stress

37+4

projektsyskonLämna en kommentar

Då var det sista (tydligen!) besöket till barnmorskan avklarat. Alla värden såg tipp topp ut, CTG:t kallade hon för skolboksexempel och jag hade bra järn och blodtryck. Även blodsockret har sett ”helt perfekt” ut och jag kan fortsätta att mäta varannan dag. Så rent fysiologiskt mår både jag och bebisen utmärkt.

Däremot har jag fått lite mer ont i bäckenet – dock så jag klarar mig utan kryckor ännu vilket känns lite otroligt. Men det är tungt och smärtsamt nu, det är det. Rent psykiskt mår jag lite bättre, men blir stressad och nervös så fort jag tänker på förlossningen. Kan man bli förlossningsrädd såhär från ingenstans när man varit peppad fram tills för några dagar sedan? Fick prata av mig lite hastigt med BM och hon förstod att jag kände mig orolig och att det kunde vara skönt för mig att bli igångsatt för att få lite mer kontroll på läget. Att jag skulle ringa in för första bästa känning och förklara att jag har en snabb förlossning i bagaget. Sen är det upp till läkaren på måndag att ta beslut. De brukar vara lyhörda sa BM, men jag kan ju inte ens minnas att vi hade någon diskussion utöver att sonen inte var för stor och att det skulle sätta igång av sig självt. Men jag får helt enkelt försöka hävda mig!

Minns också från sist att det kändes lite antiklimatiskt i slutet, att vi inte riktigt summerade graviditeten eller hade en ”plan” för förlossningen, vet inte om BM har skrivit in något i journalen. Nåt står väl, men oklart vad. Har fått sitta och vänta en del på att bli inkallad både idag och förra besöket, sedan har det tagit en kvart att sitta i CTG och då är det bara en kvart kvar av besöket att gå igenom allt. Men det kanske inte är mer att gå igenom? Känner mig dock lite nervös över att inte ha något mer inbokat efter måndag. Jag gick ju faktiskt till 40+3 sist så är ju ett tag kvar. Vad händer om jag inte får någon igångsättning? Jag ska ju fortfarande inte gå längre än 40+6 så det ska ju planeras på något vis. Ska jag dessutom gå utan kontroller hela vägen dit? Visst att det inte rör sig om flera månader, och allt har sett bra ut, men det kanske det inte gör för evigt?

I morse hade jag lite diarréer, vilket ska kunna vara ett tecken på att förlossningen är på gång. Fick mest panik. Sist vaknade jag besviken över att det inte dragit igång den natten heller, men nu andas jag snarare ut. Inga förvärkar eller något, men det trodde BM att jag kanske inte skulle få denna gång heller. Så från noll till hundra igen är kanske att vänta. Hoppas bara inget händer innan måndag och att jag går därifrån med en gedigen plan. Även om jag får samla styrka och KRÄVA en gedigen plan. Som jag är sååååå bra på… Ugh.

37+1

projektsyskonLämna en kommentar

Jag igen… Ja, vem annars, det är ju min blogg?? Men såhär ofta brukar jag ju inte uppdatera. Fick i förbifarten veta att svärföräldrarna planerar att åka till stugan över nästa helg. 2,5 timme med bil härifrån och jag tvivlar på att det inte blir både ett och flera glas vin till maten där uppe. Hur mycket sätter ni på att det drar igång då!? Sambon hade sagt att det var lugnt, jag har ju inte läkarbesök förrän på måndagen efteråt. För sånt brukar ju bebisar bry sig om? Det positiva är att det är helg i alla fall, så det kanske är lättare att fixa alternativ barnvakt i bekantskapskretsen då än en vardag i alla fall. Men pga pandemin kan jag inte påstå att vi har många vänner som träffat sonen så pass ofta att det inte ska kännas som en främling. Lagom kul… :/ Två veckor före BF, är det verkligen läge att lämna länet??

