Uppföljning graviditetsdiabetes 3 månader

Idag har jag varit och gjort glukosbelastning igen. Inte min favoritsysselsättning direkt, men den här gången gick det i alla fall toppen! Hade 4,9 i fastevärde och efter två timmar låg jag på 6,2! Lite skillnad på de två gånger jag gjorde det under graviditeten då det som värst låg på 12,9 och två veckor innan på 9,nåt. Referensvärde är alltså mellan 4 och 8, så dagens siffror var helt perfekta! Även mitt långtidssocker låg jättebra, lägre än sist (och det var redan bra då!). Så himla, himla skönt! Jag har lite riskfaktorer då det finns typ 2 diabetes i släkten hos både mor- och farföräldrar och att min vikt kanske inte är den mest hälsosamma för tillfället. Men just nu har jag inget som tyder på diabetes, det var bara hormoner under graviditeten som ställde till det. Än en gång förundras jag över hur mycket de kan påverka!

Nu ska jag få göra en till belastning efter 12 månader, så till november, sen har jag förhoppningsvis gjort min sista insats på den fronten! Kommer följas med blodprov på vårdcentralen framför sen, troligtvis. Känns överkomligt, bra att de håller koll. Det jag kan göra nu är att köra på med träningen. Helst vill jag inte ha som syfte att gå ner i vikt, även om det är det vården ser mest till. Förhoppningsvis kan det komma som en tacksam bieffekt av att jag får till bra rutiner med motion/träning. Det har inte funnits (tagits) tid för gymmet denna vecka, men jag har tränat nåt pass hemma i alla fall så jag känner mig ändå nöjd. Och gymmet nästa!

Såg första vårblommorna idag. Det går mot ljusare tider. Allt såg bra ut. Jag är himla pepp på framtiden. En vår och sommar med mina små älsklingar, och lite fokus på mig själv också. Välkommen!

Familjeliv

Lillebror har varit lite smågnällig och mer ”klängig” än vanligt, om det nu finns något som är vanligt för en bebis som är sju veckor gammal. Han sover gott i famnen på mig eller min sambo, men vaknar och blir ledsen om man lägger ner honom för att sen bli nöjd igen om man plockar upp honom. Samtidigt har han börjat uppskatta att sitta uppe och se sig omkring när han är vaken och är väldigt nöjd i babysittern. Kanske är det nytt språng på gång, det ska vara nu i dagarna. Fortsättning följer! Igår hade han några fler bajsblöjor och vissa var rätt rinniga i konsistensen så kanske är lite påverkad av vaccinet där med. Men han verkar inte ha ont eller vara särskilt besvärad av magen, förutom att han äter lite oftare och mindre mängd per tillfälle. På nätterna kan han ha lite svårt att komma till ro, men när han väl somnat så kör han sina sedvanliga pass på 3-6 timmar innan han vaknar för mat och sen somnar om direkt. Nätterna känns ju skönast för alla att de funkar, och han får gärna äta ofta och ligga på mig och sova däremellan om det innebär att han är nöjd och belåten.

