symptom

33+3

projektsyskonLämna en kommentar

Läkaren var nöjd med mina blodsockervärden trots det höga efter-frukost-värdet i söndags, jag får fortsätta mäta varannan dag och kör på som vanligt. Oroa sig i onödan, jo jag tackar… Men skönt i alla fall! Åt ett annat bröd i morse, sånt där som är lite torrt och inte överdrivet gott men åh så nyttigt, och hamnade på 6,4 efter en timme. Väldigt bra för att vara efter frukost trots allt. Så det är alltid nåt, och blir nog torra mackor med öeverpastej de kommande 7 veckorna.

Idag har jag en rätt så yrslig dag, känt mig lite matt och svag nästan. Hade lite ambitioner att försöka i stilla tempo gå och hämta ett paket och fylla i formulär till Familjerätten gällande faderskapsintyg. Men det sistnämnda krävde två vittnen som skulle skriva under, så de får vi visst skaka fram först. Och med tanke på att jag nästan kände mig lite svimfärdig av att stå upp och vänta på kaffet i morse och känner mig lite påverkad trots extremt soffläge sen dess så vågar jag inte ens ställa mig i duschen, än mindre ge mig ut på äventyr. Istället ligger jag här och skämsgråter lite för att sambon är iväg och blev tvungen att göra även detta, som redan fixar det absolut mesta i hemmet som det är. Inklusive att hämta och lämna bångstyrig 2,5-åring på förskolan, gå ut med hunden och handla. Om jag har tur kan jag tömma diskmaskinen som enda arbetsuppgift den dagen innan kroppen säger ifrån smärtmässigt och energimässigt. Jag hoppas innerligt att jag återhämtar mig snabbt igen efter förlossningen och kan hjälpa till mer hemma, för även om jag inte kan rå för det så skäms jag emellanåt. Ja ja, jag jobbar konstant med att skapa liv och det är inte så lite det, men jag önskar att jag klarade av mer utöver detta. Tror att det rent psykiskt känns underligt eftersom jag fysiskt är mer rörlig än sist och trots det är så himla begränsad. Trött, tung, andfådd och lite svullen var jag absolut sist med, men det känns nästan jobbigare nu. Vet att jag fick vad som troligtvis var blodtrycksfall medan jag fortfarande jobbade i förra graviditeten när jag typ satt på huk och en gång när jag stod i duschen och var tvungen att sätta mig på golvet, men kan inte minnas liknande yrslighet och svaghet som jag känner nu. Plus att jag typ bara vill sova. Får kolla med barnmorskan nästa vecka, kanske är mina järnvärden inte toppen? Knaprar järntabletter dagligen men tror att de är lite svagare än Niferex som jag åt förra graviditeten och i början av denna, men de var slut på apoteket när jag var där och handlade och orkade inte krångla så köpte några andra. Järn som järn tänkte jag, men de är kanske inte lika effektiva. Blir kanske en beställning eller en tripp förbi apoteket när jag ändå är hos MVC, då jag går förbi apoteket på vägen hur som helst.