Jag är inte ett dugg mindre nervös/stressad/panikig än sist. Sambon är alldeles för cool. ”Tänk om det går jättesnabbt denna gång?” får som svar att det vore väl skönt. Att jag inte skulle hinna få smärtlindring att det ändå inte hjälpte på slutet och om det går för snabbt för smärtlindring så är det ju snabbt avklarat ändå och jag behöver inte ha ont länge. När jag nojar över att rent utav behöva föda hemma i hallen så säger han att det i alla fall blir en bra historia. Han försöker väl lugna ned mig, men jag vill ha lite bekräftelse av mina tankar nu. Jag vill komma snabbt till sjukhuset (vilket inte underlättas av att det säkert kommer igång när vi behöver ta till plan B för barnvakt som inte har lika nära som hans föräldrar) och jag vill hinna med smärtlindring. Jag vill ha en igångsättning och är så fruktansvärt nervös över att det kan dra igång när som helst. Visst att jag när jag varit på mer ”logiskt humör” också tänkt att det är positivt om det går för snabbt för epidural för då är det snabbt över. Men wääh, det gjorde ju ONT! Vart är mitt lugn, min pepp inför förlossningen? Come back, please!

I morse vaknade sonen 03.30 pga att det visst är vintertid. Så egentligen var hon ju 04.30 och inte jättelångt ifrån 05 som han vaknat varje dag denna vabbvecka. Men inte direkt vad man behöver just nu. Denna trötta morsa med panikångest ser i alla fall fram emot att han ska till föris igen imorgon och jag kan ta en tupplur efter att han gått hemifrån på morgonen. Själviskt tänkt, absolut, men jag behöver försöka fokusera på mig själv. Stress är ju absolut inget bra, och jag tror inte att jag hanterar situationen/mina tankar bättre med extrem sömnbrist. Sambon är fortfarande förkyld och tycker synd om sig själv, vilket jag också gör. Till råga på allting annat han gör. Jag överhörde honom prata i telefon med sina föräldrar och sa att jag ju var något inkapaciterad och att det var mycket för honom att göra hemma. Jag håller ju med, men fick så dåligt samvete. Dessutom. Usch. Vecka 38 verkar bli en jäkla skitvecka, och vi har knappt ens börjat. Kanske blir fler inlägg här, för jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med sprängfylld hjärna med sannolikt hormonpåslag.

37+0

projektsyskonLämna en kommentar

Vecka 38. Färdigbakad bebis och 20 dagar kvar till BF. Jag känner mig mer och mer nervös inför en förlossning – eller snarare allt det runt omkring. Ser fram emot att föda barn och få träffa min bebis, men får mer och mer oroliga tankar om allt annat. Katastroftankarna har dykt upp, med buller och bång. Ytterst ovälkomna.

Tanken på att det skulle sätta igång när som helst skrämmer mig så innerligt. Att gå från noll till hundra och vara tvungen att släppa allt och dra. Förutom att vi inte kan släppa allt bara, vi har ett barn att ta hänsyn till. En del av mig ÄR helt övertygad om att det kommer gå bra hur det än går, att det löser sig. Men den rösten blir mindre och mindre och jag kan bara se allt som kan gå fel. Att inte hinna in, vara tvungen att föda i hallen eller trapphuset medan vi väntar på svärföräldrarna eller taxi eller vad som. Det tar, vad, 10 minuter till förlossningen härifrån? Inte ens det, sju minuter när jag kollade upp det i Google maps. 10 timmar från första känningen som förstföderska är absolut relativt snabbt, men det är ingen raketförlossning. Jag hann med. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta denna gång. Sen är det ju det där med smärtan som jag tyckte var obehaglig. Jag som trott att jag var bra på att slappna av kunde inte alls hantera värkarna. Lustgas gjorde inget för mig. Epidural är rätt tidskänsligt, och behöver tas i tid. Kommer jag hinna? Den lilla rösten säger att om det går så pass snabbt att det epiduralen inte hinns med så skulle den ju ändå inte göra någon nytta, det är ju bättre att få ut ungen snabbt. Men jag vill inte föda utan smärtlindring. Det känns läskigt.