Jag tycker det är lite intressant, jag och min sambo tycks nämligen ha lite olika minnen av hur storebror var. Min sambo hävdar att han inte var särskilt ledsen efter att vi kommit underfund med att han inte blev mätt av amning och att vi dessutom försökte minska mängden ersättning, och sen inte förstod varför han grät… 🙄 Jag vill minnas att han absolut var en mer nöjd bebis efter att vi gick över till fri flaskning och han fick äta sig mätt, men jag upplever fortfarande lillebror som mer nöjd. Jag minns så väl att jag tänkte att bebisar skulle vara lätta; man plockade bara upp dem om de grät och höll eller matade dem så skulle de vara tysta och glada. Tji fick jag, och minns chocken av insikten att en bebis kunde gråta hysteriskt i flera timmar även om man testat precis allting gång på gång och inget tycktes hjälpa. Kanske var det under ett språng eller så, men jag vill absolut påstå att det höll på så även efter vi gick över till ersättning. Jag har såklart inte dokumenterat detta, men eftersom jag kände att mina förutfattade meningar om bebisar fick sig en knäpp på näsan så minns jag detta rätt tydligt. Det gör inte min sambo. Han jobbade hemifrån och hörde definitivt allting som försiggick även om det var jag som var föräldraledig. Det är ju onekligen lätt att förtränga de mindre positiva aspekten, och samtidigt var det ju jag som kände att jag hade huvudansvaret för att få mitt barn att sluta gråta, och det kan säkert kännas som att det höll på längre när man stod där och kände sig hjälplös. I början så gick jag och la mig innan bebis somnade, efter att jag ammat och jag tror att vi också gav en liten skvätt på flaskan. Sen satt sambon uppe och försökte trösta en ledsen bebis som troligtvis somnade av rena utmattningen eller fick ”nästa omgång” av flaska som vi plikttroget ställde klockan och gav var fjärde timme. Detta minns ju såklart sambon tydligt eftersom det var han som hade ansvaret då, och att det snabbt blev bättre när storebror fick äta sig mätt. Men jag vill ändå påstå att utöver det krånglet så var han inte lika nöjd som lillebror som faktiskt blir nöjd så fort man ger mat, ny blöja eller närhet. Än så länge har vi inte haft stunder då han gråtit längre än fem minuter, även om han kanske varit lite missnöjd och smågnällig längre perioder så är det långt ifrån att gråta hysteriskt och otröstligt i flera timmar (som jag minns det).

Jag fick upp denna artikel (algoritmerna jobbar på högvarv och ger ibland läskigt träffande reklam eller rekommenderade inlägg) häromdagen. Trots att den inleder med att prata om amning så kan jag ändå hålla med om att jag känner mig som en bättre mamma efter att lillebror kom till världen – även till storebror. Jag är mer komplett som mamma. Jag tror inte att jag mirakulöst är bättre, och i själva verket är det himla mycket man glömt bort när det kommer till att ta hand om en så liten person. Men jag kan känna mig tryggare över att ha gjort det en gång tidigare, och att jag kan lita på mina instinkter eftersom det gick toppen första gången. Man gör såklart misstag, jag kan undvika att göra om de tidigare men kommer säkert göra nya. Men så får det vara, och jag kommer lösa vad som än dyker upp.

Som nybliven förstagångsmamma var jag absolut lycklig och förälskad, men jag var också livrädd. Jag minns att jag inte vågade gå utanför dörren då vi på den tiden bodde på tredje våningen utan hiss. Jag kunde bara tänka på att jag kunde snubbla i trappan och tappa det mest värdefulla jag ägde. Att vara ute och gå med barnvagnen gav mig katastroftankar om att jag skulle tappa greppet och att vagnen skulle åka ut i vägen och bli överkörd, eller rulla ifrån mig i nedförsbacke och välta. Att åka buss eller bil kändes som en dödsfälla. Generellt var jag väldigt medveten om allt som kan gå snett, hur liten risken för det än är. Min sambo fick följa med och visa mig att det inte var så farligt, men det tog lång tid innan jag kunde känna mig helt bekväm med att gå ut själv, tex. Någonstans i bakhuvudet kan det absolut gnaga fortfarande, men jag känner mig mycket mer avslappnad och kan fokusera på det trevliga med att vara ute. Rädslan att göra fel eller att bebisen ska bli sjuk eller skada sig tror jag hör föräldraskapet till, men man kan ju antingen bli helt lamslagen av den, eller låta den ta en mindre framträdande roll. Det hjälper absolut att man gjort det innan och att det gått bra. Jag har en större tillit till mig själv och får nog mycket energi till övers av att inte konstant gå runt och oroa mig. Mycket energi och mycket kärlek och glädje gör att jag känner mig på topp! Pessimistisk som man är så undrar jag såklart när det vänder, men passar på att njuta. Lillebror är alldeles ljuvlig, och även om det är mycket trots från storebror så har han ju sina helt underbara stunder! Att få en liten kropp som vill krama om en i sängen eller soffan, att få uppleva hans utveckling och se eller höra något nytt för första gången. Ett större barn som man kan interagera med på ett helt annat vis, som man kan skapa minnen tillsammans med. Det är så fint på ett helt annat vis, och jag kan verkligen plocka russinen ur kakan och ta till mig de finaste bitarna från bägge barnen. Det mindre positiva kommer jag selektivt inte minnas om ett par år ändå, så det är ju inget jag behöver lägga överdrivet mycket energi på i detta nu heller. Jag har en alldeles underbar liten familj, med världens finaste pojkar – stora som små! 🥰

