oro

37+4

projektsyskonLämna en kommentar

Då var det sista (tydligen!) besöket till barnmorskan avklarat. Alla värden såg tipp topp ut, CTG:t kallade hon för skolboksexempel och jag hade bra järn och blodtryck. Även blodsockret har sett ”helt perfekt” ut och jag kan fortsätta att mäta varannan dag. Så rent fysiologiskt mår både jag och bebisen utmärkt.

Däremot har jag fått lite mer ont i bäckenet – dock så jag klarar mig utan kryckor ännu vilket känns lite otroligt. Men det är tungt och smärtsamt nu, det är det. Rent psykiskt mår jag lite bättre, men blir stressad och nervös så fort jag tänker på förlossningen. Kan man bli förlossningsrädd såhär från ingenstans när man varit peppad fram tills för några dagar sedan? Fick prata av mig lite hastigt med BM och hon förstod att jag kände mig orolig och att det kunde vara skönt för mig att bli igångsatt för att få lite mer kontroll på läget. Att jag skulle ringa in för första bästa känning och förklara att jag har en snabb förlossning i bagaget. Sen är det upp till läkaren på måndag att ta beslut. De brukar vara lyhörda sa BM, men jag kan ju inte ens minnas att vi hade någon diskussion utöver att sonen inte var för stor och att det skulle sätta igång av sig självt. Men jag får helt enkelt försöka hävda mig!

Minns också från sist att det kändes lite antiklimatiskt i slutet, att vi inte riktigt summerade graviditeten eller hade en ”plan” för förlossningen, vet inte om BM har skrivit in något i journalen. Nåt står väl, men oklart vad. Har fått sitta och vänta en del på att bli inkallad både idag och förra besöket, sedan har det tagit en kvart att sitta i CTG och då är det bara en kvart kvar av besöket att gå igenom allt. Men det kanske inte är mer att gå igenom? Känner mig dock lite nervös över att inte ha något mer inbokat efter måndag. Jag gick ju faktiskt till 40+3 sist så är ju ett tag kvar. Vad händer om jag inte får någon igångsättning? Jag ska ju fortfarande inte gå längre än 40+6 så det ska ju planeras på något vis. Ska jag dessutom gå utan kontroller hela vägen dit? Visst att det inte rör sig om flera månader, och allt har sett bra ut, men det kanske det inte gör för evigt?

I morse hade jag lite diarréer, vilket ska kunna vara ett tecken på att förlossningen är på gång. Fick mest panik. Sist vaknade jag besviken över att det inte dragit igång den natten heller, men nu andas jag snarare ut. Inga förvärkar eller något, men det trodde BM att jag kanske inte skulle få denna gång heller. Så från noll till hundra igen är kanske att vänta. Hoppas bara inget händer innan måndag och att jag går därifrån med en gedigen plan. Även om jag får samla styrka och KRÄVA en gedigen plan. Som jag är sååååå bra på… Ugh.

37+1

projektsyskonLämna en kommentar

Jag igen… Ja, vem annars, det är ju min blogg?? Men såhär ofta brukar jag ju inte uppdatera. Fick i förbifarten veta att svärföräldrarna planerar att åka till stugan över nästa helg. 2,5 timme med bil härifrån och jag tvivlar på att det inte blir både ett och flera glas vin till maten där uppe. Hur mycket sätter ni på att det drar igång då!? Sambon hade sagt att det var lugnt, jag har ju inte läkarbesök förrän på måndagen efteråt. För sånt brukar ju bebisar bry sig om? Det positiva är att det är helg i alla fall, så det kanske är lättare att fixa alternativ barnvakt i bekantskapskretsen då än en vardag i alla fall. Men pga pandemin kan jag inte påstå att vi har många vänner som träffat sonen så pass ofta att det inte ska kännas som en främling. Lagom kul… :/ Två veckor före BF, är det verkligen läge att lämna länet??

