37+1

Jag igen… Ja, vem annars, det är ju min blogg?? Men såhär ofta brukar jag ju inte uppdatera. Fick i förbifarten veta att svärföräldrarna planerar att åka till stugan över nästa helg. 2,5 timme med bil härifrån och jag tvivlar på att det inte blir både ett och flera glas vin till maten där uppe. Hur mycket sätter ni på att det drar igång då!? Sambon hade sagt att det var lugnt, jag har ju inte läkarbesök förrän på måndagen efteråt. För sånt brukar ju bebisar bry sig om? Det positiva är att det är helg i alla fall, så det kanske är lättare att fixa alternativ barnvakt i bekantskapskretsen då än en vardag i alla fall. Men pga pandemin kan jag inte påstå att vi har många vänner som träffat sonen så pass ofta att det inte ska kännas som en främling. Lagom kul… :/ Två veckor före BF, är det verkligen läge att lämna länet??

Jag är inte ett dugg mindre nervös/stressad/panikig än sist. Sambon är alldeles för cool. ”Tänk om det går jättesnabbt denna gång?” får som svar att det vore väl skönt. Att jag inte skulle hinna få smärtlindring att det ändå inte hjälpte på slutet och om det går för snabbt för smärtlindring så är det ju snabbt avklarat ändå och jag behöver inte ha ont länge. När jag nojar över att rent utav behöva föda hemma i hallen så säger han att det i alla fall blir en bra historia. Han försöker väl lugna ned mig, men jag vill ha lite bekräftelse av mina tankar nu. Jag vill komma snabbt till sjukhuset (vilket inte underlättas av att det säkert kommer igång när vi behöver ta till plan B för barnvakt som inte har lika nära som hans föräldrar) och jag vill hinna med smärtlindring. Jag vill ha en igångsättning och är så fruktansvärt nervös över att det kan dra igång när som helst. Visst att jag när jag varit på mer ”logiskt humör” också tänkt att det är positivt om det går för snabbt för epidural för då är det snabbt över. Men wääh, det gjorde ju ONT! Vart är mitt lugn, min pepp inför förlossningen? Come back, please!

I morse vaknade sonen 03.30 pga att det visst är vintertid. Så egentligen var hon ju 04.30 och inte jättelångt ifrån 05 som han vaknat varje dag denna vabbvecka. Men inte direkt vad man behöver just nu. Denna trötta morsa med panikångest ser i alla fall fram emot att han ska till föris igen imorgon och jag kan ta en tupplur efter att han gått hemifrån på morgonen. Själviskt tänkt, absolut, men jag behöver försöka fokusera på mig själv. Stress är ju absolut inget bra, och jag tror inte att jag hanterar situationen/mina tankar bättre med extrem sömnbrist. Sambon är fortfarande förkyld och tycker synd om sig själv, vilket jag också gör. Till råga på allting annat han gör. Jag överhörde honom prata i telefon med sina föräldrar och sa att jag ju var något inkapaciterad och att det var mycket för honom att göra hemma. Jag håller ju med, men fick så dåligt samvete. Dessutom. Usch. Vecka 38 verkar bli en jäkla skitvecka, och vi har knappt ens börjat. Kanske blir fler inlägg här, för jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med sprängfylld hjärna med sannolikt hormonpåslag.

37+0

Vecka 38. Färdigbakad bebis och 20 dagar kvar till BF. Jag känner mig mer och mer nervös inför en förlossning – eller snarare allt det runt omkring. Ser fram emot att föda barn och få träffa min bebis, men får mer och mer oroliga tankar om allt annat. Katastroftankarna har dykt upp, med buller och bång. Ytterst ovälkomna.