Det där med amning…

Idag har vi varit på amningsmottagning och fått lite stöttning. Tungbandet är väldigt kort och kommer åtgärdas hos Öron, näsa, hals förhoppningsvis inom 1,5 vecka, men tills dess har vi fått bra tips. När lillebror kommer från ”utsidan” istället för att ligga tvärs över bröstet och får lite hjälp så lyckades han ta ett helt okej grepp som han inte direkt tappade, och kunde även se att han svalde och fick i sig. Blev inte så stressigt som jag var rädd för heller, utan vi kunde ta det i lugn och ro och det kändes väldigt positivt. Upplever annars att det lätt kan bli lite hetsigt när nån ska hjälpa till med positionering och att det bara blir krångligt, men det här kändes bra! Vi fick även råd att milliliter och tider med ersättning kan tas med en nypa salt och att vi inte behöver följa det helt slaviskt, vilket också känns toppen! Nu blev det ju till sist bara ersättning med storebror, men märkte att det blev mycket bättre när vi inte levde efter klockan hela tiden utan körde på signaler och behov. Bara bra att få det bekräftat av någon att det är okej liksom.

Vi hade hembesöket från BVC igår också, och han hade gått upp bra i vikt sedan vi skrevs ut från BB så det är inte heller något vi behöver oroa oss för kändes det som. Får såklart följas upp, men förhoppningsvis slipper vi samma jobbiga upplevelse som med storebror när han inte gick upp i vikt och var hungrig hela tiden när vi försökte trappa ned på ersättningen för att jag aldrig fick igång produktionen på riktigt. Men nu känner jag mig mer hoppfull. Det var ju fruktansvärt jobbigt och ett litet trauma sist, men hoppas kunna få revansch. Skulle det inte fungera ändå och han behöver ersättning så får det så vara, men nu känns det som att vi kan ge det en ärlig chans och vi kommer kämpa på nu! Jag känner mig fortsatt pepp och positiv, och vill fortfarande sätta igång ett storbak med pepparkakor typ, inte alls samma känsla som med första barnet. Väldigt glad för vår lilla familj 🥰

Bebisbubblan

Jag vill inte jinxa något nu, men jag mår SÅ bra! Efter fyra nätter på BB fick vi äntligen komma hem igår. Lillebrors blodsocker var lite lågt, sedan hade han även gått ned lite för mycket i vikt. Det visade sig att tungbandet var kort, så det har väl varit lite kämpigt med amningen. Dock funkar det någorlunda bara vi tar det lugnt och hittar vårt vis än så länge, har fått mer mjölk redan än vad jag någonsin fick med storebror känns det som, och vi har fått en mycket bättre start. Nu tillmatar vi med ersättning var tredje timme tills tungbandet åtgärdats/vi kan följas upp på BVC med vikten, men det känns ändå helt okej. Lillebror mår bra och känns nöjd, och jag befinner mig fortfarande i en härlig och harmonisk bubbla. Läste någonstans om motsatsen till baby blues som då skulle vara ”baby pinks” och jag skulle faktiskt kunna skriva under på det. Tar det med ro och njuter för fullt, till skillnad från sist när allting var nytt och jättestort så håller jag mig lugn och positiv, försöker inte stressa upp mig. Lillebror är dessutom en rätt chill bebis än så länge, oftast nöjd. Han kan ligga själv en stund och bara vara, till skillnad från storebror som skulle vara nära, nära, nära konstant och vi fick typ äta i skift för att han alltid behövde vara i någons famn. På tal om storebror så har han varit förvånansvärt fin mot lillebror. Väldigt mjuk och kärleksfull, nyfiken och intresserad. När vi sa att lillebror sover och vill vara i fred gick han och hämtade sitt täcke och la försiktigt det över lillen. Älskade unge!! 🥰 I natt blev han dock lite avundsjuk och ville ligga mellan oss i sängen, men där låg ju lillebror i sitt babynest så det gick ju inte. Har beställt hem ett bedside crib nu så vi kan få plats med alla på ett sätt som känns bra för alla.