Jag är inte ett dugg mindre nervös/stressad/panikig än sist. Sambon är alldeles för cool. ”Tänk om det går jättesnabbt denna gång?” får som svar att det vore väl skönt. Att jag inte skulle hinna få smärtlindring att det ändå inte hjälpte på slutet och om det går för snabbt för smärtlindring så är det ju snabbt avklarat ändå och jag behöver inte ha ont länge. När jag nojar över att rent utav behöva föda hemma i hallen så säger han att det i alla fall blir en bra historia. Han försöker väl lugna ned mig, men jag vill ha lite bekräftelse av mina tankar nu. Jag vill komma snabbt till sjukhuset (vilket inte underlättas av att det säkert kommer igång när vi behöver ta till plan B för barnvakt som inte har lika nära som hans föräldrar) och jag vill hinna med smärtlindring. Jag vill ha en igångsättning och är så fruktansvärt nervös över att det kan dra igång när som helst. Visst att jag när jag varit på mer ”logiskt humör” också tänkt att det är positivt om det går för snabbt för epidural för då är det snabbt över. Men wääh, det gjorde ju ONT! Vart är mitt lugn, min pepp inför förlossningen? Come back, please!

I morse vaknade sonen 03.30 pga att det visst är vintertid. Så egentligen var hon ju 04.30 och inte jättelångt ifrån 05 som han vaknat varje dag denna vabbvecka. Men inte direkt vad man behöver just nu. Denna trötta morsa med panikångest ser i alla fall fram emot att han ska till föris igen imorgon och jag kan ta en tupplur efter att han gått hemifrån på morgonen. Själviskt tänkt, absolut, men jag behöver försöka fokusera på mig själv. Stress är ju absolut inget bra, och jag tror inte att jag hanterar situationen/mina tankar bättre med extrem sömnbrist. Sambon är fortfarande förkyld och tycker synd om sig själv, vilket jag också gör. Till råga på allting annat han gör. Jag överhörde honom prata i telefon med sina föräldrar och sa att jag ju var något inkapaciterad och att det var mycket för honom att göra hemma. Jag håller ju med, men fick så dåligt samvete. Dessutom. Usch. Vecka 38 verkar bli en jäkla skitvecka, och vi har knappt ens börjat. Kanske blir fler inlägg här, för jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med sprängfylld hjärna med sannolikt hormonpåslag.

37+0

projektsyskonLämna en kommentar

Vecka 38. Färdigbakad bebis och 20 dagar kvar till BF. Jag känner mig mer och mer nervös inför en förlossning – eller snarare allt det runt omkring. Ser fram emot att föda barn och få träffa min bebis, men får mer och mer oroliga tankar om allt annat. Katastroftankarna har dykt upp, med buller och bång. Ytterst ovälkomna.

Tanken på att det skulle sätta igång när som helst skrämmer mig så innerligt. Att gå från noll till hundra och vara tvungen att släppa allt och dra. Förutom att vi inte kan släppa allt bara, vi har ett barn att ta hänsyn till. En del av mig ÄR helt övertygad om att det kommer gå bra hur det än går, att det löser sig. Men den rösten blir mindre och mindre och jag kan bara se allt som kan gå fel. Att inte hinna in, vara tvungen att föda i hallen eller trapphuset medan vi väntar på svärföräldrarna eller taxi eller vad som. Det tar, vad, 10 minuter till förlossningen härifrån? Inte ens det, sju minuter när jag kollade upp det i Google maps. 10 timmar från första känningen som förstföderska är absolut relativt snabbt, men det är ingen raketförlossning. Jag hann med. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta denna gång. Sen är det ju det där med smärtan som jag tyckte var obehaglig. Jag som trott att jag var bra på att slappna av kunde inte alls hantera värkarna. Lustgas gjorde inget för mig. Epidural är rätt tidskänsligt, och behöver tas i tid. Kommer jag hinna? Den lilla rösten säger att om det går så pass snabbt att det epiduralen inte hinns med så skulle den ju ändå inte göra någon nytta, det är ju bättre att få ut ungen snabbt. Men jag vill inte föda utan smärtlindring. Det känns läskigt.

Jag vill ligga i lugn och ro och kunna förbereda allt innan det brakar loss. Hellre en lång och seg vistelse på sjukhuset än att inte veta och behöva åka in i ilfart när det väl börjat. Är jag självisk? Kommer det bli beviljat? Kommer en läkare se på mig medlidsamt och säga att det är i allas intresse att det sker naturligt och att vi ska ringa in när det börjar. Tänk så märker jag inte att det börjar denna gång, tror att det är förvärkar? Jag har inte fått några sådana hittills och fick inga sist, men tänk om jag får det nu helt plötsligt. En förvärk och det tar hus i helvete och sätter igång hela karusellen bara för att konstatera att det inte är på gång. Få åka hem och göra om det.