Jag vill ligga i lugn och ro och kunna förbereda allt innan det brakar loss. Hellre en lång och seg vistelse på sjukhuset än att inte veta och behöva åka in i ilfart när det väl börjat. Är jag självisk? Kommer det bli beviljat? Kommer en läkare se på mig medlidsamt och säga att det är i allas intresse att det sker naturligt och att vi ska ringa in när det börjar. Tänk så märker jag inte att det börjar denna gång, tror att det är förvärkar? Jag har inte fått några sådana hittills och fick inga sist, men tänk om jag får det nu helt plötsligt. En förvärk och det tar hus i helvete och sätter igång hela karusellen bara för att konstatera att det inte är på gång. Få åka hem och göra om det.

Jag trodde inte att jag var såhär rädd/orolig. På sätt och vis är jag väl inte det, inte för en förlossning och att föda barn som sagt. Men ju mer jag tänker på det och funderar desto mer panikkänslor får jag. Inte över en förlossning i sig, men att den inte ska bli som jag vill – vilket i nuläget är en igångsättning. Som jag inte vet ifall jag har rätt till. Om fyra dagar träffar jag min barnmorska, och kan förhoppningsvis prata igenom allt detta en vända innan TUL och läkarbesök (5 dagar senare).

Min sambo är så himla lugn. Låter mer som den där logiska rösten inom mig som jag så lätt trycker bort nu. Han är mer nervös över att han ska fixa en storstädning och montera den jäkla IKEA-garderoben som ligger halvfärdig i vardagsrummet as we speak. Jag har nästan skitit i det. Hade ju varit bra att tvätta upp bebiskläderna så förlossningsväskan kan packas, men jag är liksom bortom det nu. Vagnen är inte brukbar då vi ska sätta dit nya hjul och byta till liggdelen, vilket jag inte vet om det tar fem minuter eller fem timmar. Men det är också borta. Istället tas all hjärnkapacitet upp av katastroftankarna som jag egentligen inte kan göra något åt just nu. Himla opraktiskt.

Vad gör jag om allting sätter igång innan onsdag när jag ska till barnmorskan??

36+5

projektsyskonLämna en kommentar

Efter att jag varit hos barnmorskan i måndags fick vi hem en hostig kille från förskolan. För extrema ovanlighetens skull så hostar nu sonen och sambon ikapp, medan jag känner mig helt opåverkad! Lite täppt sen senaste slängen förkylning bara, annars mår jag finfint. Min sambo är ju dock den som håller ihop hela familjen, så det är verkligen inte skoj att han dessutom ska känna sig kass. Men det har alltså vabbats i veckan, så mina sovmorgnar är ett minne blott… Sonen vaknar dessutom runt 5-snåret nu när vi är hemma, nån timme tidigare än vanligt. Tackar, tackar liksom. Man märker verkligen hur tråkigt han tycker att det är att bara vara hemma hur mycket vi än försöker underhålla honom, sover sämre och hittar på mer hyss än vanligt. Och klättrar på väggarna. Och får väldiga trotsutbrott med jämna mellanrum. Samtidigt som han är världens härligaste också, han har lärt sig att säga ”kram” nu och kommer fram flera gånger om dagen och vill kramas 💖 Hoppas ju verkligen att det här får vara nog vad gäller sjukdomar på ett tag nu! Köper verkligen att man vill hålla storasyskonen hemma för att undvika så många baciller som möjligt, men helt ärligt så har det varit väldigt påfrestande den här veckan. Jag känner mig helt slut, även om jag som sagt är den enda friska i familjen…

