7+1

Jag har inte haft några färgade flytningar idag eller på hela dagen igår, så verkar ju i alla fall varit en tillfällig grej. Är fortfarande livrädd, men allt är inte bara nattsvart längre. Något lugnare, men reserverad.

Har däremot åkt på en förkylning. Det började med att sonen fick feber och hosta, dagen efter fick jag hosta och halsont och idag verkar även min sambo fått en släng. Var iväg igår på provtagning för covid-19, och hoppas ju innerligt att det bara är en vanlig förkylning. Var inte direkt någon höjdare att promenera in till sjukhuset där personalprovtagningen är, ca 30-40 min till fots. Var andfådd, illamående och fick även ganska ont i höfterna. Märkte även idag när jag böjde mig framåt att jag fick ganska ont i ryggen också. Men nu är provet taget (alltid lika mysigt med en pinne i näsan…) och jag väntar med spänning på resultatet. Hoppas nu bara att jag kan gå på mitt inbokade ultraljud, annars vet jag inte riktigt vart jag tar vägen! Kommer också vara en ganska intensiv vecka på jobbet nästa vecka, så har inte tid att vara borta egentligen. Men det får jag ju såklart vara ifall det behövs, men är mest lite skrovlig i halsen idag så har inte varit så farligt. Sonen mår redan bättre. Kan ju såklart vara en lättare släng av corona, men jag har ju fått första dosen av vaccinet för en dryg månad sedan och borde egentligen vara skyddad. Men det behöver ju inte betyda nåt. Nåväl, ännu en sån sak som det bara är att vänta och se, går ju egentligen inte att spekulera!

Symptommässigt tycker jag nervöst nog att brösten är lite mindre ömma, men jag är fortfarande väldigt trött och är rätt tung och trött i benen, och mår till och från lite illa. Känner av ligamenten i magen och tycker att det kliar till lite över magen då och då, men ingen smärta. Jag vet: vänta och se… 🙂 Känner mig i alla fall bättre nu än för ett par dagar sedan, och så länge jag inte blir supersjuk eller har covid så är det bara tre dagar till VUL. Håll ut. Andas.

6+5

Usch, paniken… Igår förmiddag när jag var på toaletten tyckte jag att jag såg lite bruna flytningar (var lite hård i magen och hade fått ta i lite, för att overshare lite…). Sprang på toa sen ungefär varje tillfälle jag fick men såg inga fler färgade flytningar. Förrän på kvällen när jag skulle lägga mig, då fick jag en tydlig slemmig brun flytning med en liten blodstrimma i. Nu på morgonen var det en lätt brun flytning som försvann nästa gång jag var på toa, sen nästa besök var det lite brunrött. Usch, alla känslor som väcks till liv… :/

Jag mår fortfarande rätt halvdant och har ont i brösten, men börjar ju noja ifall det kanske avtagit lite? Jag orkar ju komma ur soffan, är det ett dåligt tecken?? Har jag inte lite molvärk?

Såhär började det ungefär i samma tid i höstas. Bruna flytningar som kom och gick. Nu vet jag ju egentligen inte att de hade med MAt att göra, för det gick att se lite inklämt blod i livmodern som sakta sipprade ut lite. Jag hade ju spottings innan och lite efter jag plussade, kanske blev det mer kvar? Läkaren lät övertalad sist om att det inte hade med missfallet att göra, det var nog bara ett sammanträffande. Men det är ju det sista man vill se i trosorna eller på toapappret hur som helst.

Jag har VUL om mindre än en vecka, och med tanke på att det är påsk nu så är det säkert inte lätt att få tid innan dess, vet inte om de skulle skratta ut mig på gynakuten – hur som helst orkar jag inte sitta där i flera timmar. Det är säkert inget. Men hjärnan har redan satt igång.

Jag som redan fått planera sommarsemester på jobbet efter att jag troligtvis får arbetsförbud från vecka 20. Den här gången har jag utan att mena det börjat föreställa mig ett barn och inte bara fokuserat på graviditeten. Jag har ju mått dåligt och känt mig mycket mer gravid.