Rent kroppsligt mår jag hur fint som helst! Lite öm i underlivet men inte alls som jag minns det från förra gången! Sen gick det ju rätt snabbt och jag tror inte att jag syddes lika mycket (det var inga större bristningar sist, men de sydde rätt länge ändå). Jag känner mig även väldigt rörlig. Jag var så jäkla taggad över att kunna gå en vanlig promenad i normalt tempo, att kunna stå rätt upp och ned utan att bli trött i bäckenet, och kunna röra mig normalt! Kan hända att jag överdrev pyttelite för även om jag inte kände något alls igår så gör det sig påmint idag, men fortfarande hanterbart. Häftigt ändå! Hade mycket (normalt troligtvis?) avslag de första dygnen men nu är det som en lättare mens redan och är rosa/brunt. Minns att jag svassade runt hur länge som helst med kasslertrosor och förlossningsbindorna som praktiskt taget är som en blöja, idag kände jag redan att jag hellre ville ha mina egna trosor på mig. Har också mycket energi och känner att jag vill hitta på saker. Har diskat och tvättat och fejat, medan lillebror nöjt slumrat. Har till och med kunnat dricka varmt kaffe! Kanske är det lugnet före stormen, kanske har jag som sagt totalt jinxat det nu, men herregud så härligt vi har det! Kanske till och med att jag kan ta tag i de där ambitionerna jag hade att julbaka lite innan första advent, något som jag trodde var helt orimligt när jag i förra veckan föreställde mig det… 🙂

35+5

Mitt besök till BM blev uppskjutet tills på måndag, så har ytterligare en händelsefattig vecka. Ibland undrar jag verkligen vart tiden tar vägen! På pappret borde det faktiskt gå långsamt, hah, jag har ju praktiskt taget inget att göra! Oftast har jag vaknat till någon gång runt 04 och försökt somna om fram tills sonen tar morgon vid 06 (kanske 80% risk att jag varit vaken den tiden pga kommer bara inte till ro). Sen fixar sambo med påklädning och tar honom till föris kring 07.30, vartefter jag får mycket lättare att somna om. Nästan hundraprocentig succé för en liten tupplur fram tills typ 9.30-10 då jag känner mig fit for fight! Tar en stillsam frukost där jag kan dricka min dagsranson av kaffe (håller mig till en kopp á 2 kaffemått) i lugn och ro. Stillsamt. Är det en dag jag ska mäta blodsockret så har jag sen en hållpunkt en timme efter påbörjad måltid då det är dags för ytterligare ett stick i fingret. Sätter mig och kollar jobbmailen och försöker få nåt produktivt gjort en stund, sen är det snart dags för lunch och eventuella fler stick och blodsockerkontroller. Resten av eftermiddagen blir en kombo av att sitta vid datorn och att ligga på soffan och kolla mobilen eller TV. Jag har kommit till en punkt då jag måste sitta med en ganska rejäl manspread på vanlig stol för att det ska bli bekvämt för magen. Det är inte fogarna särskilt förtjusta i, och jag märker också att det samlas lite vätska i fötterna när jag sitter så. Därav kombo med soffa i framstupa sidoläge (och högläge för benen). Här tycker man att det borde göra mig rastlös, att jag skulle ligga och ha långtråkigt, men tycker att det är ganska trevligt. Vips så är klockan 16.30 och sonen är hemma från föris. Sen blir det lite kvalitetstid med honom, så småningom följt av kvällsmat och nattning. Efter det lite serier själv eller tillsammans med sambon, och så går jag och lägger mig relativt tidigt för att åtminstone försöka somna. Tar sin lilla tid vill jag lova, men tack vare dessa guld värda sovmorgnar så är det inget som stressar mig. Tror att jag har kommit in i det där zen-stadiet som jag även upplevde i slutet av förra graviditeten då jag känner mig lugn, fridfull och allmänt tillfreds med tillvaron. Borde vara lite stressad då vi FORTFARANDE inte skruvat ihop möbler eller börjat hämta bebisprylarna från vinden, men det är på gång. Sån stress har jag plötsligt lite teflonhud mot.