Igår fick jag kallelse till läkarbesök i samband med nästa TUL. Kommer vara i 38+2 då, och hade annars haft besöket under vecka 40 (alltså 39+nåt) så är inte stor skillnad egentligen. Min förra graviditet hade jag besöket dagen innan BF och det ledde inte till något särskilt eftersom min tapp redan var lite påverkad och läkaren var övertygad om att det skulle sätta igång av sig självt (vilket det gjorde 5 dagar senare). Vet inte hur det kommer bli denna gång, men blev plötsligt lite nervös. Det är ju bara 1,5 vecka tills dess! Halva tiden av de imorgon 3 veckorna som är kvar till BF. Sen max en vecka till beroende på hur vi bestämmer. Tydligen så tyckte de i alla fall att det är lönt att jag träffar läkaren redan då, så. Spännande, pirrigt och lite läskigt. Dessutom är det ju helt inom normalspannet att förlossningen kommer igång vilken sekund som helst när vi om två dagar går in i vecka 38. Uj. Uppenbarligen har det varit stiltje i sjukstugan när det kommer till montering av möbler och besök utifrån från vänliga bekanta som kan bära, så vi är inte ett dugg mer förberedda nu än vi var för typ en månad sen. Jag lyckas trots allt att hålla mig lugn! Det ni!

Har börjat fundera mer och mer över förlossningen. Inte helt konstigt när vi är inne på slutspurten och inte kan undkomma den, kanske. Jag har en positiv upplevelse från sist, även om jag minns att det kändes jobbigt och smärtsamt när jag var mitt i den. Dock kände jag mig trygg och väl omhändertagen hela tiden, och direkt efteråt hade jag en positiv känsla. Just då kände jag inte att jag ville göra om det direkt, men nu kan jag ändå se fram emot att få uppleva det igen.

Mina, tja, farhågor är att det ändå gick rätt snabbt – speciellt för att vara förstföderska. 1,5 timme efter att jag vaknade av första värken så hade vi fått ett rum på förlossningen och jag var 5 cm öppen. Då var jag fortfarande talbar och kunde hantera smärtan någorlunda, men det skulle nog inte dröja mer än 1,5 timme till innan jag var helt borta. Jag låg bara och kved med stängda ögon och tryckte att smärtan var ohanterbar. Den tog liksom över och jag kände inte att jag hade någon som helst kontroll. Spelade ingen roll ifall jag andades och slappnade av, för det var smärtan som hade full kontroll. Var himmelskt att få epidural som gjorde att jag kände mig som människa igen och att jag var i kontroll. Öppnade mig rätt snabbt till 10 cm efter EDAn, dock tog det ett tag för bebis att sjunka ned och det var ett litet segare parti där. Kan ha varit epiduralen som saktade ner allt, men man vet ju inte. Efter att jag suttit på pilatesboll och stått på knäna på sängen med höjd ryggände gick till sist vattnet. Hinnorna var relativt intakta och det kom ut som en slags vattenballong vilket var rätt fascinerande! Efter det tog det nog mer fart igen vad jag kan minnas, även om det var lite stress över att vattnet var missfärgat och det sattes skalpelektrod. Minns att värkarna började göra mer ont igen, samtidigt som de satte värkstimulerande dropp för att göra dem mer effektiva. Till sist kom han ut, totalt ca 10 timmar efter att jag vaknade av första värken och 8,5 timme inne på förlossningen. Snabbt men ändå nog med tid och pauser för att jag skulle hänga med mentalt, och även om jag inte vågat föreställa mig något specifikt (vet ju att ingen förlossning är den andra lik och ville inte ställa in mig på något och sen bli besviken när det blev annorlunda) så blev det ändå som jag hade hoppats. Min mardröm hade varit att få kämpa på hemma i timmar eller dygn, för att bli hemskickad 1 cm öppen. Jag kände mig väldigt trygg med att vara på sjukhuset och ha personal omkring.