Jag trodde inte att jag var såhär rädd/orolig. På sätt och vis är jag väl inte det, inte för en förlossning och att föda barn som sagt. Men ju mer jag tänker på det och funderar desto mer panikkänslor får jag. Inte över en förlossning i sig, men att den inte ska bli som jag vill – vilket i nuläget är en igångsättning. Som jag inte vet ifall jag har rätt till. Om fyra dagar träffar jag min barnmorska, och kan förhoppningsvis prata igenom allt detta en vända innan TUL och läkarbesök (5 dagar senare).

Min sambo är så himla lugn. Låter mer som den där logiska rösten inom mig som jag så lätt trycker bort nu. Han är mer nervös över att han ska fixa en storstädning och montera den jäkla IKEA-garderoben som ligger halvfärdig i vardagsrummet as we speak. Jag har nästan skitit i det. Hade ju varit bra att tvätta upp bebiskläderna så förlossningsväskan kan packas, men jag är liksom bortom det nu. Vagnen är inte brukbar då vi ska sätta dit nya hjul och byta till liggdelen, vilket jag inte vet om det tar fem minuter eller fem timmar. Men det är också borta. Istället tas all hjärnkapacitet upp av katastroftankarna som jag egentligen inte kan göra något åt just nu. Himla opraktiskt.

Vad gör jag om allting sätter igång innan onsdag när jag ska till barnmorskan??

33+2

projektsyskonLämna en kommentar

Hej hej vecka 34, det fortsätter att rulla på! Jag mår okej, men är fortfarande extremt trött. I helgen var vi en sväng och lunchade hos min sambos föräldrar, något som inte krävde att jag gick särskilt långt alls och sen mest satt ner, men jag fick väldigt ont i kroppen och känner av fogarna mer än idag. Var tvungen att lägga mig bekvämt på soffan efter att jag suttit och ätit frukost i typ max 20 minuter. Jag är så extremt tacksam över att jag har en flexibel lösning med jobb och gravpenning, där jag kan anpassa hur jag vill. Har börjat ta rätt så rejäla sovmorgnar, vilket jag antar att kroppen behöver. Är ju verkligen en unik möjlighet detta, kommer nog inte kunna ha sån ”lyx” på flera år sen! Vi har absolut haft tur med sonen som redan ett par månader gammal sov hela nätter (vi snackar typ 9+ timmar oavbruten sömn) även om han nu har en tendens att vakna vid 5-6-tiden och vara pigg. Innan turades jag och sambon om att sova ut på helgerna och gick upp med honom varannan dag, medan jag gick upp till jobbet oftast innan sonen vaknade. Just nu tar sambon huvudansvaret för att sonen kommer upp och iväg till förskolan. Om jag känner mig tapper vissa dagar så kan jag kliva upp och byta blöja och kläder på sonen, men det är inget kroppen fixar varje dag då jag måste lyfta och ibland ha en liten brottningsmatch för att få på ungen kläder. Har man otur ligger han också och vevar med benen så man riskerar att få en spark i magen, även om han inte gör det med flit. Så det blir mest nån gång ibland, även om jag vaknar till när de går upp så har jag faktiskt lyckats somna om de flesta dagarna. Har väldigt svårt att somna på kvällen och om jag vaknar på natten (vilket jag i regel gör minst en gång) så jag värdesätter verkligen den där extra sömnen på morgonen/förmiddagen! Tvivlar starkt att jag kommer få någon sömn alls sen när mini kommer, och sovmorgnar kan man ju se i stjärnorna efter sen när vardagen börjar rulla på så småningom. Så jag njuter vad jag kan den här sista tiden.

Det är trångt i magen nu. Bebis låg med huvudet nedåt sist, och jag tror inte att det finns utrymme att göra kullerbytta därifrån längre. Däremot känner jag mer och mer ”Alien-rörelser” där det är som om mini försöker trycka sig ut framåt genom naveln på mig istället för den vanliga utgången. Känner igen det från sist! Även övriga rörelser är rätt stora och starka, gör nästan ont emellanåt. Hela magen buktar verkligen ut. Känns ganska otroligt att han ska växa ännu mer och på något vis få plats där inne! Hua! Han är ju dessutom något mindre än storebror i denna vecka, enligt beräkningar från TUL, så det borde ju vara gott om plats…