Mitt blodsocker ligger fortfarande perfekt – det är faktiskt det ord de använder från diabetesmottagningen vid uppföljning! I tisdags när de hörde av sig så fick jag uppmaning att bara fortsätta som jag gör med kosten, mäta varannan dag, och att de skulle höra av sig om två veckor. Om två veckor är vi ju väldigt nära BF så känns inte som att risken att behöva sätta in tabletter eller insulin finns på kartan ens, om inget väldigt oväntat skulle hända. Kanske får jag börja mäta varje dag fram mot slutet, men med några futtiga dagar kvar kan jag nog hantera det med. Men hade ju varit gött att köra på som jag gör hela vägen in i mål. Återstår ju att se.

Den där övertydliga svackan när jag precis gick in i tredje trimestern verkar (peppar, peppar) ha passerat något. Jag är tung och otymplig fortfarande, väldigt begränsad i kroppen, men jag har i alla fall mer energi igen och känner att jag inte blir fullt lika andfådd av ingenting längre. Bättre aptit har jag också. Kanske har bebis sjunkit ner ytterligare, så det blir lite mer utrymme för typ lungor och magsäck där inne? Lite leds på att vara gravid är jag väl fortfarande, men det känns mycket bättre nu än för några veckor sedan. Och backar man bandet dit så är det ju ungefär lika lång tid mellan nu och då som det är mellan nu och BF eller till och med 40+6 och potentiell igångsättning. Kortare kanske, till och med? Dagarna och veckorna flyter verkligen ihop och ja, de går fort! Är beredd på att det kan dras i nödbromsen när som helst och komma till en sniglande hastighet, men än så länge rullar det på. Snart ny graviditetsvecka redan, och datumet för en månad till BF är redan passerat härom dagen. Snart är det november. Jag är taggad!

27+6

Sista uppdateringen från andra trimestern här, imorgon går jag in i ny vecka och ny trimester. Sluttampen! Som vanligt känns det galet och som att tiden bara rusar på.

Jag började denna vecka, v.28, med att lyfta upp sonen och plötsligt få som ett hugg i ryggen. Tror inte att det bara har med att jag är gravid, men det blev inte bättre att gå omkring med någon slags ryggskott med stor mage och nedsatt bålstabilitet. Som tur var gick det värsta över snabbt, även om jag fortfarande kan känna av det lite. Det blir ju värre av samma rörelser som jag ändå borde undvika pga fogarna, så det gäller egentligen bara att vara lite mer försiktig.

Annars har jag tyvärr börjat sova lite dåligt. Vaknar oftast vid 03-04 och har svårt att somna om, har oftast precis kommit till ro lagom till att sonen vaknar… Vet att det var samma sist och att även gravidappar glatt talar om att det är vanligt och att kroppen övar för kommande vaknätter, men ärligt talat så hade den kunnat hoppa den biten 😛 Jag är så oerhört tacksam att jag jobbar hemifrån och kan styra mina dagar väldigt flexibelt, det tillåter mig att ta en tupplur eller sovmorgon när jag känner för det.

På det stora hela känner jag mig fortfarande väldigt tillfreds med livet, ha! Måste trots allt summera andra trimestern som väldigt positiv. Lite krämpor här och var, men absolut under kontroll. Märker definitivt att det känns värre i kroppen om jag håller igång mycket, var tex på jobbet och stan häromdagen och kom upp i över 10,000 steg för första gången på hur länge som helst. Det var definitivt görbart, men på kvällen var jag rätt slut i kroppen och det gjorde mer ont att göra ena småsaker. Behöver också mer och mer byta från att sitta till att stå eller ligga en stund, det går inte längre att sitta framför datorn i flera timmar utan att pausa tex, och det är lite svårt att resa sig. Men det är absolut fortfarande en enorm skillnad från förra graviditeten! Jag har fått revansch på den här trimestern då allt faktiskt flutit på! Får se vad tredje trimestern har att erbjuda mig nu, men jag känner mig redo!