Tanken på att det skulle sätta igång när som helst skrämmer mig så innerligt. Att gå från noll till hundra och vara tvungen att släppa allt och dra. Förutom att vi inte kan släppa allt bara, vi har ett barn att ta hänsyn till. En del av mig ÄR helt övertygad om att det kommer gå bra hur det än går, att det löser sig. Men den rösten blir mindre och mindre och jag kan bara se allt som kan gå fel. Att inte hinna in, vara tvungen att föda i hallen eller trapphuset medan vi väntar på svärföräldrarna eller taxi eller vad som. Det tar, vad, 10 minuter till förlossningen härifrån? Inte ens det, sju minuter när jag kollade upp det i Google maps. 10 timmar från första känningen som förstföderska är absolut relativt snabbt, men det är ingen raketförlossning. Jag hann med. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta denna gång. Sen är det ju det där med smärtan som jag tyckte var obehaglig. Jag som trott att jag var bra på att slappna av kunde inte alls hantera värkarna. Lustgas gjorde inget för mig. Epidural är rätt tidskänsligt, och behöver tas i tid. Kommer jag hinna? Den lilla rösten säger att om det går så pass snabbt att det epiduralen inte hinns med så skulle den ju ändå inte göra någon nytta, det är ju bättre att få ut ungen snabbt. Men jag vill inte föda utan smärtlindring. Det känns läskigt.

Jag vill ligga i lugn och ro och kunna förbereda allt innan det brakar loss. Hellre en lång och seg vistelse på sjukhuset än att inte veta och behöva åka in i ilfart när det väl börjat. Är jag självisk? Kommer det bli beviljat? Kommer en läkare se på mig medlidsamt och säga att det är i allas intresse att det sker naturligt och att vi ska ringa in när det börjar. Tänk så märker jag inte att det börjar denna gång, tror att det är förvärkar? Jag har inte fått några sådana hittills och fick inga sist, men tänk om jag får det nu helt plötsligt. En förvärk och det tar hus i helvete och sätter igång hela karusellen bara för att konstatera att det inte är på gång. Få åka hem och göra om det.

Jag trodde inte att jag var såhär rädd/orolig. På sätt och vis är jag väl inte det, inte för en förlossning och att föda barn som sagt. Men ju mer jag tänker på det och funderar desto mer panikkänslor får jag. Inte över en förlossning i sig, men att den inte ska bli som jag vill – vilket i nuläget är en igångsättning. Som jag inte vet ifall jag har rätt till. Om fyra dagar träffar jag min barnmorska, och kan förhoppningsvis prata igenom allt detta en vända innan TUL och läkarbesök (5 dagar senare).

Min sambo är så himla lugn. Låter mer som den där logiska rösten inom mig som jag så lätt trycker bort nu. Han är mer nervös över att han ska fixa en storstädning och montera den jäkla IKEA-garderoben som ligger halvfärdig i vardagsrummet as we speak. Jag har nästan skitit i det. Hade ju varit bra att tvätta upp bebiskläderna så förlossningsväskan kan packas, men jag är liksom bortom det nu. Vagnen är inte brukbar då vi ska sätta dit nya hjul och byta till liggdelen, vilket jag inte vet om det tar fem minuter eller fem timmar. Men det är också borta. Istället tas all hjärnkapacitet upp av katastroftankarna som jag egentligen inte kan göra något åt just nu. Himla opraktiskt.

Vad gör jag om allting sätter igång innan onsdag när jag ska till barnmorskan??

36+5

Efter att jag varit hos barnmorskan i måndags fick vi hem en hostig kille från förskolan. För extrema ovanlighetens skull så hostar nu sonen och sambon ikapp, medan jag känner mig helt opåverkad! Lite täppt sen senaste slängen förkylning bara, annars mår jag finfint. Min sambo är ju dock den som håller ihop hela familjen, så det är verkligen inte skoj att han dessutom ska känna sig kass. Men det har alltså vabbats i veckan, så mina sovmorgnar är ett minne blott… Sonen vaknar dessutom runt 5-snåret nu när vi är hemma, nån timme tidigare än vanligt. Tackar, tackar liksom. Man märker verkligen hur tråkigt han tycker att det är att bara vara hemma hur mycket vi än försöker underhålla honom, sover sämre och hittar på mer hyss än vanligt. Och klättrar på väggarna. Och får väldiga trotsutbrott med jämna mellanrum. Samtidigt som han är världens härligaste också, han har lärt sig att säga ”kram” nu och kommer fram flera gånger om dagen och vill kramas 💖 Hoppas ju verkligen att det här får vara nog vad gäller sjukdomar på ett tag nu! Köper verkligen att man vill hålla storasyskonen hemma för att undvika så många baciller som möjligt, men helt ärligt så har det varit väldigt påfrestande den här veckan. Jag känner mig helt slut, även om jag som sagt är den enda friska i familjen…

