info om att de kunde smälta under tungan. Började noja över att det inte skulle vara tillräckligt, eller ifall det var för mycket att ta ytterligare dos när det verkade ha kommit igång så bra. Jag hade visserligen blödit igenom en binda, men hade bara som en mensvärk med molande i magen.

Jag parkerade mig själv i soffan på handduken igen. Jag hade visserligen fått tipset att det var bra att vara uppe och röra på sig, men jag tog ändå väldigt frekventa promenader fram och tillbaka mellan badrummet och soffan. Halvliggandes var dessutom definitivt bekvämast, gjorde inte särskilt ont. Det kom två-tre klumpar till utan att smärtorna blev värre, jag fyllde på med Ipren och Alvedon med jämna mellanrum och det fungerade fint.

Vid 15-tiden kändes det som att det börjat stanna av något, och det kom inte fler klumpar eller lika häftigt blodflöde. Hade endast lite diffus molvärk som inte var särskilt jobbig alls. Fick en underlig känsla av att ha klarat av något, att det var över. Att jag kunde gå vidare.

Nu har det bara gått ett par dagar, och jag känner mig fysiskt helt okej. Blöder som en relativt vanlig mens med lite vanlig mensvärk då och då, men verkligen inget värre än vanligt. Lite störigt att bara kunna använda sig av binda, då menskopp inte rekommenderas pga infektionsrisk (som vid avslaget) men börjar känna att jag är mer som mig själv igen. Som mig själv, bara lite mer ledsen. Det kommer till och från en känsla av sorg, men kan också känna att jag börjat acceptera det som hänt. Det var inte meningen denna gång, och det är ju inte ens säkert att hjärtat ens börjat slå på embryot, som inte hade en chans att utvecklas till något. Såklart en fruktansvärd sorg och saknad, kanske mer över idén om ett barn än just den ansamlingen av celler, om det låter vettigt? Kommer säkert bära med mig detta och dra det många varv åter, vilket jag tror är viktigt. Börjar blicka framåt, men ska försöka att inte ha för bråttom. Först ska kroppen återhämta sig och jag ska få en mens innan det blir aktuellt att försöka på nytt. Vet ju inte hur min kropp kommer reagera heller. Hur som helst så kommer jag tillåta mig själv att ta en liten paus över helgerna och så, och ta det som det kommer!