7+1

Jag har inte haft några färgade flytningar idag eller på hela dagen igår, så verkar ju i alla fall varit en tillfällig grej. Är fortfarande livrädd, men allt är inte bara nattsvart längre. Något lugnare, men reserverad.

Har däremot åkt på en förkylning. Det började med att sonen fick feber och hosta, dagen efter fick jag hosta och halsont och idag verkar även min sambo fått en släng. Var iväg igår på provtagning för covid-19, och hoppas ju innerligt att det bara är en vanlig förkylning. Var inte direkt någon höjdare att promenera in till sjukhuset där personalprovtagningen är, ca 30-40 min till fots. Var andfådd, illamående och fick även ganska ont i höfterna. Märkte även idag när jag böjde mig framåt att jag fick ganska ont i ryggen också. Men nu är provet taget (alltid lika mysigt med en pinne i näsan…) och jag väntar med spänning på resultatet. Hoppas nu bara att jag kan gå på mitt inbokade ultraljud, annars vet jag inte riktigt vart jag tar vägen! Kommer också vara en ganska intensiv vecka på jobbet nästa vecka, så har inte tid att vara borta egentligen. Men det får jag ju såklart vara ifall det behövs, men är mest lite skrovlig i halsen idag så har inte varit så farligt. Sonen mår redan bättre. Kan ju såklart vara en lättare släng av corona, men jag har ju fått första dosen av vaccinet för en dryg månad sedan och borde egentligen vara skyddad. Men det behöver ju inte betyda nåt. Nåväl, ännu en sån sak som det bara är att vänta och se, går ju egentligen inte att spekulera!

Symptommässigt tycker jag nervöst nog att brösten är lite mindre ömma, men jag är fortfarande väldigt trött och är rätt tung och trött i benen, och mår till och från lite illa. Känner av ligamenten i magen och tycker att det kliar till lite över magen då och då, men ingen smärta. Jag vet: vänta och se… 🙂 Känner mig i alla fall bättre nu än för ett par dagar sedan, och så länge jag inte blir supersjuk eller har covid så är det bara tre dagar till VUL. Håll ut. Andas.

6+5

Usch, paniken… Igår förmiddag när jag var på toaletten tyckte jag att jag såg lite bruna flytningar (var lite hård i magen och hade fått ta i lite, för att overshare lite…). Sprang på toa sen ungefär varje tillfälle jag fick men såg inga fler färgade flytningar. Förrän på kvällen när jag skulle lägga mig, då fick jag en tydlig slemmig brun flytning med en liten blodstrimma i. Nu på morgonen var det en lätt brun flytning som försvann nästa gång jag var på toa, sen nästa besök var det lite brunrött. Usch, alla känslor som väcks till liv… :/

Jag mår fortfarande rätt halvdant och har ont i brösten, men börjar ju noja ifall det kanske avtagit lite? Jag orkar ju komma ur soffan, är det ett dåligt tecken?? Har jag inte lite molvärk?

Såhär började det ungefär i samma tid i höstas. Bruna flytningar som kom och gick. Nu vet jag ju egentligen inte att de hade med MAt att göra, för det gick att se lite inklämt blod i livmodern som sakta sipprade ut lite. Jag hade ju spottings innan och lite efter jag plussade, kanske blev det mer kvar? Läkaren lät övertalad sist om att det inte hade med missfallet att göra, det var nog bara ett sammanträffande. Men det är ju det sista man vill se i trosorna eller på toapappret hur som helst.

Jag har VUL om mindre än en vecka, och med tanke på att det är påsk nu så är det säkert inte lätt att få tid innan dess, vet inte om de skulle skratta ut mig på gynakuten – hur som helst orkar jag inte sitta där i flera timmar. Det är säkert inget. Men hjärnan har redan satt igång.

Jag som redan fått planera sommarsemester på jobbet efter att jag troligtvis får arbetsförbud från vecka 20. Den här gången har jag utan att mena det börjat föreställa mig ett barn och inte bara fokuserat på graviditeten. Jag har ju mått dåligt och känt mig mycket mer gravid.