Igår fick jag kallelse till läkarbesök i samband med nästa TUL. Kommer vara i 38+2 då, och hade annars haft besöket under vecka 40 (alltså 39+nåt) så är inte stor skillnad egentligen. Min förra graviditet hade jag besöket dagen innan BF och det ledde inte till något särskilt eftersom min tapp redan var lite påverkad och läkaren var övertygad om att det skulle sätta igång av sig självt (vilket det gjorde 5 dagar senare). Vet inte hur det kommer bli denna gång, men blev plötsligt lite nervös. Det är ju bara 1,5 vecka tills dess! Halva tiden av de imorgon 3 veckorna som är kvar till BF. Sen max en vecka till beroende på hur vi bestämmer. Tydligen så tyckte de i alla fall att det är lönt att jag träffar läkaren redan då, så. Spännande, pirrigt och lite läskigt. Dessutom är det ju helt inom normalspannet att förlossningen kommer igång vilken sekund som helst när vi om två dagar går in i vecka 38. Uj. Uppenbarligen har det varit stiltje i sjukstugan när det kommer till montering av möbler och besök utifrån från vänliga bekanta som kan bära, så vi är inte ett dugg mer förberedda nu än vi var för typ en månad sen. Jag lyckas trots allt att hålla mig lugn! Det ni!

Har börjat fundera mer och mer över förlossningen. Inte helt konstigt när vi är inne på slutspurten och inte kan undkomma den, kanske. Jag har en positiv upplevelse från sist, även om jag minns att det kändes jobbigt och smärtsamt när jag var mitt i den. Dock kände jag mig trygg och väl omhändertagen hela tiden, och direkt efteråt hade jag en positiv känsla. Just då kände jag inte att jag ville göra om det direkt, men nu kan jag ändå se fram emot att få uppleva det igen.

Mina, tja, farhågor är att det ändå gick rätt snabbt – speciellt för att vara förstföderska. 1,5 timme efter att jag vaknade av första värken så hade vi fått ett rum på förlossningen och jag var 5 cm öppen. Då var jag fortfarande talbar och kunde hantera smärtan någorlunda, men det skulle nog inte dröja mer än 1,5 timme till innan jag var helt borta. Jag låg bara och kved med stängda ögon och tryckte att smärtan var ohanterbar. Den tog liksom över och jag kände inte att jag hade någon som helst kontroll. Spelade ingen roll ifall jag andades och slappnade av, för det var smärtan som hade full kontroll. Var himmelskt att få epidural som gjorde att jag kände mig som människa igen och att jag var i kontroll. Öppnade mig rätt snabbt till 10 cm efter EDAn, dock tog det ett tag för bebis att sjunka ned och det var ett litet segare parti där. Kan ha varit epiduralen som saktade ner allt, men man vet ju inte. Efter att jag suttit på pilatesboll och stått på knäna på sängen med höjd ryggände gick till sist vattnet. Hinnorna var relativt intakta och det kom ut som en slags vattenballong vilket var rätt fascinerande! Efter det tog det nog mer fart igen vad jag kan minnas, även om det var lite stress över att vattnet var missfärgat och det sattes skalpelektrod. Minns att värkarna började göra mer ont igen, samtidigt som de satte värkstimulerande dropp för att göra dem mer effektiva. Till sist kom han ut, totalt ca 10 timmar efter att jag vaknade av första värken och 8,5 timme inne på förlossningen. Snabbt men ändå nog med tid och pauser för att jag skulle hänga med mentalt, och även om jag inte vågat föreställa mig något specifikt (vet ju att ingen förlossning är den andra lik och ville inte ställa in mig på något och sen bli besviken när det blev annorlunda) så blev det ändå som jag hade hoppats. Min mardröm hade varit att få kämpa på hemma i timmar eller dygn, för att bli hemskickad 1 cm öppen. Jag kände mig väldigt trygg med att vara på sjukhuset och ha personal omkring.