33+2

projektsyskonLämna en kommentar

Hej hej vecka 34, det fortsätter att rulla på! Jag mår okej, men är fortfarande extremt trött. I helgen var vi en sväng och lunchade hos min sambos föräldrar, något som inte krävde att jag gick särskilt långt alls och sen mest satt ner, men jag fick väldigt ont i kroppen och känner av fogarna mer än idag. Var tvungen att lägga mig bekvämt på soffan efter att jag suttit och ätit frukost i typ max 20 minuter. Jag är så extremt tacksam över att jag har en flexibel lösning med jobb och gravpenning, där jag kan anpassa hur jag vill. Har börjat ta rätt så rejäla sovmorgnar, vilket jag antar att kroppen behöver. Är ju verkligen en unik möjlighet detta, kommer nog inte kunna ha sån ”lyx” på flera år sen! Vi har absolut haft tur med sonen som redan ett par månader gammal sov hela nätter (vi snackar typ 9+ timmar oavbruten sömn) även om han nu har en tendens att vakna vid 5-6-tiden och vara pigg. Innan turades jag och sambon om att sova ut på helgerna och gick upp med honom varannan dag, medan jag gick upp till jobbet oftast innan sonen vaknade. Just nu tar sambon huvudansvaret för att sonen kommer upp och iväg till förskolan. Om jag känner mig tapper vissa dagar så kan jag kliva upp och byta blöja och kläder på sonen, men det är inget kroppen fixar varje dag då jag måste lyfta och ibland ha en liten brottningsmatch för att få på ungen kläder. Har man otur ligger han också och vevar med benen så man riskerar att få en spark i magen, även om han inte gör det med flit. Så det blir mest nån gång ibland, även om jag vaknar till när de går upp så har jag faktiskt lyckats somna om de flesta dagarna. Har väldigt svårt att somna på kvällen och om jag vaknar på natten (vilket jag i regel gör minst en gång) så jag värdesätter verkligen den där extra sömnen på morgonen/förmiddagen! Tvivlar starkt att jag kommer få någon sömn alls sen när mini kommer, och sovmorgnar kan man ju se i stjärnorna efter sen när vardagen börjar rulla på så småningom. Så jag njuter vad jag kan den här sista tiden.

Det är trångt i magen nu. Bebis låg med huvudet nedåt sist, och jag tror inte att det finns utrymme att göra kullerbytta därifrån längre. Däremot känner jag mer och mer ”Alien-rörelser” där det är som om mini försöker trycka sig ut framåt genom naveln på mig istället för den vanliga utgången. Känner igen det från sist! Även övriga rörelser är rätt stora och starka, gör nästan ont emellanåt. Hela magen buktar verkligen ut. Känns ganska otroligt att han ska växa ännu mer och på något vis få plats där inne! Hua! Han är ju dessutom något mindre än storebror i denna vecka, enligt beräkningar från TUL, så det borde ju vara gott om plats…

Utöver att jag är trött, tung, varm, blir andfådd av minsta lilla och har lite mer ont så märkte jag att jag fick märken efter strumporna härom dagen. Minns att jag kände mig mer ”vätskefylld” och svullen i förra graviditeten mot slutet, hade rejäla korvfingrar som det knäppte och knakade om och hela benen kändes för trånga om jag gjorde något annat än att ligga med dem i högläge. Riktigt så illa är det ju inte nu i alla fall! Och trots att fogarna gör sig lite mer påminda just nu så är det inte fysiskt omöjligt för mig att göra de flesta rörelser trots allt, och jag KAN fortfarande lyfta upp sonen till skötbordet för att ordna med morgonbestyren. Så jag är ju tacksam även över detta.

Igår hade jag ett blodsockervärde som landade på 8,3 efter frukost – det ska ligga mellan 4 och 8 helst, så var för högt. Det var ju dagen efter att vi varit hos svärföräldrarna och jag hade ätit lite potatis och även unnat mig en liten portion efterrätt utan att riktigt veta vad det gjorde med mitt socker. Sen gick jag upp tidigare med sonen och fick inte den där extra sovmorgonen, och hade inte sovit så bra innan dess heller pga obekväm, vilket också kan påverka blodsockret. Till sist så var det slut på det vanliga brödet jag brukar äta numera så fick köpa hem ett annat som inte är fullt lika fullkornigt. Allt detta tillsammans kan säkert ha påverkat, och jag låg bättre i värden resten av dagen. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig riktigt usel och få dåligt samvete. Nåt högt värde här och där är helt okej har de sagt, men jag fick verkligen skamkänslor. Jag tror verkligen att det var en tillfällighet, men känner mig rädd att hormonerna ska spöka till det såhär mot slutet och att jag kommer vara tvungen att medicinera (tabletter eller insulin). Som jag förstått det så kommer det innebära samma rutinmässig ”tvångsmatning” med ersättning om jag inte har kostbehandlad graviditetsdiabetes, och risken att jag inte får till amningen denna gång heller ökar. Jag är rätt medveten om att ett högt värde inte är avgörande och att detta i vanlig ordning är en rejäl dos katastroftankar (något jag är väldigt bra på tyvärr) men har svårt att skaka av mig känslan. Har varit så nöjd med att mina värden legat bra även om jag tagit ut svängarna och ätit potatis eller vanligt bröd tex, men nu känns det som att jag måste vara jättestrikt igen. Vill slänga hela paketet med bröd, även om det är ett jäkla matsvinn. Läkaren ringer på tisdagar varannan vecka efter att ha kikat på mina siffror och jag har sån ångest. Idag mäter jag inte så kan ju inte se om det skulle vara en plötslig trend som inte kan bortförklaras med ovanstående, men de kanske vill att jag ska börja mäta varje dag igen istället för varannan. Dubbelt så många stick och ständig kontroll. Ugh. Det är inte så långt kvar nu, det vet jag, mindre än två månader av stick och sen är det förhoppningsvis över. Men det känns ändå lite tufft just precis just nu. Att allting inte ser toppen ut är ju tufft att höra, även om jag tekniskt sett inte fått höra det (än). Ska försöka slappna av igen, ingen vinner på att jag går och oroar mig i onödan.