Jag vill inte komma till VUL och mötas av en avstannad graviditet eller tom hinnsäck igen. Jag orkar inte gå igenom detta en gång till! Försöker att inte gå händelserna i förväg, men det är ju lagom lätt… Borde tänka att jag är gravid tills något annat är bevisat (innocent until proven guilty typ) och bara ta en dag i taget… Njuta av påsken. Krama min son. Men det känns tungt nu. Så skört. Det lugn jag hade hittat ät borta, nu är det bara nattsvart.

CD 57: ÄL+9

Tog ett negativt gravtest igår – kanske inte så förvånade då det bara var ÄL+8, men jag gillar att ta testen på helger så jag slipper stressa. Sen har jag även börjat få spottings, så räknar med att mensen kommer snart. FF säger idag, medan NC har lite högre tankar om min lutealfas och säger på onsdag. Men när som helst. Har det inte hänt något mer tar jag väl ett test på onsdag ändå, men känner mig inte direkt hoppfull. Har inga känningar.

Dock så fick jag min första dos covid-vaccin i torsdags! Det var med knappt ett dygns varsel och gick väldigt fort. Sen har jag haft lite förhöjd temp och känt mig allmänt trött och seg, samt haft ont i kroppen. Hade kanske kunnat ”dölja” symptom, men nu känner jag mig bättre. Tempen sjönk även en del idag (nästan ner till follikulärfas-nivå snarare än icke-febrig) så har väl inga hopp.

Känns rätt deppigt. Den där graviditeten och mitt barn som jag längtat efter att få träffa dröjer ytterligare. En tomhet. Nu ska jag dessutom få nästa vaccindos i maj, vilket borde vara tid för nästa försök om jag fortsätter ha dessa 60-dagarscykler. Missar jag det försöket känns det ju lagom kul att vänta ytterligare två månader, och vem säger att det kommer vara försöket det tar sig på? Känns som att allting bara springer ifrån mig, det datum jag skulle haft BF på kommer närmre och närmre, och jag trodde ju att jag skulle få bli gravid snart igen. Nu är det fortfarande ett tag kvar, jag vet, men känner mig väldigt nere. Hoppas att mensen kommer och kanske lite bättre känsloläge för detta är bra eländigt…

Happy birthday…

Idag fyller jag 34. Jag hade ju önskat att vara ”färdig” och kunna stänga bebisfabriken innan nästa födelsedag. Det blir ju lite dystert att tänka att om allt hade gått som det skulle så hade jag haft en 6-månaders liten knodd om ett år. Nu vet jag ju inte alls. Får samma känsla med julen med, en tomhetskänsla av att veta att där skulle vara en till familjemedlem med oss nästa år, och nu är den bilden ytterst otydlig. Plus att jag skulle varit i andra trimestern nu och vi kunde gå ut med det officiellt denna jul. Det är ju lite tungt helt enkelt.

Jag vet ju rent logiskt att sånt här inte går att styra upp eller planera på något vis. Sen är det väl inte så att det poff på dagen man fyller 35 att det skulle påverka fertiliteten över en natt direkt. Jag är säkert redan mindre fertil nu än när jag blev gravid med sonen i så fall. Jag vet ju att det händer när det händer om det är meningen att det ska det, och jag har ändå en stark övertygelse att det kommer gå vägen. Sen att jag har idéer om när, var och hur det ska ske, hur långt vi önskar att det blir mellan syskonen… Det ligger ju egentligen inte i mina händer.

Rent cykelmässigt (eller hur man ska se på det) så har jag fått en konstig liten blödning som kommer och går då och då. Och att kalla det för blödning är kanske att ta i. Ibland är det ingenting, ibland kommer det som färskt blod (är i alla fall röd färg) när jag torkar mig, men är väldigt utspätt. Ibland är det lite rosa flytningar, sen ingenting. Knappt att jag behöver trosskydd. Går liksom och småskvätter lite. Min blödning efter cytotecen var ju först som en mens, sen blev det bruna flytningar som sen var borta i ett par dagar innan detta satte igång. Det känns som något annat av en annan karaktär. Misstänker att det är en mellanblödning och att kroppen är i lite obalans fortfarande. Har tagit mig sovmorgon idag, men tänkte kanske ta ett nytt gravtest idag eller imorgon för att se hur det står till.