Jag vill inte komma till VUL och mötas av en avstannad graviditet eller tom hinnsäck igen. Jag orkar inte gå igenom detta en gång till! Försöker att inte gå händelserna i förväg, men det är ju lagom lätt… Borde tänka att jag är gravid tills något annat är bevisat (innocent until proven guilty typ) och bara ta en dag i taget… Njuta av påsken. Krama min son. Men det känns tungt nu. Så skört. Det lugn jag hade hittat ät borta, nu är det bara nattsvart.

5+2

Lilla hjärtat, tickar du på där inne snart? 💝

Jag är väldigt uppsvälld, känner av ligamenten i vissa vinklar och tycker även att jag känner lite foglossningsliknande ilningar om jag ligger konstigt eller som i morse när jag la tyngden på ena benet. Det sitter mer inåt, mot blygdbenet, än ute vis höfterna som det var med sonen. Men jag tror att det är fogarna jag känner. På gott och ont?

Jag är livrädd och vill bara spola fram tiden, samtidigt som jag skäms över att jag inte kan njuta av nuet. Men dessa första veckor är bara skit! 2,5 vecka till VUL nu, det är ju ändå ganska snart får jag försöka intala mig.

När jag fick mitt MA så var jag väldigt fokuserad på att vara gravid. Räknade milstolpar på graviditeten, funderade på hur jag skulle avslöja det, gissade till när ett RUL kanske skulle vara. Tänkte mycket på en mage som skulle växa. Väldigt fokus på att vara gravid. Hade ju mitt BF som en milstolpe, men var inte så mycket fokus på efter det. Denna gång tänker jag lite mer praktiskt på den faktiska, hm, produkten. Hur det ska bli att vara tvåbarnsmamma. Vad behöver vi fixa? Min stora fast ändå så lilla pojke har en egen säng i eget rum, men sover fortfarande i spjälsängen inne hos oss. Vi har ett skötbord som även funkar som garderob där vi har alla hans kläder, hur ska vi lösa det med två stycken? Vi använder sällan vagn då vi mest rör oss i närområdet och sonen är bra på att gå, vi hade tänkt skaffa en nätt sulky att använda vid längre utflykter framöver. Ska man ändå tänka syskonvagn? Eller kanske räcker det med ståplatta? Vi har en Stokke-liknande matstol med möjlighet att sätta dit en babysitter, sonen hade kanske kunnat sitta i nåt annat när det är dags? Eller ska vi ha två stora och klumpiga stolar vid bordet?

Kanske är det ett bra tecken att tankarna går såhär, eller så är det bra att lägga upp det för en större sorg. Men jag måste försöka se det positivt. Ett litet hjärta som tickar. Vi håller tummar och tår!

5+1

Snart börjar, om det får chansen, det lilla hjärtat att ticka. 22-23 dagar gammal, dvs idag eller imorgon. Mitt i all oro och allt negativa känner jag redan en stark kärlek till det lilla där inne. Det känns ändå annorlunda mot sist, tror jag. Den där känslan att något inte stämde. Men kanske kom den först senare? Även om den allmänna rädslan och även sorgen är konstant närvarande, så känner jag mig ändå tryggare nu. Emellanåt. Jag har varit med om ett MA, men inte ett ”vanligt” missfall, och är ju mitt i den mest kritiska fasen just nu. Visst kollar jag trosorna varje gång jag går på toa, och drar en lättnadens suck varje gång det inte är blod, rosa eller brunt. Bara vanlig färg just nu. En liten strimma hopp, som sen drunknar snabbt i ledsna tankar igen. Det måste gå nu, snälla!

Idag känner jag mig väldigt svullen. Min annars så sladdriga mage är rätt spänd och ser enorm ut. Känns så dumt att se så pass gravid ut i spegeln när allt är så ovisst. Ett stort kosmiskt skämt. Men jag kommer att komma dit – så småningom.