Detta blev lite långt och lite svamligt, både högt och lågt… Veckan som kommer har jag inget inbokat utanför hemmet, nästa vecka sen är det både MVC och 2,5-årskontroll på BVC. På gott och ont kanske. Jag har tid att ta hand om mig själv, behöver inte ge mig ut och anstränga fogarna på en vecka, samtidigt som jag har all tid i världen att tänka, grubbla och noja. Får försöka sysselsätta mig, helst med något som kan göras från soffan. Som tur var har jag en del serier jag gärna tittar ikapp (har typ knappt kollat serier själv sedan jag låg och plöjde hela Netflix under sista halvan av förra graviditeten, annars ser jag bara tillsammans med sambon). Kanske ska passa på att beställa hem lite saker till mini också, beta av på listan. Är en del bebisar i den BF-grupp jag är med i som redan ploppar ut till höger och vänster så börjar bli lite smått stressad. Nu kom ju storebror på BF+4 så ser ingen anledning att lillebror skulle titta ut såhär tidigt om det inte dyker upp något medicinskt, men vi har ändå en del kvar att ordna. Får nog bli veckans projekt med andra ord! Så, nu ska jag sluta svamla. Har inte läst igenom det jag skrivit så vet inte om det ens är läsbart, men nu får det bli så!

10+0

projektsyskonLämna en kommentar

Vecka elva, 25% av graviditeten har redan gått! Hur sjukt är inte det? En fjärdedel! Känner mig lite som en hackig skiva, men känns extra lustigt när jag inte har mer att gå på än ett VUL i vecka 8 och att jag inte börjat störtblöda eller haft ont att gå på för att försäkra mig om att det fortfarande pågår. Första trimestern är verkligen en pina! Men snart har jag ett extra ultraljud och har även fått tid för KUB 12/5 så det är ju också rätt snart.

Idag har jag varit grymt trött. Liksom inte bara sömnig utan allmänt svag. Typ som när Bilbo säger att han känner sig tunn och utsträckt, som smör någon brett på för mycket bröd. Klok man – eller hobbit då – för jag känner verkligen igen mig. Har haft några sådana här dagar innan, då jag verkligen inte mäktat med något, och det brukar bli bättre nästa dag igen. Så håller tummarna för det! Positivt är i alla fall att jag blev mycket sugen på kladdkaka som jag tvingade sambon att fixa, som smakade himmelskt! Det är första gången på flera veckor som jag känt mig sugen på något, och det smakade så pass gott. Tycker annars att söta saker smakar alldeles för sött, liksom bara sliskigt och överdrivet. Mycket smakar helt enkelt för intensivt, vilket är varför saker som är ganska smaklösa funkar bäst. Men kladdkakan gick hem, jag orkar inte ens bry mig om att det inte var det nyttigaste för jag blev glad att det slank ner. Just nu håller sambon på att laga nåt kött som stinker i hela lägenheten så jag gömmer mig med sonen i sovrummet med små kväljningar. Men man får väl ta det onda med det goda? Hoppas i alla fall på en snar vändning med maten, skulle bli väldigt tacksam 😉

