Mammakropp och zero chill

Här kommer ytterligare ett inlägg om vikt, träning och en dos ångest. MEN också lite pepp! Jag kom iväg till gymmet häromdagen, till sist! Det är ju ett helt nyöppnat gym som jag inte varit på tidigare, så jag safe-ade lite och ställde mig på ett löpband. Svårt att göra fel där. Kände mig lite smått stressad över att min bebis var hemma och sov (med sin pappa hemma och redo, obs!!) så ville inte riktigt ta mig tid att gå runt och botanisera bland maskinerna. Hur som helst så gick det toppen! Jag körde ca 30 minuter löpning varvat med lite gång. Jag överlevde även om jag även vid rätt lågt tempo på gången fortfarande hade lite svårt att komma ner i puls. So far har jag bara fått lite träningsvärk, men ingen övrig smärta. Barnmorskan jag träffade vid efterkontrollen sa att jag skulle känna av det i kroppen om jag typ gav mig ut på en löprunda (men att det inte var farligt) men det gick förvånansvärt smidigt. Då var det alltså bara tre månader sedan som jag inte ens kunde gå!! Så jäkla häftigt! Min kropp som burit två barn och fått ta ganska mycket stryk av att vara gravid har verkligen återhämtat sig över all förväntan. Dessutom har jag ju inte tränat på flera år innan detta. Det känns som att jag lite halvt fått in en rutin på träning. På morgonen när lillebror fortfarande sover (vilket kan vara till typ 10-12 nån gång!) kör jag ett pass hemma i vardagsrummet. Min sambo är hemma och sitter redo att plocka upp bebis om jag inte fixar det, vilket är en extra trygghet. Det blir kanske inte varje dag, och det är nog dumt att anpassa sig efter att lillebror kommer fortsätta vara en sjusovare, men får ta det som det kommer.

Utöver detta så har jag gjort något som kanske är lite dumt. Jag har nämligen köpt hem sån proteinpulver måltidsersättning. Är det något jag tror är en långsiktig eller hållbar lösning? Absolut inte. Men, hear me out… Jag tycker inte om att äta frukost, speciellt inte när jag precis vaknat utan en stund efteråt i så fall. Men det är ju inte så gött att träna med full mage, eller på helt tom mage heller, och morgonen/förmiddagen vill jag försöka utnyttja så länge lillebror tillåter! Sen är jag rätt usel på att äta lunch när jag bara går hemma om dagarna. Känner mig oftast inte så hungrig vid lunchtid och oftast är det fokus på annat och tiden går, sen är klockan 14 och storebror ska hämtas från föris och ja… Det slutar med att jag småäter under eftermiddagen, oftast nåt onyttigt och jag är inte bra på att stå emot allehanda cravings. Under graviditeten mer eller mindre tvingade jag i mig lunch på fast tid och märkte ju definitivt att det var lättare att inte småäta i ”onödan” eller på onyttigheter som jag dessutom inte fick pga diabetesen. Sen har jag nog överkompenserat när det inte är något annat som hindrar mig från att äta vad som faller mig in. Utöver detta så tenderar jag sen att vräka i mig stora portioner till kvällsmat pga inte ätit något vettigt under dagen. Inte helt hållbart. Jag tycker det är rätt tråkigt att planera och fixa lunch dessutom, medan det är lite roligare att rodda med kvällsmat som vi alla äter tillsammans (vi kör dessutom matkasse sen några veckor tillbaka). På den fronten känns det helt okej med en sån shake istället för nåt halvfabrikat som jag snabbt kan fixa och få i mig med bebis i famnen, eller då ingen lunch alls. Värt att testa i alla fall!

Sen kommer ju en annan aspekt av det hela, det vill säga min tendens att bli alldeles för besatt av sånt här. Jag har tränat en handfull gånger och börjar bli otålig för att inget händer. Hur jag utan någon som helst ansträngning kan gå upp 5 kilo på en månad, men sen får kämpa svinhårt för att gå ner 0,5 kilo på lika lång tid. Jag märker hur jag blivit mer och mer att jag vill räkna kalorier, och jag orkar inte med mig själv. Här behöver jag inte räkna, utan vet att det finns utrymme för att äta lite vad som till kvällsmat och kanske tom unna mig en semla eller lite fredagsmys emellanåt. Är det mer eller mindre hållbart än att jag står med köksvåg och väger allt innan de passerar mina läppar? Att jag utesluter precis allt som ens har en tillstymmelse till socker och sen faller dit senare och tar ikapp allting genom att trycka i mig precis allt onyttigt i hela världen. Jag har varit där förut, och vill försöka undvika det. Lagom är bäst. Slipper jag tänka alls på två mål om dagen så kanske jag kan slippa gå runt och vara helt besatt resten av tiden. För det behöver inte vara en konstant kamp för att äta så lite som möjligt, som jag så lätt tycker. Det är verkligen en slippery slope, men jag blir leds över att vara taggad på att träna lite lagom utan prestige och sen se lika sladdrig ut i spegeln.