Denna gång förutsätter jag inte att det blir likadant, kanske börjar det med vattenavgång eller blir annorlunda på något annat vis. Vad jag kan anta är dock att det kommer gå betydligt snabbare än 10 timmar. Processen från att vakna av ”hmm det här är nåt nytt, kan det vara värkar?” till att ligga helt utan kontroll över smärtan tror jag även den att det kommer gå mycket snabbare, och då snackar vi liksom 3-4 timmar sist. Hinner vi ens fixa hit barnvakt, kontakta förlossningen och få en taxi dit innan jag är helt borta? Tänk så är det fullt på förlossningen?? Måste jag åka själv i typ ambulans medan sambon roddar med allt annat? Finns det till och med risk att inte hinna in förrän det är dags att krysta ifall jag inte hinner få epidural och bebis sjunker ner snabbt? Även om det var helt underbart med EDA så vet jag ju att det inte hjälpte mig mot krystvärkarna så om det går så pass snabbt kanske man kan hitta något annat, och jag är öppen för det. Lustgas tyckte jag inte alls hade någon effekt, men jag kanske inte gjorde rätt? Bara för att det satte igång med regelbundna värkar direkt sist kanske det kan bli falsklarm denna gång. Stressa in bara för att bli hemskickad igen, samtidigt som man inte vågar chansa. Men helst av allt skulle jag vilja att det inte blev ett jäkla stressande när det väl är dags. Att checka in i lugn och ro och typ ligga och kolla på serier medan man väntar på att det ska komma igång, i tryggheten i en förlossningssal, det låter faktiskt helt drömmigt. Att kunna planera med barnvakt utan att det blir ett panikartat samtal mitt i natten.

Kanske är det egoistisk att tänka så. Det är ju såklart bäst att det drar igång av sig självt, när bebis är redo. Även om stress inte heller är bra. Så ja… Annars ser jag som sagt fram emot en till förlossning, och att få träffa den lille i magen! Har ett besök till BM nästa vecka, innan TUL och läkare, då vi ska prata förlossning. Så hoppas kunna bolla lite tankar med henne också, och hur hon tänkt kring att boka läkarbesöket tidigare. Fogarna verkar vara en del av bekymret, och visst har jag haft betydligt mer ont efter att jag var iväg i måndags. Då snackar vi typ 5 min promenad i stilla takt (vagg) till kollektivtrafiken, ytterligare 5 min från hållplatsen till spec-MVC där jag mest satt förutom när jag krånglade mig upp och ner från en brits. Sen vagg och kollektivtrafik hem, ca 6 min resa i tämligen skumpfritt manér. Inte särskilt ansträngande och ingen enorm utflykt, men hade ont sen på kvällen och dagen efter. Nu har det kanske blivit lite onödigt bärande och lyft när jag varit hemma med sonen och försökt avlasta för sambon, men känner mig absolut fortfarande lite seg i kroppen efter detta. Fortfarande inte i närheten av hur det var förra graviditeten, jag är tveksam på att kryckor skulle göra någon skillnad (sist gjorde det ju ont medan jag gick om jag inte använde dem). Men visst hade det varit skönt att slippa foglossningen med, och kunna känna att jag bidrar hemma igen. Om en vecka har jag kanske lite mer svar.

34+0

projektsyskonLämna en kommentar

Vecka 35 är här nu, över 85% klar ned 41 dagar till BF. Med tanke på att jag inte får gå över mer än till 40+6 så borde det således vara mindre än 50 dagar kvar tills vi får träffa mini, hur det än blir. Har också för mig att från och med idag så försöker de inte stoppa en förlossning som börjar, även om det är några veckor kvar tills de räknas som färdigbakade. Jag är däremot icke redo för någon förlossning än, så får gärna stanna lite till. Om jag gick över 4 dagar med första barnet så känns det inte helt sannolikt, men ändå.