9+1

Det rullar på, vecka 10 nu! Jag börjar känna mig lite mer som mig själv igen, även om jag fortfarande är tröttare än vanligt och mår illa ibland. Och har ont i brösten, fryser, blir trött i benen osv… Men jag klarar av att äta lite bättre igen.

Igår hade vi tvåårskalas för sonen, vilket blev väldigt lyckat! Jag hade köpt en vattenflaska som det stod Storebror på, och överraskande sambons familj som var på plats, och min mamma som var med på videosamtal. Känns jättebra att berättat och inte hålla på att smussla. Nu är det bara att hålla tummarna att det fortsatt går vägen.

Jag har fått nya kollegor på jobbet, vilket är en välkommen förstärkning och också en påminnelse om att jag har världens roligaste jobb när jag faktiskt har tid att göra det som är meningen att jag ska göra (och inte behöver släcka en massa akuta bränder, täcka upp för någon, hoppa in någon helt annanstans, eller hitta på helt nya saker utan någon tid att förbereda mig). Det känns bra, jag FÅR energi från jobbet igen – för första gången på över ett år mer eller mindre. Det är väldigt peppande, och det känns bra nu. Jag har känt mig något mindre orolig efter att jag fick se hjärtat slå, går inte omkring och känner efter konstant, eller kollar trosorna och förväntar mig det värsta. Jag har inte tagit ett nytt gravtest på länge, jag känner att jag tror på det ändå och behöver inte överanalysera. Imorgon är det bara en vecka till mitt nästa, extra ultraljud då jag får kolla läget igen! Sen borde det inte vara långt till KUB heller. Det känns bra.

CD 35: ÄL+5

Alla appar är överens nu om att ägglossning skett, tempen ligger än så länge rätt stabilt på en högre nivå trots att jag mätt vid lite olika tider (som vanligt). Jag är i ett läge nu när jag känner mig rätt lugn, väldigt nöjd över att min kropp samarbetar ❤ Efter att i förra cykeln bara fått lite starkare streck på ÄL-testet men inte hade så mycket annat att gå på än en rätt så diskret och hoppig temphöjning känns det väldigt bra nu. Tydligt sekret, kunde även känna på tappen att den blev högre, mjukare och mer öppen – något som jag inte kunnat innan, men troligen annorlunda nu efter en förlossning (häftigt!) – plus stegring på LH-test och så tempen. Jag kanske låter lite som en broken record, men tack kroppen!! ❤

Mina bröst ömmar nu, betydligt mer än de gjort tidigare under cykeln. Tyckte att det ömmade lite, kanske kroppen försökte få igenom en ägglossning lite tidigare för jag tyckte mig känna det typ en och en halv vecka innan jag faktiskt ägglossade, precis innan den där lilla temphöjningen som förvirrade mig ett tag. Kanske var det ett misslyckat ägglossningsförsök? Hur som helst så är de betydligt mer ömma nu! Jag har känt mig lite trött de senaste dagarna, men det har ju också varit konstant 30+ ett tag plus att jag inte får i mig vare sig koffein eller rosenrot just nu. Igår hade jag också lite diffus värk på ena sidan av magen, mellan naveln och ”bäckenknölen” som kom och gick lite. Än så länge inget idag.