9+1

projektsyskonLämna en kommentar

Det rullar på, vecka 10 nu! Jag börjar känna mig lite mer som mig själv igen, även om jag fortfarande är tröttare än vanligt och mår illa ibland. Och har ont i brösten, fryser, blir trött i benen osv… Men jag klarar av att äta lite bättre igen.

Igår hade vi tvåårskalas för sonen, vilket blev väldigt lyckat! Jag hade köpt en vattenflaska som det stod Storebror på, och överraskande sambons familj som var på plats, och min mamma som var med på videosamtal. Känns jättebra att berättat och inte hålla på att smussla. Nu är det bara att hålla tummarna att det fortsatt går vägen.

Jag har fått nya kollegor på jobbet, vilket är en välkommen förstärkning och också en påminnelse om att jag har världens roligaste jobb när jag faktiskt har tid att göra det som är meningen att jag ska göra (och inte behöver släcka en massa akuta bränder, täcka upp för någon, hoppa in någon helt annanstans, eller hitta på helt nya saker utan någon tid att förbereda mig). Det känns bra, jag FÅR energi från jobbet igen – för första gången på över ett år mer eller mindre. Det är väldigt peppande, och det känns bra nu. Jag har känt mig något mindre orolig efter att jag fick se hjärtat slå, går inte omkring och känner efter konstant, eller kollar trosorna och förväntar mig det värsta. Jag har inte tagit ett nytt gravtest på länge, jag känner att jag tror på det ändå och behöver inte överanalysera. Imorgon är det bara en vecka till mitt nästa, extra ultraljud då jag får kolla läget igen! Sen borde det inte vara långt till KUB heller. Det känns bra.

8+3

projektsyskonLämna en kommentar

Jag har typ noll matlust, ingen aptit. Tanken på mat får mig nästan att kräkas – fast det har jag fortfarande inte gjort. Det jag får leva på är yoghurt, soppa, frukt, mackor, riskakor, smoothies. Inget som riskerar att smaka nåt. Har haft en oöppnad påse chips i skafferiet i flera veckor, och det finns fortfarande påskgodis kvar. Det hade inte överlevt länge annars. Kanske lite nyttigare, men jag är lite leds på att inte få i mig nåt typ. Jag är ändå hungrig, men kan inte äta pga äcklad. Tvingar i mig smaklösa saker och hoppas att det finns lite energi i det med. Såhär minns jag inte med sonen, även om vissa saker luktade äckligt så kunde jag ändå äta som en häst när jag väl börjat, och så var det mer för några veckor sen. Nu går det inte. Får väl hålla ut och se hur det går. Barnmorskan verkar rätt så orolig över mitt BMI. Nu väger jag kanske 5 kilo mer än min startvikt med sonen, och då nämndes det aldrig. Jag gick knappt upp 10 kilo då heller, även om jag inte gått ner allt igen och är lite sladdrig. Tycker inte om för mycket vikthets, men får väl se om det blir något mer. Jag hade ju graviddiabetes med sonen så kommer få extra tester pga det redan, kanske träffa dietist. Sist hade hon inte några tider så jag fick en broschyr om diabetesvänlig mat, och det var det hela. Men fortsättning följer väl. Kan tänka att det enda jag får i mig just nu inte är helt optimalt för blodsockret, men det borde väl för all del ordna upp sig snart? Hoppas jag…

8+0

projektsyskonLämna en kommentar

Ny vecka igen, 20% av graviditeten redan passerad. Lustig tanke på något vis, en femtedel redan och allt är fortfarande så osäkert. Men jag har vågat tro på det lite mer nu när jag sett ett hjärta slå. Jag har kommit längre än i höstas, risken att det hänt något tidigt som upptäcks i ett senare skede är ju borta, även om det bara var en ögonblicksbild och mycket som kan hända ännu. Men jag känner mig mer positiv ändå.