Vi har åkt på en liten miniförkylning här hemma. Sonen har hostat några gånger men inga andra symptom, medan jag känner mig skrovlig i halsen och lite småsnuvig. Hade inte varit något att skriva hem om i ”vanliga” fall, men nu är man ju himla uppmärksam på allt och i mitt huvud har jag redan bokat av allt som händer i veckan. I den BF-grupp jag är med i på Facebook är det många som håller sina äldre barn hemma från förskolan (och partners hemma från jobb) för att inte dra hem några sjukdomar, och jag förstår det på ett sätt. Även om jag knappt hade räknat detta som en förkylning om det inte varit för covid och graviditet så känns det fortfarande jobbigt. Har redan svårt att andas som det är pga lungor i typ armhålorna vid det här laget, det hjälper definitivt inte att vara lite pyttesnorig på det! Hu för att vara tvungen att föda förkyld, och jag vet inte helt hundra ifall sambon får vara med ifall han har förkylningssymptom. Kaos. Den stora boven är ju definitivt sonen, eftersom sambon jobbar hemifrån och jag är hemma mest hela tiden. Förra hösten var det nog mer vabb än jobb, även om det bara var små milda förkylningar. Så absolut att det skulle kunna underlätta på den fronten om sonen också var hemma. Problemet är ju bara att han klättrar på väggarna när han är hemma. Rutinerna, ”kompisarna” och pedagogerna gör enorm skillnad och han trivs verkligen på föris. På helgerna försöker vi aktivera honom så gott det går, men det går ändå inte upp mot förskolan. Till vardags när sambon jobbar och jag kan stå till tjänst med lite stillsamt pyssel eller läsning är det som en droppe i havet. Den här trötta morsan med andnöd, ont och en gånghastighet på nån meter i timmen har inte många äss i rockärmen. Kanske att vi hade kunnat ta oss till en lekplats (stort KANSKE) men väl där så har sonen en tendens att springa iväg någon helt annanstans och man behöver vara alert – och rörlig. Rulla vagn går en kort stund men belastar fogarna. Allehanda övriga aktiviteter skulle vi nog vara tvungna att ta oss till med kollektivtrafik, och då kan man ju lika gärna utsätta sig för bacillerna på förskolan. Så nej, för att vi ska få vardagen att fungera är det för allas bästa om han går på föris som vanligt. Trots smittrisk. Är ju också nervös över RS-virus som vi inte vill dra hem till mini sen. Jag kommer förhoppningsvis vara lite mer rörlig igen inom kort, och vi kan säkert komma ut på barnvagnspromenader eller lekstunder med mini i bärsele. Förutsatt att han accepterar sånt. Förutsatt att jag inte kommer behöva amma var tionde minut. Förutsatt att man inte vill ha någon lugn och ro för att lära känna sin nya familjemedlem. ”De små hänger mest med” heter det, och visst kan jag köpa det så småningom. Men jag vill kunna erbjuda hud mot hud, trygghet och värme och inte flänga runt som en galning i mörkaste vintern varje dag. Alla gör såklart som de vill och jag har inte för avsikt att trampa någon på tårna. Men alla barn är olika, jag känner inte mini bra nog än för att kunna avgöra vad som funkar för honom, men för blivande storebror och oss övriga känns det som att förskolan är svaret. Jag får kanske äta upp mina ord så småningom, men så tänker jag nu.

Har beställt det vi behöver komplettera med här hemma och väntar på att hämta en massa paket snart. Som en liten för tidig julafton? Fast kanske inte lika roligt när det kommer till typ förlossningsbindor vilket är i ett av paketen. Men känns skönt. Har börjat lägga lite saker i BB-väskan (dvs mobilladdare, amnings-BH och ett par strumpor än så länge…) och fixar så smått. Sen är det lite större projektet att hämta ner pyttekläderna från vinden, tvätta och sortera dem. Det kräver dock till viss del att vi skruvat ihop storebrors garderob och fått in hans kläder där, men den står fortfarande i kartonger i hela hallen. Så nej, långt ifrån redo är vi! Eller åtminstone ett rejält stenkast bort.