Utöver att jag är trött, tung, varm, blir andfådd av minsta lilla och har lite mer ont så märkte jag att jag fick märken efter strumporna härom dagen. Minns att jag kände mig mer ”vätskefylld” och svullen i förra graviditeten mot slutet, hade rejäla korvfingrar som det knäppte och knakade om och hela benen kändes för trånga om jag gjorde något annat än att ligga med dem i högläge. Riktigt så illa är det ju inte nu i alla fall! Och trots att fogarna gör sig lite mer påminda just nu så är det inte fysiskt omöjligt för mig att göra de flesta rörelser trots allt, och jag KAN fortfarande lyfta upp sonen till skötbordet för att ordna med morgonbestyren. Så jag är ju tacksam även över detta.

Igår hade jag ett blodsockervärde som landade på 8,3 efter frukost – det ska ligga mellan 4 och 8 helst, så var för högt. Det var ju dagen efter att vi varit hos svärföräldrarna och jag hade ätit lite potatis och även unnat mig en liten portion efterrätt utan att riktigt veta vad det gjorde med mitt socker. Sen gick jag upp tidigare med sonen och fick inte den där extra sovmorgonen, och hade inte sovit så bra innan dess heller pga obekväm, vilket också kan påverka blodsockret. Till sist så var det slut på det vanliga brödet jag brukar äta numera så fick köpa hem ett annat som inte är fullt lika fullkornigt. Allt detta tillsammans kan säkert ha påverkat, och jag låg bättre i värden resten av dagen. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig riktigt usel och få dåligt samvete. Nåt högt värde här och där är helt okej har de sagt, men jag fick verkligen skamkänslor. Jag tror verkligen att det var en tillfällighet, men känner mig rädd att hormonerna ska spöka till det såhär mot slutet och att jag kommer vara tvungen att medicinera (tabletter eller insulin). Som jag förstått det så kommer det innebära samma rutinmässig ”tvångsmatning” med ersättning om jag inte har kostbehandlad graviditetsdiabetes, och risken att jag inte får till amningen denna gång heller ökar. Jag är rätt medveten om att ett högt värde inte är avgörande och att detta i vanlig ordning är en rejäl dos katastroftankar (något jag är väldigt bra på tyvärr) men har svårt att skaka av mig känslan. Har varit så nöjd med att mina värden legat bra även om jag tagit ut svängarna och ätit potatis eller vanligt bröd tex, men nu känns det som att jag måste vara jättestrikt igen. Vill slänga hela paketet med bröd, även om det är ett jäkla matsvinn. Läkaren ringer på tisdagar varannan vecka efter att ha kikat på mina siffror och jag har sån ångest. Idag mäter jag inte så kan ju inte se om det skulle vara en plötslig trend som inte kan bortförklaras med ovanstående, men de kanske vill att jag ska börja mäta varje dag igen istället för varannan. Dubbelt så många stick och ständig kontroll. Ugh. Det är inte så långt kvar nu, det vet jag, mindre än två månader av stick och sen är det förhoppningsvis över. Men det känns ändå lite tufft just precis just nu. Att allting inte ser toppen ut är ju tufft att höra, även om jag tekniskt sett inte fått höra det (än). Ska försöka slappna av igen, ingen vinner på att jag går och oroar mig i onödan.

Detta blev lite långt och lite svamligt, både högt och lågt… Veckan som kommer har jag inget inbokat utanför hemmet, nästa vecka sen är det både MVC och 2,5-årskontroll på BVC. På gott och ont kanske. Jag har tid att ta hand om mig själv, behöver inte ge mig ut och anstränga fogarna på en vecka, samtidigt som jag har all tid i världen att tänka, grubbla och noja. Får försöka sysselsätta mig, helst med något som kan göras från soffan. Som tur var har jag en del serier jag gärna tittar ikapp (har typ knappt kollat serier själv sedan jag låg och plöjde hela Netflix under sista halvan av förra graviditeten, annars ser jag bara tillsammans med sambon). Kanske ska passa på att beställa hem lite saker till mini också, beta av på listan. Är en del bebisar i den BF-grupp jag är med i som redan ploppar ut till höger och vänster så börjar bli lite smått stressad. Nu kom ju storebror på BF+4 så ser ingen anledning att lillebror skulle titta ut såhär tidigt om det inte dyker upp något medicinskt, men vi har ändå en del kvar att ordna. Får nog bli veckans projekt med andra ord! Så, nu ska jag sluta svamla. Har inte läst igenom det jag skrivit så vet inte om det ens är läsbart, men nu får det bli så!