Denna gång förutsätter jag inte att det blir likadant, kanske börjar det med vattenavgång eller blir annorlunda på något annat vis. Vad jag kan anta är dock att det kommer gå betydligt snabbare än 10 timmar. Processen från att vakna av ”hmm det här är nåt nytt, kan det vara värkar?” till att ligga helt utan kontroll över smärtan tror jag även den att det kommer gå mycket snabbare, och då snackar vi liksom 3-4 timmar sist. Hinner vi ens fixa hit barnvakt, kontakta förlossningen och få en taxi dit innan jag är helt borta? Tänk så är det fullt på förlossningen?? Måste jag åka själv i typ ambulans medan sambon roddar med allt annat? Finns det till och med risk att inte hinna in förrän det är dags att krysta ifall jag inte hinner få epidural och bebis sjunker ner snabbt? Även om det var helt underbart med EDA så vet jag ju att det inte hjälpte mig mot krystvärkarna så om det går så pass snabbt kanske man kan hitta något annat, och jag är öppen för det. Lustgas tyckte jag inte alls hade någon effekt, men jag kanske inte gjorde rätt? Bara för att det satte igång med regelbundna värkar direkt sist kanske det kan bli falsklarm denna gång. Stressa in bara för att bli hemskickad igen, samtidigt som man inte vågar chansa. Men helst av allt skulle jag vilja att det inte blev ett jäkla stressande när det väl är dags. Att checka in i lugn och ro och typ ligga och kolla på serier medan man väntar på att det ska komma igång, i tryggheten i en förlossningssal, det låter faktiskt helt drömmigt. Att kunna planera med barnvakt utan att det blir ett panikartat samtal mitt i natten.

Kanske är det egoistisk att tänka så. Det är ju såklart bäst att det drar igång av sig självt, när bebis är redo. Även om stress inte heller är bra. Så ja… Annars ser jag som sagt fram emot en till förlossning, och att få träffa den lille i magen! Har ett besök till BM nästa vecka, innan TUL och läkare, då vi ska prata förlossning. Så hoppas kunna bolla lite tankar med henne också, och hur hon tänkt kring att boka läkarbesöket tidigare. Fogarna verkar vara en del av bekymret, och visst har jag haft betydligt mer ont efter att jag var iväg i måndags. Då snackar vi typ 5 min promenad i stilla takt (vagg) till kollektivtrafiken, ytterligare 5 min från hållplatsen till spec-MVC där jag mest satt förutom när jag krånglade mig upp och ner från en brits. Sen vagg och kollektivtrafik hem, ca 6 min resa i tämligen skumpfritt manér. Inte särskilt ansträngande och ingen enorm utflykt, men hade ont sen på kvällen och dagen efter. Nu har det kanske blivit lite onödigt bärande och lyft när jag varit hemma med sonen och försökt avlasta för sambon, men känner mig absolut fortfarande lite seg i kroppen efter detta. Fortfarande inte i närheten av hur det var förra graviditeten, jag är tveksam på att kryckor skulle göra någon skillnad (sist gjorde det ju ont medan jag gick om jag inte använde dem). Men visst hade det varit skönt att slippa foglossningen med, och kunna känna att jag bidrar hemma igen. Om en vecka har jag kanske lite mer svar.

36+2

Hemkommen från barnmorskan precis, fått göra det första CTG:t för denna graviditet. Mini tyckte nog inte riktigt om att bli störd och levde lite rövare där inne, men sen såg det bra ut. Blodtryck och allt annat såg också bra ut, och jag mår förhållandevis väldigt bra jag med. Hade litet bakslag rent fysiskt i helgen då jag insisterade på att joxa med diskmaskinen och kände hur det högg till i ryggen efter att jag stått framåtböjd över besticklådan en stund. Tror att jag spände mig lite extra utöver ryggontet sen, så fick även extra ont i fogarna och har således vaggat lite extra mycket och fått kämpa för att ta mig upp från soffa och dylikt. Det är lite bättre nu i alla fall, tillbaka till att det är hanterbart!