Beroende på sjukdomstillstånd ska jag ha ett möte med chefen på onsdag. Vi har kunnat konstatera att jag inte med bästa välvilja i värden kommit upp i 25% arbete med de specialanpassade arbetsuppgifter jag suttit med, och att det kanske är dags att göra ett lite snyggt avslut och lämna vidare jobbet. Jag blir såklart lite nervös (jag är ju trots allt jag) över vad detta innebär rent praktiskt. Jag är beviljad 75% gravpenning tom 11 dagar innan BF, så när mötet äger rum har jag 3,5 vecka kvar. Jag vet inte om chefen tänker sig att jag ska gå upp på 100% gp, men det är jag relativt säker att vi behöver göra en ny ansökan för. Ny ansökan = ny handläggning, och det kan ju ta upp till 30 dagar (dvs mer tid än det är kvar). Kan det gillas retroaktivt? Kan det bli avslag och jag får stå där utan inkomst helt plötsligt? Plan B är en sjukskrivning, men det måste ju också ansökas och handläggas. Plan C är semester, vilket jag inte är helt hundra på att jag har tillräckligt med dagar för. Plan D är att ta ut föräldrapenning, vilket jag har rätt till, men vill helst inte slösa med dagar innan bebis är här. Kommer troligtvis knappt gå runt på 5 dagar/vecka och kanske måste köra 7 för att få ekonomin att gå ihop, vilket gör att dagarna går snabbt åt som det är redan. Helst av allt hade jag ju fortsatt som det är nu, hittat några arbetsuppgifter att sysselsätta mig med de sista veckorna och inte krångla till det. Får väl se. Mötet kanske måste skjutas upp ändå, och då blir det ju ännu kortare tid kvar. We’ll see. Även om jag nojar över mycket nu så är det en del av mig som inte riktigt orkar bry sig. ”Det löser sig”-jaget. Minns att jag kände mig konstigt zen de sista veckorna av förra graviditeten, med lite tur så kan den känslan ta över strax. För det är faktiskt rätt tröttsamt att vara orolig, grubbla och älta, även om jag för allt i världen inte kan låta bli.

ÄL+17 / 4+3

projektsyskonLämna en kommentar

Kontrollbehov och oro utspelar en liten inre kamp hos mig… Dagens gravtest är solklart positivt, men är samtidigt inte starkare än det var för två dagar sedan, medan det haft en väldigt tydlig ökning innan. Jag vet ju att det är lönlöst att analysera sönder sånt, men jag vill heller inte hoppa över att testa för då börjar jag föreställa mig att det skulle vara svagare/negativt. Hopplös hur jag än gör. Har i alla fall slutat tempa nu, men kan konstatera att min vilopuls har gjort ett skutt uppåt (vilket är positivt). Försöker att inte kolla den appen för ofta, men är ändå ganska glad över att den finns där.

Någonstans saknar jag den där overkliga känslan från första graviditeten, då jag hade jättesvårt att ta till mig att två streck betydde att det var en bebis, var inte ens säker på att det skulle vara något på KUB fastän jag hade en massa symptom. Nu ”fattar” jag ju tyvärr bättre, och har något att oroa mig för. Och oroar mig gör jag…

I symptomväg har jag ömma bröst, igår fick jag en känsla av att mitt ena bröst hade blivit större och hårdare än det andra. Tycker att en del dofter är lite starkare än vanligt, men har ett relativt vanligt smaksinne. Lite illamående. Ingen molvärk eller färgade flytningar idag, men det hade jag igår.

Funderar på om jag ska ringa till MVC snart, kanske har möjlighet att komma in på ett VUL, även om det fortfarande är väldigt tidigt för det. Var ju på hälsosamtal/inskrivning för inte så länge sen, men då bokade vi in glukosbelastning i vecka 10 och hann ju med två VUL innan dess. Det slutade ju som det gjorde, men det kanske kan vara till min fördel? Eller så är det ändå för tidigt, och bättre att vänta lite till ifall det ändå skulle skita sig? Äsch, jag vet inte. Försöker känna mig lagom obrydd men positiv, och fokusera på annat, men lyckas inget vidare. Idag är jag hemma och vabbar och det blir ju inte samma distraktion som att vara på jobbet, och tiden går rätt långsamt.