7+1

projektsyskonLämna en kommentar

Jag har inte haft några färgade flytningar idag eller på hela dagen igår, så verkar ju i alla fall varit en tillfällig grej. Är fortfarande livrädd, men allt är inte bara nattsvart längre. Något lugnare, men reserverad.

Har däremot åkt på en förkylning. Det började med att sonen fick feber och hosta, dagen efter fick jag hosta och halsont och idag verkar även min sambo fått en släng. Var iväg igår på provtagning för covid-19, och hoppas ju innerligt att det bara är en vanlig förkylning. Var inte direkt någon höjdare att promenera in till sjukhuset där personalprovtagningen är, ca 30-40 min till fots. Var andfådd, illamående och fick även ganska ont i höfterna. Märkte även idag när jag böjde mig framåt att jag fick ganska ont i ryggen också. Men nu är provet taget (alltid lika mysigt med en pinne i näsan…) och jag väntar med spänning på resultatet. Hoppas nu bara att jag kan gå på mitt inbokade ultraljud, annars vet jag inte riktigt vart jag tar vägen! Kommer också vara en ganska intensiv vecka på jobbet nästa vecka, så har inte tid att vara borta egentligen. Men det får jag ju såklart vara ifall det behövs, men är mest lite skrovlig i halsen idag så har inte varit så farligt. Sonen mår redan bättre. Kan ju såklart vara en lättare släng av corona, men jag har ju fått första dosen av vaccinet för en dryg månad sedan och borde egentligen vara skyddad. Men det behöver ju inte betyda nåt. Nåväl, ännu en sån sak som det bara är att vänta och se, går ju egentligen inte att spekulera!

Symptommässigt tycker jag nervöst nog att brösten är lite mindre ömma, men jag är fortfarande väldigt trött och är rätt tung och trött i benen, och mår till och från lite illa. Känner av ligamenten i magen och tycker att det kliar till lite över magen då och då, men ingen smärta. Jag vet: vänta och se… 🙂 Känner mig i alla fall bättre nu än för ett par dagar sedan, och så länge jag inte blir supersjuk eller har covid så är det bara tre dagar till VUL. Håll ut. Andas.

6+5

projektsyskonLämna en kommentar

Usch, paniken… Igår förmiddag när jag var på toaletten tyckte jag att jag såg lite bruna flytningar (var lite hård i magen och hade fått ta i lite, för att overshare lite…). Sprang på toa sen ungefär varje tillfälle jag fick men såg inga fler färgade flytningar. Förrän på kvällen när jag skulle lägga mig, då fick jag en tydlig slemmig brun flytning med en liten blodstrimma i. Nu på morgonen var det en lätt brun flytning som försvann nästa gång jag var på toa, sen nästa besök var det lite brunrött. Usch, alla känslor som väcks till liv… :/

Jag mår fortfarande rätt halvdant och har ont i brösten, men börjar ju noja ifall det kanske avtagit lite? Jag orkar ju komma ur soffan, är det ett dåligt tecken?? Har jag inte lite molvärk?

Såhär började det ungefär i samma tid i höstas. Bruna flytningar som kom och gick. Nu vet jag ju egentligen inte att de hade med MAt att göra, för det gick att se lite inklämt blod i livmodern som sakta sipprade ut lite. Jag hade ju spottings innan och lite efter jag plussade, kanske blev det mer kvar? Läkaren lät övertalad sist om att det inte hade med missfallet att göra, det var nog bara ett sammanträffande. Men det är ju det sista man vill se i trosorna eller på toapappret hur som helst.

Jag har VUL om mindre än en vecka, och med tanke på att det är påsk nu så är det säkert inte lätt att få tid innan dess, vet inte om de skulle skratta ut mig på gynakuten – hur som helst orkar jag inte sitta där i flera timmar. Det är säkert inget. Men hjärnan har redan satt igång.

Jag som redan fått planera sommarsemester på jobbet efter att jag troligtvis får arbetsförbud från vecka 20. Den här gången har jag utan att mena det börjat föreställa mig ett barn och inte bara fokuserat på graviditeten. Jag har ju mått dåligt och känt mig mycket mer gravid.

