ÄL+17 / 4+3

Kontrollbehov och oro utspelar en liten inre kamp hos mig… Dagens gravtest är solklart positivt, men är samtidigt inte starkare än det var för två dagar sedan, medan det haft en väldigt tydlig ökning innan. Jag vet ju att det är lönlöst att analysera sönder sånt, men jag vill heller inte hoppa över att testa för då börjar jag föreställa mig att det skulle vara svagare/negativt. Hopplös hur jag än gör. Har i alla fall slutat tempa nu, men kan konstatera att min vilopuls har gjort ett skutt uppåt (vilket är positivt). Försöker att inte kolla den appen för ofta, men är ändå ganska glad över att den finns där.

Någonstans saknar jag den där overkliga känslan från första graviditeten, då jag hade jättesvårt att ta till mig att två streck betydde att det var en bebis, var inte ens säker på att det skulle vara något på KUB fastän jag hade en massa symptom. Nu ”fattar” jag ju tyvärr bättre, och har något att oroa mig för. Och oroar mig gör jag…

I symptomväg har jag ömma bröst, igår fick jag en känsla av att mitt ena bröst hade blivit större och hårdare än det andra. Tycker att en del dofter är lite starkare än vanligt, men har ett relativt vanligt smaksinne. Lite illamående. Ingen molvärk eller färgade flytningar idag, men det hade jag igår.

Funderar på om jag ska ringa till MVC snart, kanske har möjlighet att komma in på ett VUL, även om det fortfarande är väldigt tidigt för det. Var ju på hälsosamtal/inskrivning för inte så länge sen, men då bokade vi in glukosbelastning i vecka 10 och hann ju med två VUL innan dess. Det slutade ju som det gjorde, men det kanske kan vara till min fördel? Eller så är det ändå för tidigt, och bättre att vänta lite till ifall det ändå skulle skita sig? Äsch, jag vet inte. Försöker känna mig lagom obrydd men positiv, och fokusera på annat, men lyckas inget vidare. Idag är jag hemma och vabbar och det blir ju inte samma distraktion som att vara på jobbet, och tiden går rätt långsamt.

CD 18

De här flytningarna kan ju verkligen sätta griller i huvudet på en, ena stunden känns de på ett vis, andra på ett helt annat. Just nu känner jag mig lite extra fuktig, men det är väldigt sparsamt med flytningar som är nånstans mellan krämiga och klistriga mer. Eller så är de krämiga men så pass sparsamma att de känns mer klistriga. Det känns ju som sagt inte så torrt, så tänkte att det kanske var högre vatteninnehåll… men då borde jag ju sett något i trosorna (där de lyser med sin frånvaro) eller fått nåt på pappret? Jag tror det är de senaste tre cyklerna som jag inte fått riktiga äggviteflytningar, annars är det ju så himla uppenbart att jag inte ens behöver kolla flytningarna resten av tiden. Det är bara fem stycken LH-test kvar i mina gömmor nu, så verkar få beställa hem nya. Om jag inte fått utslag idag eller imorgon så får jag beställa hem så det hinner komma. Sen kommer ju det konstanta dilemmat över hur många jag ska köpa. Tänk så beställer jag hem ett hundrapack och så får jag stegring på måndag och blir gravid sen så de inte behövs? Eller så är jag kaxig och beställer 7 stycken och så får jag ägglossning på cykeldag 50+ igen?

CD 19 (dvs imorgon) är det tidigaste jag fått en bekräftad ägglossning, nu var det dock i 2017 (och två cykler senare var den på CD 65) så det säger ju ingenting. Det är ju dock spännande att kunna gå tillbaka och titta, även om man inte riktigt kan minnas vad man gjorde rätt eller fel vid den tiden. Jag har funderat lite kring skillnaden nu och i oktober när första mensen efter förlossningen kom. I december gick jag från att vara föräldraledig till att börja jobba, men jag fick mens i januari efter 35 dagar (innan dess 36 dagar och 33 dagar). Det är sen det börjar bli mer kaosigt. Efter januari fick jag 50 dagar och inga tydliga tecken på ägglossning, sen 61 och nu senast 63. I mitten av januari flyttade vi, och hade bott några veckor hos mina svärföräldrar i väntan på det. Samtidigt jobbade jag och försökte varva det med att packa upp, skruva ihop möbler och hitta tid att kolla på och köpa nya saker. Vi har fortfarande nu ett halvår senare en del kvar att göra, men har fått en plan. Men det var ju stressigt där i början, det kändes som att allting körde på lite för snabbt och jag hade helst velat kliva av och få lite tid att bara tänka och andas emellanåt. Och lagom tills att vi började få lite koll på läget och det saktat ned lite, ja då kom coronan… Sedan i mars har jag ju i princip haft ett helt nytt jobb, och det har varit väldigt psykiskt påfrestande. Är ju kanske inte så lustigt då att kroppen inte riktigt vill fungera.

Stress påverkar fertiliteten i allra högsta grad. När vi upplever en stressig situation reagerar kroppen som den gjort i urminnes tider. Hjärnan sänder ut signaler att det är fara å färde, och all energi fokuseras på att hantera situationen. Sådant som matsmältning och fortplantning sätts på sparlåga. När ”faran” är över så slappnar vi av igen, och så länge kroppen har en möjlighet att göra det så behöver vi inte oroa oss (all stress är inte negativ), men vid långvarig stress eller många situationer med hög stress kan ha negativ inverkan. (1) Kroppen kan heller inte skilja på riktiga hot eller hot som bara är i vår hjärnan. Att oroa sig om att något dåligt kan hända kan trigga igång samma reaktion i hjärnan som att faktiskt uppleva det. (2)
Stress kan ha en negativ inverkan på kvinnors fertilitet och förmåga att bli gravida. (3) Stress kan även göra så att menscykeln blir oregelbunden. (4)

Jag är ju rätt skyldig till att gå och oroa mig om allt och ingenting, och har vid tillfällen stått med nästippen mot den beryktade väggen p.g.a. stressiga situationer på jobb och plugg. Även om jag är rätt duktig på att skjuta ifrån mig allt och bita ihop och köra på (tyvärr) så kan jag ju såklart inte lura kroppen. Tål ju att tänkas på. Just nu är jag däremot inne i en positiv period där jag verkligen tar mig tid för avslappning och återhämtning. Visst är det en del tankar och funderingar och efterkännanden över vad som pågår i kroppen, men jag försöker att inte grubbla för mycket (efter att jag skrivit av mig här). Men jag kan ju så klart bättra mig!