Jag kommer få ett tidigt ultraljud (utanpå magen) den 26/4, inte pga oro eller tidigare MA utan för att barnmorskorna håller på att lära sig att göra ultraljud just nu. Så lite flax helt enkelt. Drygt två veckor tills dess, tills jag kan få kika in och se hur allt står till igen. Förhoppningsvis kommer det inte vara de längsta två veckorna i mannaminne (typ som när jag fick vänta på det andra VUL:et efter att det inte såg så bra ut i höstas) utan rullar på. Har också bokat tid för inskrivning och glukosbelastning, och så blir det även KUB där någon gång. Då nu händer det saker. Jag har tider att förhålla mig till, små milstolpar att passera och bocka av. Känns bra.

Just nu känner jag mig mest trött. Går lite upp och ned, men känner mig aldrig riktigt pigg. Lite initiativlös och orkar inte engagera mig så mycket. Sonen fyller 2 om en vecka och vi ska kanske ha ett litet kalas med svärföräldrarna. Har beställt hem några presenter men borde egentligen fixa mer. Kanske baka tårta? Okej, ”borde” och borde, men jag vill. Jag får ta en sak i taget, babysteps. Annars känns det lite i brösten (dock mycket bättre nu), jag är frusen, benen känns lite svullna, och jag har dålig aptit. Är inte lika markant som när jag var gravid med sonen, men en del smaker och lukter är definitivt annorlunda också. Det sticker/hugger i magen ibland, växtvärk? Även när jag inte har så mycket symptom för tillfället så känner jag mig ändå gravid. Och mer positiv för tillfället. Hoppas det håller i sig ett tag.

7+1

projektsyskonLämna en kommentar

Jag har inte haft några färgade flytningar idag eller på hela dagen igår, så verkar ju i alla fall varit en tillfällig grej. Är fortfarande livrädd, men allt är inte bara nattsvart längre. Något lugnare, men reserverad.

Har däremot åkt på en förkylning. Det började med att sonen fick feber och hosta, dagen efter fick jag hosta och halsont och idag verkar även min sambo fått en släng. Var iväg igår på provtagning för covid-19, och hoppas ju innerligt att det bara är en vanlig förkylning. Var inte direkt någon höjdare att promenera in till sjukhuset där personalprovtagningen är, ca 30-40 min till fots. Var andfådd, illamående och fick även ganska ont i höfterna. Märkte även idag när jag böjde mig framåt att jag fick ganska ont i ryggen också. Men nu är provet taget (alltid lika mysigt med en pinne i näsan…) och jag väntar med spänning på resultatet. Hoppas nu bara att jag kan gå på mitt inbokade ultraljud, annars vet jag inte riktigt vart jag tar vägen! Kommer också vara en ganska intensiv vecka på jobbet nästa vecka, så har inte tid att vara borta egentligen. Men det får jag ju såklart vara ifall det behövs, men är mest lite skrovlig i halsen idag så har inte varit så farligt. Sonen mår redan bättre. Kan ju såklart vara en lättare släng av corona, men jag har ju fått första dosen av vaccinet för en dryg månad sedan och borde egentligen vara skyddad. Men det behöver ju inte betyda nåt. Nåväl, ännu en sån sak som det bara är att vänta och se, går ju egentligen inte att spekulera!

Symptommässigt tycker jag nervöst nog att brösten är lite mindre ömma, men jag är fortfarande väldigt trött och är rätt tung och trött i benen, och mår till och från lite illa. Känner av ligamenten i magen och tycker att det kliar till lite över magen då och då, men ingen smärta. Jag vet: vänta och se… 🙂 Känner mig i alla fall bättre nu än för ett par dagar sedan, och så länge jag inte blir supersjuk eller har covid så är det bara tre dagar till VUL. Håll ut. Andas.