Jag vill inte komma till VUL och mötas av en avstannad graviditet eller tom hinnsäck igen. Jag orkar inte gå igenom detta en gång till! Försöker att inte gå händelserna i förväg, men det är ju lagom lätt… Borde tänka att jag är gravid tills något annat är bevisat (innocent until proven guilty typ) och bara ta en dag i taget… Njuta av påsken. Krama min son. Men det känns tungt nu. Så skört. Det lugn jag hade hittat ät borta, nu är det bara nattsvart.

5+2

projektsyskonLämna en kommentar

Lilla hjärtat, tickar du på där inne snart? 💝

Jag är väldigt uppsvälld, känner av ligamenten i vissa vinklar och tycker även att jag känner lite foglossningsliknande ilningar om jag ligger konstigt eller som i morse när jag la tyngden på ena benet. Det sitter mer inåt, mot blygdbenet, än ute vis höfterna som det var med sonen. Men jag tror att det är fogarna jag känner. På gott och ont?

Jag är livrädd och vill bara spola fram tiden, samtidigt som jag skäms över att jag inte kan njuta av nuet. Men dessa första veckor är bara skit! 2,5 vecka till VUL nu, det är ju ändå ganska snart får jag försöka intala mig.

När jag fick mitt MA så var jag väldigt fokuserad på att vara gravid. Räknade milstolpar på graviditeten, funderade på hur jag skulle avslöja det, gissade till när ett RUL kanske skulle vara. Tänkte mycket på en mage som skulle växa. Väldigt fokus på att vara gravid. Hade ju mitt BF som en milstolpe, men var inte så mycket fokus på efter det. Denna gång tänker jag lite mer praktiskt på den faktiska, hm, produkten. Hur det ska bli att vara tvåbarnsmamma. Vad behöver vi fixa? Min stora fast ändå så lilla pojke har en egen säng i eget rum, men sover fortfarande i spjälsängen inne hos oss. Vi har ett skötbord som även funkar som garderob där vi har alla hans kläder, hur ska vi lösa det med två stycken? Vi använder sällan vagn då vi mest rör oss i närområdet och sonen är bra på att gå, vi hade tänkt skaffa en nätt sulky att använda vid längre utflykter framöver. Ska man ändå tänka syskonvagn? Eller kanske räcker det med ståplatta? Vi har en Stokke-liknande matstol med möjlighet att sätta dit en babysitter, sonen hade kanske kunnat sitta i nåt annat när det är dags? Eller ska vi ha två stora och klumpiga stolar vid bordet?

Kanske är det ett bra tecken att tankarna går såhär, eller så är det bra att lägga upp det för en större sorg. Men jag måste försöka se det positivt. Ett litet hjärta som tickar. Vi håller tummar och tår!

5+1

projektsyskonLämna en kommentar

Snart börjar, om det får chansen, det lilla hjärtat att ticka. 22-23 dagar gammal, dvs idag eller imorgon. Mitt i all oro och allt negativa känner jag redan en stark kärlek till det lilla där inne. Det känns ändå annorlunda mot sist, tror jag. Den där känslan att något inte stämde. Men kanske kom den först senare? Även om den allmänna rädslan och även sorgen är konstant närvarande, så känner jag mig ändå tryggare nu. Emellanåt. Jag har varit med om ett MA, men inte ett ”vanligt” missfall, och är ju mitt i den mest kritiska fasen just nu. Visst kollar jag trosorna varje gång jag går på toa, och drar en lättnadens suck varje gång det inte är blod, rosa eller brunt. Bara vanlig färg just nu. En liten strimma hopp, som sen drunknar snabbt i ledsna tankar igen. Det måste gå nu, snälla!

Idag känner jag mig väldigt svullen. Min annars så sladdriga mage är rätt spänd och ser enorm ut. Känns så dumt att se så pass gravid ut i spegeln när allt är så ovisst. Ett stort kosmiskt skämt. Men jag kommer att komma dit – så småningom.