På tal om sovmorgon så känns det som en mycket tacksam födelsedagspresent att få ligga kvar i sängen fortfarande, snart halv 10! Det är fortfarande oklart om vi kommer få något ledigt i jul, och det kan bli aktuellt att stärka upp på sjukhuset istället för min vanliga mottagning. Det märks rätt tydligt hur mina kollegor med mig inte mår helt bra i det hela. Det är stressande att inte veta eller kunna planera (känns detta bekant?) och corona ligger som en blöt filt över allt. Var hemma och vabbade i början av veckan, och kände en så tydlig kontrast så fort jag satte min fot på jobbet. En våg av obehag som sköljde över mig, väldigt tydligt. Kan ju bara säga det om och om igen att jag hoppas att det blir bättre.

Just nu är jag lite mer orolig över att bli gravid igen under rådande omständigheter. Känslan av att det är en pusselbit som fattas och något som kommer göra mig hel igen finns också där och sliter åt ett annat håll. Jag vill inget annat än att bli gravid, jag längtar så! Jag hann märka av pandemin sist genom att jag fick vara själv på ultraljuden och när det konstaterades att det inte fanns några hjärtljud och att det inte gick åt rätt håll så var jag ensam. Det kommer säkert vara så ett bra tag till. Samtidigt måste man ju kunna föreställa sig en ljusning. Om minst nio månader är läget annorlunda. Kanske är alla vaccinerade och sjukvården under mindre press. Det såg ju helt okej ut i somras och besöksförbud kunde ju hävas. Corona kommer inte försvinna på länge, men förhoppningsvis kommer den inte ha samhället i detta järngrepp länge till. Jag får kanske vara lite självisk ibland också. Jag vet ju inte hur lång tid det dröjer heller. Och först och främst får jag vänta in att mensen kommer.

CD 5

Här sitter jag hemma, och sonen är på förskolan själv. Jag hade förväntat mig lite mjukstart, typ ”ta en promenad på en timme och kom tillbaka” men nu var jag där i kanske 10 minuter innan jag lämnade honom, och ska komma tillbaka i slutet av dagen om de inte hör av sig. Jag kan ju se förskolans innergård från vår balkong, och kunde ju inte låta bli att spionera lite, lite. Tyckte det verkade som att han blev lite ledsen efter en liten stund (i början sprang han glatt runt och utforskade), sen gick de in. Nu sitter de och äter lunch, sedan blir det tupplur och sen är det snart dags att komma och hämta. Försöker att inte tänka för mycket på detaljer, ”tänk om han inte äter”, ”tänk om han inte somnar utan mig”, ”tänk om han inte uppför sig” och låter det få vara så. Jag har ju varit ifrån honom hela dagar på jobb tidigare, men då har han ju varit med sin pappa. Han har bara varit utan någon av oss korta stunder, ett par timmar när vi gick på restaurant en gång bara, annars har någon av oss alltid varit med honom. Men det är ju dags. Även om jag är lite nojig, och även om jag smet ut på balkongen cirka två gånger i minuten första tiden, så går det ändå bättre än jag trott. Hade faktiskt trott att jag skulle vara ännu värre. Hoppas att han haft det bra sen när jag kommer och hämtar bara… Huff!

Annars då? 🙂 Idag är det CD 5 och jag har haft en ganska lätt mens den här gången. Brukar få en dag med mycket riklig blödning, och några medelrikliga dagar innan och efter. Nu har inte värstingdagen dykt upp än, och det verkar som att det varit uppe och vänt och att det blir mer sparsamt nu. Förra cykeln hade jag 6 dagars mens med en dags spottings efteråt, och så tre dagars spottings innan mensen med. Brukade ha runt 5 dagar, under våren har det legat på 6-7, men har inte haft spottings förrän jag första cykeln med syskonförsök. Ska bli spännande att se hur det blir denna gång.