Min BM tycks ömma lite för mig och mina fogar, speciellt när jag ska ta mig upp från stol till brits och tillbaka. Det är absolut kämpigt men jag känner inte av det förrän i efterhand i alla fall, till skillnad från förra graviditeten. Hon tyckte dock att det kanske kunde vara en anledning till ett lite tidigare läkarbesök för diskussion om eventuell tidigare igångsättning. De skulle ta upp mig i veckan på teamdiskussion så får vi se. Undrar vart detta fanns sist när jag fick gå (med kryckor) de fem längsta dagarna i mitt liv efter läkarbedömning att det skulle dra igång när som helst. Rent diabetesmässigt känns det inte som att det finns något som motiverar en igångsättning, men annars låter det ju fint. Det som stressar mig mest inför förlossningen är att det kanske kommer gå väldigt snabbt, och det här med att inte veta när det kommer dra igång är jäkligt påfrestande. Nu har vi ju dessutom en 2,5-åring att ta hänsyn till och behöver ordna med barnvakt utöver att kontakta förlossningen och ringa taxi. Mycket som ska klaffa när det dessutom kanske kommer vara väldigt bråttom. Kanske hinner jag inte få smärtlindring? Hur skönt hade det inte varit att ha en bokad tid som man åker in i lugn och ro till? Sen är det säkert bättre att det kommer igång av sig själv så man ska ju inte dra igång något i onödan såklart. Men det är bara att invänta besked, ultraljud om två veckor (11 dagar före BF) då det kanske även blir detta läkarbesök som annars blir i vecka 40 ändå. Förra graviditeten låg det en dag innan BF.

I övrigt så har jag misstänkt att mini sjunkit ner ändå då jag känner rörelser längre ned än tidigare och dessutom inte blir så andfådd längre. Plus att det är tungt nedåt när jag står upp. BM kunde konstatera att mini definitivt låg längre ned nu, fortfarande ruckbar men långt ned. Coolt ändå att man har lite koll!

Passade på att hämta ut fler lansetter och testremsor till min blodsockermätare på apoteket när jag ändå var i krokarna. Inte mindre än två ut personalen försökte kränga hudkräm som var på extrapris till mig. På miiiiiin tiiiiiid var apoteket ett apotek där man kunde hämta sina recept, inte fullt av smink och hudkrämer… Kändes liksom, lite obehagligt? Kom därifrån med vad jag skulle i alla fall.

Brukar inleda med att prata om tid kvar till BF, men kanske avrundar med det istället 🙂 Idag är det alltså 25 dagar till BF och 91,1% klappat och klart. Tänk så blir det igångsättning, då är det ju mindre än så?? Även till 40+6 är ju bara en dryg månad bort. På sätt och vis ”stoppa tiden” men hoppas även att det rullar på såhär. Det är lite smått kalabaliken i Bender här hemma och nej, vi har fortfarande inte fått färdigt storebrors garderob så att vi kan inleda alla andra projekt… Stressar mig en del, men känns ändå att det är lite bortom min kontroll mer än att tjata på min sambo att få hit sin bror eller nån kompis för att hjälpa till att flytta/bära/väggmontera. Det hade gärna fått vara klart typ igår, men jag får keep up the tjat helt enkelt. Om ett par dagar räknas mini som färdigbakt och är redo att komma ut!