Förra cykeln hade jag ju en massa skumma symptom vid det här laget och var helt övertygad om att jag var gravid. Nu har jag inte lika starka förväntningar, även om jag såklart hoppas. Mest av allt hoppas jag att jag får en bra hormonbalans och att jag kan jobba ytterligare på det. Har läst lite om det där med spottings, som dök upp helt plötsligt förra gången. Kan tydligen ha med låga progesteronvärden att göra, skulle kanske förklara en lite ostabil temp efter ägglossningen och kanske några av de skumma symptomen också? Stress kan ju påverka progesteronet också, som jag tolkat det. Förhoppningsvis har jag lyckats få lite bättre balans nu, men munkpeppar ska ju bland annat kunna öka progesteronet och även LH, så tänkte testa det nästa cykel för att se om det kan ge en extra liten skjuts på vägen! (Orkar inte leta upp källor just nu, går lite på minne från vad jag suttit och läst så får kanske ta mig själv med en nypa salt hehe). Om det nu blir en nästa cykel. Fast det blir det ju!

Idag kommer min mamma och hälsar på, bra distraktion en stund där i alla fall. Sen blir det väl full rulle att förbereda allting som ska fixas inför förskolestarten… Så nu kommer nog dagarna rulla på snabbt i alla fall, perfekt! 🙂

CD 25

Ny månad, nya tag? Jag har haft en sådan underbar dag idag! Började med att jag fick sovmorgon medan sambon gick upp med sonen, sen tog de båda en tupplur när det var dags för sonens sovstund. Slutade med att jag hade nästan två timmar för mig själv medan pojkarna i mitt liv slumrade sött. Själv satte jag på robotdammsugaren och satte mig på balkongen och bara njöt av det fina vädret som vi inte varit allt för välsignade med denna sommar. I vanliga fall är jag dels inte särskilt förtjust i värme, dels brukar jag bli så rastlös av att bara sitta. Brukar inte klara av att sola ens om jag har en bra bok med mig, ger upp efter några sidor vanligtvis. Idag hade jag ingen bok, men jag kunde sitta där och bara vara! Inte göra någonting. Låta tankarna komma och gå. För första gången på hur länge som helst så hade jag inget ”måste” som hängde över mig när jag satt där. Inga tankar från jobb, något som man inte hann med på fredagen som man måste komma ihåg till måndagen igen. Blankt. Skulle sonen vakna så hade han ju sambon i samma rum, så jag behövde inte ens rusa iväg och plocka upp honom.

Vi tog även en liten sväng på stan sedan, och jag kände att jag bara kunde strosa och titta i skyltfönster, på människor, på byggnader… Vara närvarande. Äta en glass i solen. Inte skynda runt för att jag hade något ärende. Vi passade även på att sätta oss på en uteservering och äta, minns inte sist vi åt ute ens! Allt som allt har det verkligen känts som semester. Avkopplande och energigivande på samma gång.
Jag tror att jag lyckats bränna mig lite lätt i solen, men det hör väl också semester till? 🙂 Tänker att jag i alla fall fått min beskärda del d-vitamin för att boosta igång kroppen för ett tag framöver.

Hur mår kroppen då? Jag vet fortfarande inte riktigt. Äggviteaktiga flytningar, men rätt sparsamt idag. Tempen studsar lite upp och ned efter att ha legat stadigt tidigare i cykeln. Ena dagen högt, andra dagen superlågt, tredje dagen något mittemellan som inte riktigt signalerar någonting. I förmiddags fick jag mitt starkaste LH-test hittills i denna cykel (fortfarande totalt negativt dock), sen i eftermiddags var det supersvagt. Hade visserligen druckit en del under dagen, med tanke på att det var svinvarmt och jag var ute i solen större delen av de varmaste timmarna. Så det kanske spelade roll det med. Jag lägger dock inte jättestort värde i det, inte idag i alla fall. Kroppen gör som den gör, jag orkar inte med att analysera mera. Hoppas att jag får lite mer konkreta tecken när det väl är dags (ett lite starkare LH-test hade inte varit dumt!) så jag känner att jag är med på banan utan att behöva analysera sönder smådetaljer. FertilityFriend appen tycker fortfarande att jag redan haft ägglossning, även om den inte är fullt lika säker längre när jag la in alla negativa LH-test i ekvationen. Men den är inte övertygad nog att den tagit bort den helt heller. Jag tänker i alla fall fortsätta försöka ta det lugnt och strosa framåt, lita på att kroppen klarar att göra det den ska även om den kanske behöver lite stöttning på vägen. Jag tror på den i alla fall!