Ponera att jag kommer ned till en vikt som vården skulle klassa som hälsosam ur deras förlegade BMI-skala. Att jag gjort mitt för att undvika riskfaktorer för prediabetes. Kommer jag kunna träna i lugn och ro på förmiddagarna för alltid? Nej. Kanske inte ens föräldraledigheten ut. Kommer jag ha tid att träna när jag börjar jobba heltid? Troligtvis inte. Däremot har jag hållt samma vikt med vardagsmotion och att äta vad som helst utan ångest. Kanske kan jag hålla en vikt jag lyckas komma ner till nu, och kanske göra något besök till gymmet nån gång då och då. På kvällen när barnen är nattade kanske? Är ju också ett alternativ. Jag vill bara undvika att bli besatt, eller besviken. Hålla fast vid känslan att min kropp är stark och så jävla häftig. Att jag tränar för att det är skönt och roligt också, inte enkom för att gå ner i vikt. Det ska faktiskt inte behöva vara huvudsyftet. Jag måste påminna mig själv om det.

Uppföljning graviditetsdiabetes 3 månader

Idag har jag varit och gjort glukosbelastning igen. Inte min favoritsysselsättning direkt, men den här gången gick det i alla fall toppen! Hade 4,9 i fastevärde och efter två timmar låg jag på 6,2! Lite skillnad på de två gånger jag gjorde det under graviditeten då det som värst låg på 12,9 och två veckor innan på 9,nåt. Referensvärde är alltså mellan 4 och 8, så dagens siffror var helt perfekta! Även mitt långtidssocker låg jättebra, lägre än sist (och det var redan bra då!). Så himla, himla skönt! Jag har lite riskfaktorer då det finns typ 2 diabetes i släkten hos både mor- och farföräldrar och att min vikt kanske inte är den mest hälsosamma för tillfället. Men just nu har jag inget som tyder på diabetes, det var bara hormoner under graviditeten som ställde till det. Än en gång förundras jag över hur mycket de kan påverka!

Nu ska jag få göra en till belastning efter 12 månader, så till november, sen har jag förhoppningsvis gjort min sista insats på den fronten! Kommer följas med blodprov på vårdcentralen framför sen, troligtvis. Känns överkomligt, bra att de håller koll. Det jag kan göra nu är att köra på med träningen. Helst vill jag inte ha som syfte att gå ner i vikt, även om det är det vården ser mest till. Förhoppningsvis kan det komma som en tacksam bieffekt av att jag får till bra rutiner med motion/träning. Det har inte funnits (tagits) tid för gymmet denna vecka, men jag har tränat nåt pass hemma i alla fall så jag känner mig ändå nöjd. Och gymmet nästa!

Såg första vårblommorna idag. Det går mot ljusare tider. Allt såg bra ut. Jag är himla pepp på framtiden. En vår och sommar med mina små älsklingar, och lite fokus på mig själv också. Välkommen!

Kroppen

Jag måste bara säga att min kropp är rätt så jäkla faktisk ändå. Sagt och gjort så sökte jag fram nån träningsvideo för postpartum på Youtube och körde. Det var rätt lugnt tempo och låg impakt, men fy sjutton vad skönt det var att röra på sig! Jag mådde även himla bra i kroppen och kände inget annorlunda/dåligt av ansträngningen. Så jag hittade en video med lite högre tempo som jag körde igår, som fick mig att svettas lite. Ännu skönare, och idag har jag bara lite träningsvärk, men ingen smärta eller obehag i övrigt. Tänk att ha gått i ett halvår under graviditeten och fått ont av minsta lilla rörelse, och nu fixar kroppen redan ett träningspass! Att den har burit och fött två barn (mina graviditeter har ju inte varit nådiga rent fysiskt direkt) och återhämtat sig på det här viset. Min kropp är ju helt otrolig!

Med det sagt så är det inte utan att jag har blandade känslor för kroppen. TW på resterande inlägg vad gäller vikt osv.. Jag har nog ”alltid” tyckt att jag varit lite för tjock, aldrig varit helt bekväm med att visa bar mage. Som gravid har jag för första gången kunnat se mig i spegeln och ha en positiv inställning till min mage. Men så fort man lämnar förlossningen i princip så börjar ju en hets från samhället att ”komma tillbaka till sin kropp”. Men min kropp är ju fortfarande min, även om jag fött barn. Den ser annorlunda ut, men det är fortfarande min kropp. Rent logiskt tänker jag så, men när jag ser mig i spegeln är det igen med en väldigt negativ blick mot mitt mellangärde.