35+5

Mitt besök till BM blev uppskjutet tills på måndag, så har ytterligare en händelsefattig vecka. Ibland undrar jag verkligen vart tiden tar vägen! På pappret borde det faktiskt gå långsamt, hah, jag har ju praktiskt taget inget att göra! Oftast har jag vaknat till någon gång runt 04 och försökt somna om fram tills sonen tar morgon vid 06 (kanske 80% risk att jag varit vaken den tiden pga kommer bara inte till ro). Sen fixar sambo med påklädning och tar honom till föris kring 07.30, vartefter jag får mycket lättare att somna om. Nästan hundraprocentig succé för en liten tupplur fram tills typ 9.30-10 då jag känner mig fit for fight! Tar en stillsam frukost där jag kan dricka min dagsranson av kaffe (håller mig till en kopp á 2 kaffemått) i lugn och ro. Stillsamt. Är det en dag jag ska mäta blodsockret så har jag sen en hållpunkt en timme efter påbörjad måltid då det är dags för ytterligare ett stick i fingret. Sätter mig och kollar jobbmailen och försöker få nåt produktivt gjort en stund, sen är det snart dags för lunch och eventuella fler stick och blodsockerkontroller. Resten av eftermiddagen blir en kombo av att sitta vid datorn och att ligga på soffan och kolla mobilen eller TV. Jag har kommit till en punkt då jag måste sitta med en ganska rejäl manspread på vanlig stol för att det ska bli bekvämt för magen. Det är inte fogarna särskilt förtjusta i, och jag märker också att det samlas lite vätska i fötterna när jag sitter så. Därav kombo med soffa i framstupa sidoläge (och högläge för benen). Här tycker man att det borde göra mig rastlös, att jag skulle ligga och ha långtråkigt, men tycker att det är ganska trevligt. Vips så är klockan 16.30 och sonen är hemma från föris. Sen blir det lite kvalitetstid med honom, så småningom följt av kvällsmat och nattning. Efter det lite serier själv eller tillsammans med sambon, och så går jag och lägger mig relativt tidigt för att åtminstone försöka somna. Tar sin lilla tid vill jag lova, men tack vare dessa guld värda sovmorgnar så är det inget som stressar mig. Tror att jag har kommit in i det där zen-stadiet som jag även upplevde i slutet av förra graviditeten då jag känner mig lugn, fridfull och allmänt tillfreds med tillvaron. Borde vara lite stressad då vi FORTFARANDE inte skruvat ihop möbler eller börjat hämta bebisprylarna från vinden, men det är på gång. Sån stress har jag plötsligt lite teflonhud mot.

Mitt blodsocker ligger fortfarande perfekt – det är faktiskt det ord de använder från diabetesmottagningen vid uppföljning! I tisdags när de hörde av sig så fick jag uppmaning att bara fortsätta som jag gör med kosten, mäta varannan dag, och att de skulle höra av sig om två veckor. Om två veckor är vi ju väldigt nära BF så känns inte som att risken att behöva sätta in tabletter eller insulin finns på kartan ens, om inget väldigt oväntat skulle hända. Kanske får jag börja mäta varje dag fram mot slutet, men med några futtiga dagar kvar kan jag nog hantera det med. Men hade ju varit gött att köra på som jag gör hela vägen in i mål. Återstår ju att se.

Den där övertydliga svackan när jag precis gick in i tredje trimestern verkar (peppar, peppar) ha passerat något. Jag är tung och otymplig fortfarande, väldigt begränsad i kroppen, men jag har i alla fall mer energi igen och känner att jag inte blir fullt lika andfådd av ingenting längre. Bättre aptit har jag också. Kanske har bebis sjunkit ner ytterligare, så det blir lite mer utrymme för typ lungor och magsäck där inne? Lite leds på att vara gravid är jag väl fortfarande, men det känns mycket bättre nu än för några veckor sedan. Och backar man bandet dit så är det ju ungefär lika lång tid mellan nu och då som det är mellan nu och BF eller till och med 40+6 och potentiell igångsättning. Kortare kanske, till och med? Dagarna och veckorna flyter verkligen ihop och ja, de går fort! Är beredd på att det kan dras i nödbromsen när som helst och komma till en sniglande hastighet, men än så länge rullar det på. Snart ny graviditetsvecka redan, och datumet för en månad till BF är redan passerat härom dagen. Snart är det november. Jag är taggad!

35+0

Så går vi in i vecka 36, och snart bara en månad kvar till BF! Hur det än blir så kommer mini vara här om 6 veckor. En evighet men ändå ingenting i sammanhanget.

Jag är fortsatt täppt i näsan (mest bara att det är svårt att andas riktigt, inte så att jag är jättesnuvig. Skumt.) och lite whiskeyröst kvar, men jag mår ändå bra. Känner mig faktiskt piggare än på länge. Kanske har det med mitt järnvärde att göra, eftersom jag började knapra Niferex nyligen istället för apotekets egna mycket mesigare piller som jag köpte på mig när det var slut på Niferexen. Nu leker jag ju hobbydoktor här, men den där onaturliga tröttman har liksom uteblivit, trots förkylning! Därmed inte sagt att jag inte är trött alls, för jag sover fortfarande som en kratta. Svårt att komma till ro och somna, vaknar för minsta lilla och har svårt att somna om, och får smita upp på toa sisådär sjuttioelva gånger. Nä, kanske en-två gånger per natt, men ändå. Känner en sån himla tyngdkänsla nedåt och mot blåsan, speciellt när jag reser mig upp och tyngdlagen liksom har sin verkan. Har jättesvårt att avgöra om jag är jättenödig eller om det bara kommer komma några droppar, så lika bra att vagga till toaletten.