ÄL+18 / 4+4

projektsyskonLämna en kommentar

Av någon anledning känns det väldigt tungt idag. Sonen tog morgon vid 04 i ”morse” och jag vabbar idag igen, så det kanske börjar där. Sen tog jag ett digitalt test idag, en vecka efter första plusset då jag fick 2-3 veckor och hade kanske förväntat mig 3+ idag. Men det var fortfarande 2-3. Det stämmer ju, jag menar det är högst 18 dagar sedan befruktningen så det är ju 2-3 veckor sedan, vilket det inte ens var sist utan det borde visat 1-2 då. Hade väl bara tänkt att när det gått en hel vecka att det skulle ökat. Jo, jag har läst mycket om hur dessa test orsakar onödigt huvudbry och bara är generaliseringar, och rent logiskt så vet jag att detta inte visar att något är fel. Även vid mitt MA fick jag 3+ så det är ju inte heller någon garanti. Men min ologiska sida börjar löpa amok…

Sen har det slagit mig att jag inte låter mig själv fokusera på något positivt just nu. Den där lite spännande, bubblande känslan av att ha plussat och ha en hemlighet, den har inte infunnit sig. Allt det mysiga och positiva vågar jag inte tänka på, för jag vet att det kan tas ifrån mig och hur ont det gör. Kvar finns då bara oron och alla negativa tankar. Det är inte så mycket en spännande hemlighet som det innebär att jag tillhör en riskgrupp plötsligt, och hur kan det tänkas påverka mitt jobb? Det är inte fjärilar i magen så mycket som det är att analysera både symtom och brist på dem. En konstant rädsla och oro bara, ingen magi.

Till och från kommer fortfarande lite bruna flytningar. Det verkar som att de oftast dyker upp på eftermiddag/kväll, medan det inte är något på dagen. Så var det även igår då jag bara varit hemma hela dagen, så känns ju inte som att det är på grund av att jag ansträngt mig mycket eller så. Jag börjar noja lite smått över att det kanske skulle kunna vara biverkning på covid-vaccin. Jag fick Astra Zenecas för knappt två veckor sedan, innan jag visste att jag var gravid. Igår gick de ut med att de stoppar just det vaccinet pga risk för blodproppar och blödningar. Skulle det kunna vara något sådant? Vad skulle det innebära för en graviditet? Jag visste ju inte att jag var gravid, och tekniskt sett hade jag inte hunnit bli det heller (var väl typ ÄL+5) Känns lite obehagligt, gjorde jag ett dumt val som tog sprutan när jag visste att jag kunde vara gravid? Det känns som att det borde vara bättre även med delvis skydd, men… För mycket tankar och för mycket tid till dem.

ÄL+17 / 4+3

projektsyskonLämna en kommentar

Kontrollbehov och oro utspelar en liten inre kamp hos mig… Dagens gravtest är solklart positivt, men är samtidigt inte starkare än det var för två dagar sedan, medan det haft en väldigt tydlig ökning innan. Jag vet ju att det är lönlöst att analysera sönder sånt, men jag vill heller inte hoppa över att testa för då börjar jag föreställa mig att det skulle vara svagare/negativt. Hopplös hur jag än gör. Har i alla fall slutat tempa nu, men kan konstatera att min vilopuls har gjort ett skutt uppåt (vilket är positivt). Försöker att inte kolla den appen för ofta, men är ändå ganska glad över att den finns där.

Någonstans saknar jag den där overkliga känslan från första graviditeten, då jag hade jättesvårt att ta till mig att två streck betydde att det var en bebis, var inte ens säker på att det skulle vara något på KUB fastän jag hade en massa symptom. Nu ”fattar” jag ju tyvärr bättre, och har något att oroa mig för. Och oroar mig gör jag…

I symptomväg har jag ömma bröst, igår fick jag en känsla av att mitt ena bröst hade blivit större och hårdare än det andra. Tycker att en del dofter är lite starkare än vanligt, men har ett relativt vanligt smaksinne. Lite illamående. Ingen molvärk eller färgade flytningar idag, men det hade jag igår.

Funderar på om jag ska ringa till MVC snart, kanske har möjlighet att komma in på ett VUL, även om det fortfarande är väldigt tidigt för det. Var ju på hälsosamtal/inskrivning för inte så länge sen, men då bokade vi in glukosbelastning i vecka 10 och hann ju med två VUL innan dess. Det slutade ju som det gjorde, men det kanske kan vara till min fördel? Eller så är det ändå för tidigt, och bättre att vänta lite till ifall det ändå skulle skita sig? Äsch, jag vet inte. Försöker känna mig lagom obrydd men positiv, och fokusera på annat, men lyckas inget vidare. Idag är jag hemma och vabbar och det blir ju inte samma distraktion som att vara på jobbet, och tiden går rätt långsamt.