Jag och min kropp har verkligen en rörig relation i bagaget. Även om jag inte tyckte om min kropp så dröjde det till jag var tjugoårsåldern innan jag på rent objektivt skulle kunna kallas något annat än normalviktig. Nu går jag kanske på förlegade måttet BMI, men jag gick onekligen upp ca 20 kilo under studentlivet (då jag levde allt annat än hälsosamt). Nu har jag nog en kombination av att rent fysiskt inte ha helt lätt att gå ner i vikt, och en personlighet som är rätt allt-eller-inget samtidigt som jag har ett kontrollbehov och kan lätt bli lite manisk. Jag gick ner mina 20 kilo och lite till, genom att bli rätt besatt av både kost och träning. Hälsosamt på ytan kanske, men jag blev rätt besatt. Jag åt typ tre salladsblad om dagen (noggrant vägda så att jag exakt på grammet kunde räkna kalorier in), och jag tränade mycket. Visst gick jag ned i vikt eftersom jag skapade ett rejält kaloriunderskott, tills jag hamnade på en platå där kroppen kanske tyckte att nu fick det räcka för att vi behövde kvarvarande kilo. Då hade jag dessutom satt ett mål som var lägre än jag vägt sedan typ tonåren, som jag tyckte var rimligt. När jag ser bilder på mig själv från den tiden så ser jag inte hälsosam ut. Men när jag var där så var allt jag kunde fokusera på de där sista 2-3 kilona som jag tyckte att jag behövde gå ned, och jag såg en mage som anstod sig att inte vara helt platt som en pannkaka hela tiden… Till sist drog jag på mig en knäskada efter att jag kört för hårt utan att värma upp ordentligt, och jag gick upp 10 kilo över en sommar. Efter det gjorde jag ett försök att leva lite mer hållbart genom att träna lite då och då och äta mat som jag inte hade vägt ned till sista grammet för att vara så kalorifattigt som möjligt. När jag konstigt nog inte gick ned till mitt överambitiösa mål av det (utan såhär med facit på hand höll en vikt som nog var hälsosam för mig) så fick jag nog och sket i allt. Tränade inget och åt en massa skit bara för att. Allt-eller-inget-mentaliteten at work again. Jag gick upp igen, såklart. Fick köpa nya kläder för att ha nåt att sätta på mig och mådde skit över detta. Med tiden så landade jag i ett stadie när jag gjort mig av med vågen hemma för att inte helt maniskt väga mig flera gånger om dagen. Jag tränade inte mer än vardagsmotion, och åt vad jag kände för utan att gå till överstyr. Jag vägde mer än jag ville, och kände mig inte helt nöjd med personen i spegeln, men jag kunde acceptera mig som jag var. Jag mådde okej i mig själv. Sen har jag inte mått helt toppen alltid, la all min energi på jobbet och slet ut mig mentalt. Fanns ändå inte ork, energi eller vilja att motionera eller intressera mig för mat.