Jag fick ställa in allt jag hade förra veckan som jag misstänkte, så nu blir det nog kommande vecka det är lite full rulle (=jag kommer behöva lämna huset mer än en gång, ha). Känner att jag är i stort planerar-mode just nu. Kan ju rent fysiskt inte riktigt fixa och dona med allt jag skulle vilja, så kör mer på projektledning och planering. Har börjat tänka på saker som julen redan (när allt kring bebissaker redan är uppskrivna på en lista), typ om vi ska köpa julgran och vart vi ska göra det. Lite smågalet, fast kanske inte. I vilket fall har jag börjat föreställa mig hur mysigt vi kommer ha det hela familjen i december. Jag ser framför mig att vi kan gå vagnpromenader på julmarknad, dricka glögg och mysa allihopa. Inte för att vi vet om det kommer gå rent praktiskt, mini kanske hatar att ligga i vagnen, aldrig sover eller ger oss en lugn stund osv. Men jag kan se det framför mig, vilket känns fint. Jag har också en ”målbild” av en stor påse lösgodis som jag kan sätta i mig när jag väl blir kvitt graviddiabetesen. Sist gick det ju snabbt, typ dagen efter jag fött högst, så jag hoppas på samma igen. Mina värden ser bra ut igen, förutom det där frukostvärdet som skrämde upp mig lite härom veckan. Men sen dess har det inte varit några konstigheter, och nu är vi ju verkligen på upploppet. Har fått tid till nästa TUL, 11 dagar innan BF. Känns lite sent (ska ju vara i vecka 37?) men låg ju fint sist så tror inte att jag riskerar någon megabebis.

Ser faktiskt fram emot att uppleva en till förlossning. Har stor respekt för smärtan och ser väl inte fram emot just den, men allt annat känns så häftigt. Det enda jag känner mig lite orolig över är att man inte vet när det kommer dra igång, för misstänker att det kan bli bråttom. Framförallt är det ju blivande storebror jag tänker mest på, det blir ju en del att rodda med där, och inte bara fokus på sig själv. Det löser sig ju säkert, men av den anledningen hade jag ju gärna haft datum och tid i handen då man lugnt och organiserat kan åka in för igångsättning. Men det känns ju inte som anledning nog. Så får nog fortsätta gå runt och undra om det kommer starta vilken sekund som helst.

34+0

Vecka 35 är här nu, över 85% klar ned 41 dagar till BF. Med tanke på att jag inte får gå över mer än till 40+6 så borde det således vara mindre än 50 dagar kvar tills vi får träffa mini, hur det än blir. Har också för mig att från och med idag så försöker de inte stoppa en förlossning som börjar, även om det är några veckor kvar tills de räknas som färdigbakade. Jag är däremot icke redo för någon förlossning än, så får gärna stanna lite till. Om jag gick över 4 dagar med första barnet så känns det inte helt sannolikt, men ändå.