6+3

projektsyskonLämna en kommentar

Illamåendet som nästan hade tagit en paus har nu kommit smygande tillbaka igen. I söndags (6+1) var jag fruktansvärt trött, så pass att jag knappt kom ur soffan på hela dagen även om jag sovit 10 timmar! Jag är fortfarande trött, men inte så externt energilös i alla fall. Brösten är konstant ömma, en slags svidande, nästan brännande känsla i bröstvårtorna. Jag har även varit lite förstoppad och blir andfådd av minsta lilla. Glammigt värre! Känner mig fortfarande väldigt gravid, med andra ord. Symptomen försvinner aldrig helt utan varierar mest i ”styrka” över tid. Känns mer bekant. Nu ska jag ta mig igenom resten av dagen och imorgon också, sen har jag lite påskledigt! Sen vips är det bara 1,5 arbetsdag kvar till VUL. Jag skrev ju sist att jag försökte se positivt på det och inte bli nervös, men börjar ju såklart känna mig lite orolig. Tänk om det inte finns några hjärtslag den här gången heller? Tänk om kroppen grundlurat mig? Även om jag har känslan att det känns mer som det ska göra nu så är det ju inget som garanterar något. Det är en väldigt känslig period just nu och vad som helst kan hända. Jag kan bara hålla tummarna och vänta…

6+0

projektsyskonLämna en kommentar

Idag går jag in i vecka sju, och i morse fick jag min ”färgstjälare”. Tog alltså ett nytt gravtest (har hållit mig en hel vecka i alla fall!) och det blev ett starkt streck så fort urinen passerade förbi och strecket höll sig starkare än kontrollstrecket. I höstas sa jag att det ju ändå var positivt även om strecken var lika starka, men jag kände ju en obekväm känsla över det. Kanske bara ett sammanträffande absolut, men detta kändes väldigt bra.

Veckan som gått har ändå varit lite tuff, får jag väl säga. Min kollega blev sjuk så helt plötsligt hade jag en hel del att stå i och styra upp utan att hinna förbereda mig. Inte direkt vad man önskar när man är dödstrött och känner sig smått bakis större delen av dagen och helst skulle vilja bädda ner sig. Men jag fixade det, utan att det märktes allt för mycket hoppas jag. Det är dumt att det ska vara så hysh-hysh såhär i början, för det är ju oftast nu man mår som sämst (ja, vad gäller trötthet och illamående i alla fall). Nu har jag i alla fall bara tre arbetsdagar kvar tills påsk, även om jag bara tagit en semesterdag så är det ju ändå ledigt. Sen är det snart dags för VUL som jag bestämt mig för att inte känna mig nervös inför.

Men jag är som sagt väldigt tacksam. Även om det inte finns några garantier så känns det mer ”riktigt” nu och jag har som sagt hittat ett lugn. Status än så länge idag är de superömma brösten, det har verkligen varit extremt nu nästan hela tiden.

5+5

projektsyskonLämna en kommentar

Idag mår jag ILLA! Minns ju inte riktigt hur det var med sonen, man förtränger ju, men känner mig lite lagom bakis och den där ”jag kommer kräkas!”-känslan, även om jag aldrig faktiskt kräks. Men det är ju nästan värre att gå och må illa och vänta på nåt som kan hända, men man får aldrig slappna av eller må bättre eftersom man aldrig kräks. Därmed sagt är det ju inte så mysigt att kräkas heller…

Somnade typ vid 8-tiden igår igen, inatt sov jag däremot som en stock och har än så länge nästan lite energi! Men brösten är ömma, jag fryser och är extra kissnödig. Denna vecka har jag verkligen känt mig gravid, vilket är så skönt ändå! Ingen oro här inte, rejält ska det va! Haha… Det tog mig nästan två veckor, men jag tycks ha hittat ett lugn nu. Inte glädjesprudlande hurrarop eller mörkaste depp/ångest utan bara lite lagom mittemellan. Jag vet att ingenting är säkert, och jag vill inte ta ut något i förskott, men det känns okej. Jag håller mig flytande, om än lite illamående och ömt så!