CD 18

projektsyskonLämna en kommentar

De här flytningarna kan ju verkligen sätta griller i huvudet på en, ena stunden känns de på ett vis, andra på ett helt annat. Just nu känner jag mig lite extra fuktig, men det är väldigt sparsamt med flytningar som är nånstans mellan krämiga och klistriga mer. Eller så är de krämiga men så pass sparsamma att de känns mer klistriga. Det känns ju som sagt inte så torrt, så tänkte att det kanske var högre vatteninnehåll… men då borde jag ju sett något i trosorna (där de lyser med sin frånvaro) eller fått nåt på pappret? Jag tror det är de senaste tre cyklerna som jag inte fått riktiga äggviteflytningar, annars är det ju så himla uppenbart att jag inte ens behöver kolla flytningarna resten av tiden. Det är bara fem stycken LH-test kvar i mina gömmor nu, så verkar få beställa hem nya. Om jag inte fått utslag idag eller imorgon så får jag beställa hem så det hinner komma. Sen kommer ju det konstanta dilemmat över hur många jag ska köpa. Tänk så beställer jag hem ett hundrapack och så får jag stegring på måndag och blir gravid sen så de inte behövs? Eller så är jag kaxig och beställer 7 stycken och så får jag ägglossning på cykeldag 50+ igen?

CD 19 (dvs imorgon) är det tidigaste jag fått en bekräftad ägglossning, nu var det dock i 2017 (och två cykler senare var den på CD 65) så det säger ju ingenting. Det är ju dock spännande att kunna gå tillbaka och titta, även om man inte riktigt kan minnas vad man gjorde rätt eller fel vid den tiden. Jag har funderat lite kring skillnaden nu och i oktober när första mensen efter förlossningen kom. I december gick jag från att vara föräldraledig till att börja jobba, men jag fick mens i januari efter 35 dagar (innan dess 36 dagar och 33 dagar). Det är sen det börjar bli mer kaosigt. Efter januari fick jag 50 dagar och inga tydliga tecken på ägglossning, sen 61 och nu senast 63. I mitten av januari flyttade vi, och hade bott några veckor hos mina svärföräldrar i väntan på det. Samtidigt jobbade jag och försökte varva det med att packa upp, skruva ihop möbler och hitta tid att kolla på och köpa nya saker. Vi har fortfarande nu ett halvår senare en del kvar att göra, men har fått en plan. Men det var ju stressigt där i början, det kändes som att allting körde på lite för snabbt och jag hade helst velat kliva av och få lite tid att bara tänka och andas emellanåt. Och lagom tills att vi började få lite koll på läget och det saktat ned lite, ja då kom coronan… Sedan i mars har jag ju i princip haft ett helt nytt jobb, och det har varit väldigt psykiskt påfrestande. Är ju kanske inte så lustigt då att kroppen inte riktigt vill fungera.

Stress påverkar fertiliteten i allra högsta grad. När vi upplever en stressig situation reagerar kroppen som den gjort i urminnes tider. Hjärnan sänder ut signaler att det är fara å färde, och all energi fokuseras på att hantera situationen. Sådant som matsmältning och fortplantning sätts på sparlåga. När ”faran” är över så slappnar vi av igen, och så länge kroppen har en möjlighet att göra det så behöver vi inte oroa oss (all stress är inte negativ), men vid långvarig stress eller många situationer med hög stress kan ha negativ inverkan. (1) Kroppen kan heller inte skilja på riktiga hot eller hot som bara är i vår hjärnan. Att oroa sig om att något dåligt kan hända kan trigga igång samma reaktion i hjärnan som att faktiskt uppleva det. (2)
Stress kan ha en negativ inverkan på kvinnors fertilitet och förmåga att bli gravida. (3) Stress kan även göra så att menscykeln blir oregelbunden. (4)

Jag är ju rätt skyldig till att gå och oroa mig om allt och ingenting, och har vid tillfällen stått med nästippen mot den beryktade väggen p.g.a. stressiga situationer på jobb och plugg. Även om jag är rätt duktig på att skjuta ifrån mig allt och bita ihop och köra på (tyvärr) så kan jag ju såklart inte lura kroppen. Tål ju att tänkas på. Just nu är jag däremot inne i en positiv period där jag verkligen tar mig tid för avslappning och återhämtning. Visst är det en del tankar och funderingar och efterkännanden över vad som pågår i kroppen, men jag försöker att inte grubbla för mycket (efter att jag skrivit av mig här). Men jag kan ju så klart bättra mig!