ÄL+18 / 4+4

Av någon anledning känns det väldigt tungt idag. Sonen tog morgon vid 04 i ”morse” och jag vabbar idag igen, så det kanske börjar där. Sen tog jag ett digitalt test idag, en vecka efter första plusset då jag fick 2-3 veckor och hade kanske förväntat mig 3+ idag. Men det var fortfarande 2-3. Det stämmer ju, jag menar det är högst 18 dagar sedan befruktningen så det är ju 2-3 veckor sedan, vilket det inte ens var sist utan det borde visat 1-2 då. Hade väl bara tänkt att när det gått en hel vecka att det skulle ökat. Jo, jag har läst mycket om hur dessa test orsakar onödigt huvudbry och bara är generaliseringar, och rent logiskt så vet jag att detta inte visar att något är fel. Även vid mitt MA fick jag 3+ så det är ju inte heller någon garanti. Men min ologiska sida börjar löpa amok…

Sen har det slagit mig att jag inte låter mig själv fokusera på något positivt just nu. Den där lite spännande, bubblande känslan av att ha plussat och ha en hemlighet, den har inte infunnit sig. Allt det mysiga och positiva vågar jag inte tänka på, för jag vet att det kan tas ifrån mig och hur ont det gör. Kvar finns då bara oron och alla negativa tankar. Det är inte så mycket en spännande hemlighet som det innebär att jag tillhör en riskgrupp plötsligt, och hur kan det tänkas påverka mitt jobb? Det är inte fjärilar i magen så mycket som det är att analysera både symtom och brist på dem. En konstant rädsla och oro bara, ingen magi.

Till och från kommer fortfarande lite bruna flytningar. Det verkar som att de oftast dyker upp på eftermiddag/kväll, medan det inte är något på dagen. Så var det även igår då jag bara varit hemma hela dagen, så känns ju inte som att det är på grund av att jag ansträngt mig mycket eller så. Jag börjar noja lite smått över att det kanske skulle kunna vara biverkning på covid-vaccin. Jag fick Astra Zenecas för knappt två veckor sedan, innan jag visste att jag var gravid. Igår gick de ut med att de stoppar just det vaccinet pga risk för blodproppar och blödningar. Skulle det kunna vara något sådant? Vad skulle det innebära för en graviditet? Jag visste ju inte att jag var gravid, och tekniskt sett hade jag inte hunnit bli det heller (var väl typ ÄL+5) Känns lite obehagligt, gjorde jag ett dumt val som tog sprutan när jag visste att jag kunde vara gravid? Det känns som att det borde vara bättre även med delvis skydd, men… För mycket tankar och för mycket tid till dem.

ÄL+17 / 4+3

Kontrollbehov och oro utspelar en liten inre kamp hos mig… Dagens gravtest är solklart positivt, men är samtidigt inte starkare än det var för två dagar sedan, medan det haft en väldigt tydlig ökning innan. Jag vet ju att det är lönlöst att analysera sönder sånt, men jag vill heller inte hoppa över att testa för då börjar jag föreställa mig att det skulle vara svagare/negativt. Hopplös hur jag än gör. Har i alla fall slutat tempa nu, men kan konstatera att min vilopuls har gjort ett skutt uppåt (vilket är positivt). Försöker att inte kolla den appen för ofta, men är ändå ganska glad över att den finns där.

Någonstans saknar jag den där overkliga känslan från första graviditeten, då jag hade jättesvårt att ta till mig att två streck betydde att det var en bebis, var inte ens säker på att det skulle vara något på KUB fastän jag hade en massa symptom. Nu ”fattar” jag ju tyvärr bättre, och har något att oroa mig för. Och oroar mig gör jag…

I symptomväg har jag ömma bröst, igår fick jag en känsla av att mitt ena bröst hade blivit större och hårdare än det andra. Tycker att en del dofter är lite starkare än vanligt, men har ett relativt vanligt smaksinne. Lite illamående. Ingen molvärk eller färgade flytningar idag, men det hade jag igår.

Funderar på om jag ska ringa till MVC snart, kanske har möjlighet att komma in på ett VUL, även om det fortfarande är väldigt tidigt för det. Var ju på hälsosamtal/inskrivning för inte så länge sen, men då bokade vi in glukosbelastning i vecka 10 och hann ju med två VUL innan dess. Det slutade ju som det gjorde, men det kanske kan vara till min fördel? Eller så är det ändå för tidigt, och bättre att vänta lite till ifall det ändå skulle skita sig? Äsch, jag vet inte. Försöker känna mig lagom obrydd men positiv, och fokusera på annat, men lyckas inget vidare. Idag är jag hemma och vabbar och det blir ju inte samma distraktion som att vara på jobbet, och tiden går rätt långsamt.