Sen blev jag gravid och var tvungen att ställa mig på vågen igen. Det kändes faktiskt okej, jag visste att när siffrorna gick uppåt så var det för att ge mitt barn näring och allt som det behövde. Sen att jag fick foglossning som gjorde motionen obefintlig och graviditetsdiabetes som gjorde att jag återigen fick tänka efter vad jag stoppade i mig. Men det kändes faktiskt okej. Kanske var det fortfarande med min bebis i åtanke, men jag hamnade inte i de där negativa tankegångarna. Jag var förvisso väldigt strikt med maten – framförallt med kolhydrater – men jag fick ändå i mig det jag behövde. När jag sedan inte var gravid längre och fann mig själv i en kropp som var slapp och sladdrig, med bristningar och valkar, så var det ändå inte det viktigaste. Jag var glad över att kunna röra på mig igen, att kunna gå utan kryckor! Mer än så hade jag inte som krav, och det var trevligt att kunna äta semlor igen. Jag hade gått upp ca 10 kilo och gick utan ansträngning ned 5 kilo. Den vikten höll jag mer eller mindre sen tills jag blev gravid igen. Något som var lite jobbigt var att jag inte kom i några andra kläder än mammakläder. Men jag hade rätt fullt upp med att ha blivit mamma för första gången för att riktigt bry mig. Sen kom nästa omställning att både vara mamma och att gå och jobba om dagarna medan sambon var hemma med vårt barn, då ville jag lägga tiden på eftermiddagarna på att vara mamma till 100%. När jag väl kom så långt att jag skulle kunna hitta en balans, rent krasst att unna mig lite egentid och inte alltid vara någon annan till lags… Ja, då kom visst en pandemi och allt det innebar, och jag mådde inte så bra psykiskt. Då är det ju himla lätt att prioritera bort sig själv, eller sånt som får en att må bra rättare sagt. Det handlar mest om överlevnad, det mest basic. Jag lyckades ändå bli gravid (två gånger, även om det ena blev ett MA så kändes det som att jag var gravid i evigheter!) och plötsligt låg fokuset på hur fin den växande magen var igen. MVC knorrade lite i början att jag hade ett BMI över 30 vid inskrivningen, men det blev tack och lov inte mycket fokus på det sen och jag bytte till specialistmödravården när min diabetes bekräftades även den graviditeten. Sen hade jag ju den sortens illamående som inte resulterade i några spyor, utan som ett konstant lätt illamående som denna gång slog till på aptiten. Jag fick tvinga i mig små portioner av väldigt få maträtter som funkade, vilket sedan blev ännu färre när diabetesen uteslöt en stor andel. Inte helt oväntat så gick siffrorna på vågen nedåt, något som jag försökte ignorera faktiskt gjorde mig lite glad. Jag borde kanske oroat mig för att mitt barn inte fick i sig tillräcklig, men det gjorde jag inte. När kurvan sedan började vända uppåt igen och till sist gick om inskrivningsvikten i tredje trimestern typ så skulle jag ljuga om jag sa att det inte gav mig lite ångest. En kort stund, men den var ändå där. Jag undrade hur mycket jag skulle gå upp, speciellt när jag hade gått upp ett kilo på en vecka (eller kanske två?) mellan besöken. Jag slutade ändå på något mindre än slutsiffran första gången, och lite oväntat så försvann en stor del tills när jag vägde mig efter 12 dagar. Som nu hade ökat fem kilo igen i torsdags. Jag vet ju varför, jag har frossat i snacks som om jag inte kunde göra något annat. Inte bara någon gång ibland, utan mer eller mindre dagligen sedan minst en månad tillbaka. Jag har ätit pizza och hamburgare (med vanliga pommes!) eftersom jag inte kunnat göra det sen i våras pga kolhydratsbomber. Det kändes inte toppen att se den siffran (men to be fair så är det faktiskt inte högre än inskrivningsvikten!) men det var inte oväntat.

Jag känner att jag kanske behöver vara lite försiktig så att jag inte blir smått besatt igen. Att jag får ångest av att äta mat där jag inte i alla fall kunnat ögonmåtta vikt på ingredienser och i smyg lagt in dem i appen som räknade kalorier, och tänker att om jag i alla fall tränar i tre timmar så kanske jag vågar gå på restaurang sen… Jag tänker hålla mig från att räkna över huvud taget, helt enkelt! Lite sunt förnuft, och inte äta en massa ”skräp” varje dag, men för den sakens skull kunna unna mig på helgerna eller om man ses för en fika. Än så länge har jag inte fått någon känsla av att jag måste träna (för att bränna så många kalorier som möjligt) utan att det känns skönt att göra det. Någorlunda prestigelöst! Jag har inte som mål att gå ned till någon fantasivikt som jag aldrig kommer hålla, men det skulle vara skönt att kunna gräva gram några gamla ”vanliga” kläder ur garderoben. Jag har sparat lite allt möjligt i allt från XS till XL, så det finns lite att välja mellan. Jag kom ju redan i ett par stretcha jeans (okej, ett par jeggings mer eller mindre) som fortfarande passar, även om de känns lite för tighta över magen för att ha någon längre stund. Men alla mina mammakläder kasar ned, så jag antar att jag ser annorlunda ut än jag gjorde efter storebror. Ett plus skulle vara att bli av med vad jag dubbat för hängbuken, som nog också är boven i dramat när det kommer till alla kläder. Byxorna är för tighta i midjan och alla tröjor blir för korta. En del av mina gamla klänningar passar, och gjorde det även under graviditeten, men blir onekligen lite kortare än det är tänkt, speciellt framtill. Jag har dock kommit till en insikt att det inte är någon som har en helt platt mage alltid, och det kommer inte vara något realistiskt mål. Platt-are, visst, men jag tänker inte ge mer än vad som känns rimligt på detta. Jag vill fortfarande ha tid att vara mamma, även om en halvtimme om dagen på mig själv att lägga på träning inte känns orealistiskt. Sen är ju kanske inte huvudmålet att gå ned i vikt och ”få tillbaka min kropp” utan det skulle snarare bli en bonus. Ett bättre mål är ju att känna mig stark och rörlig och ha energi. När det blir utomhusväder på riktigt vill jag kunna hänga med när storebror springer fram och tillbaka som en duracellkanin, sparka fotboll, leka på lekland, vilka utmaningar som än möter mig. Känna hur min kropp som jag fick bänka förra sommaren pga foglossningarna faktiskt kan göra det jag vill. Orka med en lång promenad, kanske en heldag på tivoli… Det önskar jag väl mest av allt. Och för att det känns så himla kul än så länge att träna. Där vill jag hålla det.