Vi har åkt på en liten miniförkylning här hemma. Sonen har hostat några gånger men inga andra symptom, medan jag känner mig skrovlig i halsen och lite småsnuvig. Hade inte varit något att skriva hem om i ”vanliga” fall, men nu är man ju himla uppmärksam på allt och i mitt huvud har jag redan bokat av allt som händer i veckan. I den BF-grupp jag är med i på Facebook är det många som håller sina äldre barn hemma från förskolan (och partners hemma från jobb) för att inte dra hem några sjukdomar, och jag förstår det på ett sätt. Även om jag knappt hade räknat detta som en förkylning om det inte varit för covid och graviditet så känns det fortfarande jobbigt. Har redan svårt att andas som det är pga lungor i typ armhålorna vid det här laget, det hjälper definitivt inte att vara lite pyttesnorig på det! Hu för att vara tvungen att föda förkyld, och jag vet inte helt hundra ifall sambon får vara med ifall han har förkylningssymptom. Kaos. Den stora boven är ju definitivt sonen, eftersom sambon jobbar hemifrån och jag är hemma mest hela tiden. Förra hösten var det nog mer vabb än jobb, även om det bara var små milda förkylningar. Så absolut att det skulle kunna underlätta på den fronten om sonen också var hemma. Problemet är ju bara att han klättrar på väggarna när han är hemma. Rutinerna, ”kompisarna” och pedagogerna gör enorm skillnad och han trivs verkligen på föris. På helgerna försöker vi aktivera honom så gott det går, men det går ändå inte upp mot förskolan. Till vardags när sambon jobbar och jag kan stå till tjänst med lite stillsamt pyssel eller läsning är det som en droppe i havet. Den här trötta morsan med andnöd, ont och en gånghastighet på nån meter i timmen har inte många äss i rockärmen. Kanske att vi hade kunnat ta oss till en lekplats (stort KANSKE) men väl där så har sonen en tendens att springa iväg någon helt annanstans och man behöver vara alert – och rörlig. Rulla vagn går en kort stund men belastar fogarna. Allehanda övriga aktiviteter skulle vi nog vara tvungna att ta oss till med kollektivtrafik, och då kan man ju lika gärna utsätta sig för bacillerna på förskolan. Så nej, för att vi ska få vardagen att fungera är det för allas bästa om han går på föris som vanligt. Trots smittrisk. Är ju också nervös över RS-virus som vi inte vill dra hem till mini sen. Jag kommer förhoppningsvis vara lite mer rörlig igen inom kort, och vi kan säkert komma ut på barnvagnspromenader eller lekstunder med mini i bärsele. Förutsatt att han accepterar sånt. Förutsatt att jag inte kommer behöva amma var tionde minut. Förutsatt att man inte vill ha någon lugn och ro för att lära känna sin nya familjemedlem. ”De små hänger mest med” heter det, och visst kan jag köpa det så småningom. Men jag vill kunna erbjuda hud mot hud, trygghet och värme och inte flänga runt som en galning i mörkaste vintern varje dag. Alla gör såklart som de vill och jag har inte för avsikt att trampa någon på tårna. Men alla barn är olika, jag känner inte mini bra nog än för att kunna avgöra vad som funkar för honom, men för blivande storebror och oss övriga känns det som att förskolan är svaret. Jag får kanske äta upp mina ord så småningom, men så tänker jag nu.

Har beställt det vi behöver komplettera med här hemma och väntar på att hämta en massa paket snart. Som en liten för tidig julafton? Fast kanske inte lika roligt när det kommer till typ förlossningsbindor vilket är i ett av paketen. Men känns skönt. Har börjat lägga lite saker i BB-väskan (dvs mobilladdare, amnings-BH och ett par strumpor än så länge…) och fixar så smått. Sen är det lite större projektet att hämta ner pyttekläderna från vinden, tvätta och sortera dem. Det kräver dock till viss del att vi skruvat ihop storebrors garderob och fått in hans kläder där, men den står fortfarande i kartonger i hela hallen. Så nej, långt ifrån redo är vi! Eller åtminstone ett rejält stenkast bort.

Beroende på sjukdomstillstånd ska jag ha ett möte med chefen på onsdag. Vi har kunnat konstatera att jag inte med bästa välvilja i värden kommit upp i 25% arbete med de specialanpassade arbetsuppgifter jag suttit med, och att det kanske är dags att göra ett lite snyggt avslut och lämna vidare jobbet. Jag blir såklart lite nervös (jag är ju trots allt jag) över vad detta innebär rent praktiskt. Jag är beviljad 75% gravpenning tom 11 dagar innan BF, så när mötet äger rum har jag 3,5 vecka kvar. Jag vet inte om chefen tänker sig att jag ska gå upp på 100% gp, men det är jag relativt säker att vi behöver göra en ny ansökan för. Ny ansökan = ny handläggning, och det kan ju ta upp till 30 dagar (dvs mer tid än det är kvar). Kan det gillas retroaktivt? