9+1

Det rullar på, vecka 10 nu! Jag börjar känna mig lite mer som mig själv igen, även om jag fortfarande är tröttare än vanligt och mår illa ibland. Och har ont i brösten, fryser, blir trött i benen osv… Men jag klarar av att äta lite bättre igen.

Igår hade vi tvåårskalas för sonen, vilket blev väldigt lyckat! Jag hade köpt en vattenflaska som det stod Storebror på, och överraskande sambons familj som var på plats, och min mamma som var med på videosamtal. Känns jättebra att berättat och inte hålla på att smussla. Nu är det bara att hålla tummarna att det fortsatt går vägen.

Jag har fått nya kollegor på jobbet, vilket är en välkommen förstärkning och också en påminnelse om att jag har världens roligaste jobb när jag faktiskt har tid att göra det som är meningen att jag ska göra (och inte behöver släcka en massa akuta bränder, täcka upp för någon, hoppa in någon helt annanstans, eller hitta på helt nya saker utan någon tid att förbereda mig). Det känns bra, jag FÅR energi från jobbet igen – för första gången på över ett år mer eller mindre. Det är väldigt peppande, och det känns bra nu. Jag har känt mig något mindre orolig efter att jag fick se hjärtat slå, går inte omkring och känner efter konstant, eller kollar trosorna och förväntar mig det värsta. Jag har inte tagit ett nytt gravtest på länge, jag känner att jag tror på det ändå och behöver inte överanalysera. Imorgon är det bara en vecka till mitt nästa, extra ultraljud då jag får kolla läget igen! Sen borde det inte vara långt till KUB heller. Det känns bra.

8+3

Jag har typ noll matlust, ingen aptit. Tanken på mat får mig nästan att kräkas – fast det har jag fortfarande inte gjort. Det jag får leva på är yoghurt, soppa, frukt, mackor, riskakor, smoothies. Inget som riskerar att smaka nåt. Har haft en oöppnad påse chips i skafferiet i flera veckor, och det finns fortfarande påskgodis kvar. Det hade inte överlevt länge annars. Kanske lite nyttigare, men jag är lite leds på att inte få i mig nåt typ. Jag är ändå hungrig, men kan inte äta pga äcklad. Tvingar i mig smaklösa saker och hoppas att det finns lite energi i det med. Såhär minns jag inte med sonen, även om vissa saker luktade äckligt så kunde jag ändå äta som en häst när jag väl börjat, och så var det mer för några veckor sen. Nu går det inte. Får väl hålla ut och se hur det går. Barnmorskan verkar rätt så orolig över mitt BMI. Nu väger jag kanske 5 kilo mer än min startvikt med sonen, och då nämndes det aldrig. Jag gick knappt upp 10 kilo då heller, även om jag inte gått ner allt igen och är lite sladdrig. Tycker inte om för mycket vikthets, men får väl se om det blir något mer. Jag hade ju graviddiabetes med sonen så kommer få extra tester pga det redan, kanske träffa dietist. Sist hade hon inte några tider så jag fick en broschyr om diabetesvänlig mat, och det var det hela. Men fortsättning följer väl. Kan tänka att det enda jag får i mig just nu inte är helt optimalt för blodsockret, men det borde väl för all del ordna upp sig snart? Hoppas jag…

8+0

Ny vecka igen, 20% av graviditeten redan passerad. Lustig tanke på något vis, en femtedel redan och allt är fortfarande så osäkert. Men jag har vågat tro på det lite mer nu när jag sett ett hjärta slå. Jag har kommit längre än i höstas, risken att det hänt något tidigt som upptäcks i ett senare skede är ju borta, även om det bara var en ögonblicksbild och mycket som kan hända ännu. Men jag känner mig mer positiv ändå.

Jag kommer få ett tidigt ultraljud (utanpå magen) den 26/4, inte pga oro eller tidigare MA utan för att barnmorskorna håller på att lära sig att göra ultraljud just nu. Så lite flax helt enkelt. Drygt två veckor tills dess, tills jag kan få kika in och se hur allt står till igen. Förhoppningsvis kommer det inte vara de längsta två veckorna i mannaminne (typ som när jag fick vänta på det andra VUL:et efter att det inte såg så bra ut i höstas) utan rullar på. Har också bokat tid för inskrivning och glukosbelastning, och så blir det även KUB där någon gång. Då nu händer det saker. Jag har tider att förhålla mig till, små milstolpar att passera och bocka av. Känns bra.

Just nu känner jag mig mest trött. Går lite upp och ned, men känner mig aldrig riktigt pigg. Lite initiativlös och orkar inte engagera mig så mycket. Sonen fyller 2 om en vecka och vi ska kanske ha ett litet kalas med svärföräldrarna. Har beställt hem några presenter men borde egentligen fixa mer. Kanske baka tårta? Okej, ”borde” och borde, men jag vill. Jag får ta en sak i taget, babysteps. Annars känns det lite i brösten (dock mycket bättre nu), jag är frusen, benen känns lite svullna, och jag har dålig aptit. Är inte lika markant som när jag var gravid med sonen, men en del smaker och lukter är definitivt annorlunda också. Det sticker/hugger i magen ibland, växtvärk? Även när jag inte har så mycket symptom för tillfället så känner jag mig ändå gravid. Och mer positiv för tillfället. Hoppas det håller i sig ett tag.

7+1

Jag har inte haft några färgade flytningar idag eller på hela dagen igår, så verkar ju i alla fall varit en tillfällig grej. Är fortfarande livrädd, men allt är inte bara nattsvart längre. Något lugnare, men reserverad.

Har däremot åkt på en förkylning. Det började med att sonen fick feber och hosta, dagen efter fick jag hosta och halsont och idag verkar även min sambo fått en släng. Var iväg igår på provtagning för covid-19, och hoppas ju innerligt att det bara är en vanlig förkylning. Var inte direkt någon höjdare att promenera in till sjukhuset där personalprovtagningen är, ca 30-40 min till fots. Var andfådd, illamående och fick även ganska ont i höfterna. Märkte även idag när jag böjde mig framåt att jag fick ganska ont i ryggen också. Men nu är provet taget (alltid lika mysigt med en pinne i näsan…) och jag väntar med spänning på resultatet. Hoppas nu bara att jag kan gå på mitt inbokade ultraljud, annars vet jag inte riktigt vart jag tar vägen! Kommer också vara en ganska intensiv vecka på jobbet nästa vecka, så har inte tid att vara borta egentligen. Men det får jag ju såklart vara ifall det behövs, men är mest lite skrovlig i halsen idag så har inte varit så farligt. Sonen mår redan bättre. Kan ju såklart vara en lättare släng av corona, men jag har ju fått första dosen av vaccinet för en dryg månad sedan och borde egentligen vara skyddad. Men det behöver ju inte betyda nåt. Nåväl, ännu en sån sak som det bara är att vänta och se, går ju egentligen inte att spekulera!

Symptommässigt tycker jag nervöst nog att brösten är lite mindre ömma, men jag är fortfarande väldigt trött och är rätt tung och trött i benen, och mår till och från lite illa. Känner av ligamenten i magen och tycker att det kliar till lite över magen då och då, men ingen smärta. Jag vet: vänta och se… 🙂 Känner mig i alla fall bättre nu än för ett par dagar sedan, och så länge jag inte blir supersjuk eller har covid så är det bara tre dagar till VUL. Håll ut. Andas.

6+3

Illamåendet som nästan hade tagit en paus har nu kommit smygande tillbaka igen. I söndags (6+1) var jag fruktansvärt trött, så pass att jag knappt kom ur soffan på hela dagen även om jag sovit 10 timmar! Jag är fortfarande trött, men inte så externt energilös i alla fall. Brösten är konstant ömma, en slags svidande, nästan brännande känsla i bröstvårtorna. Jag har även varit lite förstoppad och blir andfådd av minsta lilla. Glammigt värre! Känner mig fortfarande väldigt gravid, med andra ord. Symptomen försvinner aldrig helt utan varierar mest i ”styrka” över tid. Känns mer bekant. Nu ska jag ta mig igenom resten av dagen och imorgon också, sen har jag lite påskledigt! Sen vips är det bara 1,5 arbetsdag kvar till VUL. Jag skrev ju sist att jag försökte se positivt på det och inte bli nervös, men börjar ju såklart känna mig lite orolig. Tänk om det inte finns några hjärtslag den här gången heller? Tänk om kroppen grundlurat mig? Även om jag har känslan att det känns mer som det ska göra nu så är det ju inget som garanterar något. Det är en väldigt känslig period just nu och vad som helst kan hända. Jag kan bara hålla tummarna och vänta…

6+0

Idag går jag in i vecka sju, och i morse fick jag min ”färgstjälare”. Tog alltså ett nytt gravtest (har hållit mig en hel vecka i alla fall!) och det blev ett starkt streck så fort urinen passerade förbi och strecket höll sig starkare än kontrollstrecket. I höstas sa jag att det ju ändå var positivt även om strecken var lika starka, men jag kände ju en obekväm känsla över det. Kanske bara ett sammanträffande absolut, men detta kändes väldigt bra.

Veckan som gått har ändå varit lite tuff, får jag väl säga. Min kollega blev sjuk så helt plötsligt hade jag en hel del att stå i och styra upp utan att hinna förbereda mig. Inte direkt vad man önskar när man är dödstrött och känner sig smått bakis större delen av dagen och helst skulle vilja bädda ner sig. Men jag fixade det, utan att det märktes allt för mycket hoppas jag. Det är dumt att det ska vara så hysh-hysh såhär i början, för det är ju oftast nu man mår som sämst (ja, vad gäller trötthet och illamående i alla fall). Nu har jag i alla fall bara tre arbetsdagar kvar tills påsk, även om jag bara tagit en semesterdag så är det ju ändå ledigt. Sen är det snart dags för VUL som jag bestämt mig för att inte känna mig nervös inför.

Men jag är som sagt väldigt tacksam. Även om det inte finns några garantier så känns det mer ”riktigt” nu och jag har som sagt hittat ett lugn. Status än så länge idag är de superömma brösten, det har verkligen varit extremt nu nästan hela tiden.

5+5

Idag mår jag ILLA! Minns ju inte riktigt hur det var med sonen, man förtränger ju, men känner mig lite lagom bakis och den där ”jag kommer kräkas!”-känslan, även om jag aldrig faktiskt kräks. Men det är ju nästan värre att gå och må illa och vänta på nåt som kan hända, men man får aldrig slappna av eller må bättre eftersom man aldrig kräks. Därmed sagt är det ju inte så mysigt att kräkas heller…

Somnade typ vid 8-tiden igår igen, inatt sov jag däremot som en stock och har än så länge nästan lite energi! Men brösten är ömma, jag fryser och är extra kissnödig. Denna vecka har jag verkligen känt mig gravid, vilket är så skönt ändå! Ingen oro här inte, rejält ska det va! Haha… Det tog mig nästan två veckor, men jag tycks ha hittat ett lugn nu. Inte glädjesprudlande hurrarop eller mörkaste depp/ångest utan bara lite lagom mittemellan. Jag vet att ingenting är säkert, och jag vill inte ta ut något i förskott, men det känns okej. Jag håller mig flytande, om än lite illamående och ömt så!

ÄL+15 / 4+1

Ännu starkare test idag, hade även en väldigt hög temp. Tänker nog sluta tempa nu, blir nog mest stressad om den flukturerar och är lägre någon dag.

När jag tänker lite på allt det här så var det ungefär tre år sedan vi bestämde oss för att skaffa barn (mars 2018). Under de tre åren har det faktiskt bara varit 6 stycken cykler där vi försökt. Övriga cykler har vi undvikt sex kring ägglossning. Tre gånger har jag blivit gravid; en gång med sonen, en gång ett MA, och så denna gång. Tre gånger på sex cykler är ju rätt häftigt ändå, speciellt som jag fick för mig att jag skulle ha svårt att bli gravid… Jag har långt mellan ägglossningar, det är väl det som är mitt största problem. Långa och oregelbundna cykler som säkerligen hade gjort det svårt om jag inte haft ÄL-test eller fertilitetsförståelse. Hade jag haft en typisk 28-dagars cykel hade det kanske inte krävts lika mycket ”jobb” eller hur man ska säga, och det hade gått snabbare med mer frekventa försök. Men jag är ändå tacksam. Även om jag inte vet hur det kommer gå med detta lilla frö så är jag tacksam, och kan bara hålla tummarna så hårt så hårt att nu kommer lillasyskonet vi längtar efter. Är även tacksam för min ”stora” som fyller två år nästa månad! Min familj 💖

Idag har jag lite svagt bruna flytningar som jag haft till och från. Jag är också rätt trött, trots att det var min tur att få sovmorgon i morse. Inte så ont någonstans just nu (magen, bröst) men är varit lite mer kissnödig än vanligt.

ÄL+14 / 4+0

Om jag hade haft en lutealfas på fjorton dagar hade det varit BIM idag, och strecket från i morse är ju starkt och bra. Jämför jag med förra grav är det en tydlig skillnad, såhär tidigt behövde man fortfarande nästan kisa för att se strecket. Det var något som låg och gnagde inom mig, även när strecken blev starkare senare. Jag fick 3+ men aldrig sådär starka att de blev starkare än kontrollstrecket eller sådär ”stal färgen.” Jag skakade bort dem känslorna och kände mig positiv, fram tills att jag tyckte att jag inte hade symptom nog. Inget av det här hade nog behövt betyda att något var fel, men jag kände ändå en oro. Nu är jag ju livrädd för att jag vet vad som kan hända, men det känns faktiskt bättre denna gång, trots lite spottings/färgade flytningar innan plusset.

Jag har nästan konstant känningar i magen. Molvärk, tyngdkänsla, växtvärk, ömt. Man märker att magen är där och att det är något som händer liksom. Kan känna lite i ligamenten om jag lyfter eller reser mig, och har tyvärr även haft lite lätt ont i höften och fram mot blygdbenet. Brösten ömmar till och från, och är lite mörkare än vanligt. Har även känt lite lätt illamående/åksjuka vid några tillfällen. Det är fortfarande väldigt tidigt, men utöver en oro så börjar det kännas lite mer på riktigt nu.

Vågar mig på att skriva graviditetsveckor nu, lite försiktigt. BF blir i november om det går vägen. Jag tar en dag i taget, men så långt kan jag i alla fall unna mig att föreställa mig. Ett steg i taget.

6 + 2

Både igår och idag har jag mått illa. Inte så att jag kräks, men jag höll ju nollan på den fronten hela förra graviditeten. Men lite lätt yrslig och ett illamående som ändå känns som att jag måste kräkas. Kommer ”upp” en del luft och jag står ibland och liksom hulkar fram rapar. Känns inte jättecharmerande direkt. Jag har även blivit rätt tagen av detta, det är liksom ett förlamande illamående och det blir värre om jag är uppe och rör på mig. Har slutat med att jag varit en hel del i soffan under helgen, där jag ligger och raphulkar och känner mig allmänt dum. Hade planerat att vara ute i det fina höstvädret och hitta på saker med sonen, men där sattes lite käppar i hjulet kan man ju säga. Sambon har hållt på att fixa och dona en del, städat och kört storkok. Jag får lite dåligt samvete över att jag inte är till någon hjälp, eller en rolig mamma heller.

Det är i alla fall skönt med symptom! Det här är det tydligaste och mest ihållande jag haft hittills! Annars har det ju varit rätt fjuttigt och utspridda symptom som gjort mig mest nojig. Nog för att jag fått lite flashbacks till hur jobbigt det faktiskt är emellanåt att vara preggo så kan jag ändå vara lite tacksam just nu. 🙂