CD 39: ÄL+9

Nu har tempen gått upp igen. Mätte i ungefär vanlig tid kring 04 när sonen vaknade och då var den uppe i 36,43 (till skillnad från 36,18 igår). Somnade om och vaknade igen vid 06 och bara för att jag var nyfiken tempade jag då med och hade 36,66. Sen eftersom det var helg så hade jag möjligheten att unna mig en liten sovmorgon, så somnade om ytterligare en gång för att gå upp kring 08. Då var tempen 36,98. Vet inte om den brukar stiga så mycket (eftersom jag inte brukar vara galen nog att tempa vid tre olika tillfällen…) och jag kommer ju definitivt gå på den första men hmm…

I morse har jag haft lite mer brunrosa flytningar, men bara precis inne vid tappen när jag kollar sekret och inget som syns på papper. Är ju dock rätt sparsamt med flytningar just nu. Kan ju vara mensen som är på väg, eller något annat. Svårt att säga.

Tog ett gravtest i morse också, som såklart var negativt. På ÄL+9 säger det väl egentligen inte så mycket, speciellt med ett ”vanligt” test och inte testa tidigt. Fortsatt ont i magen till och från, och ömma bröst. Var även trött nog att jag somnade en stund på soffan igår när sonen sov middag, något som jag ytterst sällan gör! Kan ju såklart vara på grund av ett intensivt första besök på förskolan (gick jättebra i övrigt!) så tja… Jag vill inte läsa in för mycket i något, här är mest ett konstaterande över vad jag upplever. Hade kunnat gå bananas och hurrat över implantationsdipp och nidblödningar, men jag känner mig inte riktigt på humör att sväva iväg. Jag får helt enkelt vänta och se. Planen är att ta ett test imorgon också, sen får jag kanske invänta mensen. Jag kan ju såklart testa på en vardag lika gärna, sonen vaknar ändå så pass tidigt att det är gott om tid innan vi behöver ta oss till förskolan klockan 09, så är ju inte tal om att rusa iväg någonstans. Får väl se vad test, temp och flytningar har att säga först! 😛

CD 15

Denna vecka fick jag ta fredag på en tisdag (jobbade bara två ynka dagar), och det är ungefär så virrig jag känner mig i allmänhet just nu. Mina flytningar varierar en del i mängd just nu. Ibland känns det nästan torrt eller lite klibbigt, för att någon timme senare vara rikliga krämiga flytningar och fortfarande med lite inslag av slemmiga/trådiga flytningar som inte är genomskinliga. Sen kan det bli torrt igen nästa gång jag kollar. Inget supertydligt äggvitesekret har dykt upp. Igår fick jag som en liten pyttedroppe med blod när jag kände, blev lite rosa men sen var det som borta. Har aldrig upplevt blödning i samband med ägglossning, och testen har varit lika svaga hela tiden och tempen ligger väldigt stabilt och lågt. Så inget som indikerar att en ägglossning skulle ha hänt. Kanske har tappen öppnat sig lite precis? Jag hoppas ju att jag kommer märka tydligt igen när det är på gång, vet ju att det i så fall kommer som ett brev på posten och att man inte direkt kan förutspå allt för långt innan. Minns ju när jag först började med LH-tester och höll på i typ flera veckor i sträck och analyserade en liten nyansskillnad på ett negativt test och undrade om jag kanske hade missat något. Sen över en natt så blev det superstarkt och även så dagen efter för att sen vara svagt igen. Men det var ju i början av denna resa, förra cykeln fick jag ju visserligen att testen blev starkare i två dagar från ingenting, även om de inte var fullt lika tydligt positiva.  

Jag vet. Den som väntar får se. Fick en liten dipp i humöret nu i måndags, kändes rätt motigt att gå till jobbet och kunde inte skaka av mig det och fokusera på det positiva. Inget konstigt kanske. Är ju på en främmande arbetsplats i en miljö som jag inte trivs riktigt i (sterila sjukhusmiljöer med sladdar och maskiner överallt får mig att må lite dåligt) och gör arbetsuppgifter som jag själv inte valt och inte tycker är särskilt roliga. Men ändå går jag från min föräldraledighet och måste släppa alla rutiner och sånt här hemma för att slita med något jag inte själv har valt. Jag tillåter mig själv att tycka att det är lite jobbigt trots allt. Nu är det skönt att vara hemma igen i alla fall, bara tre dagar kvar nästa vecka och sen fullt fokus på föräldraledighet och inskolning. Och kanske en del Projekt Syskon också!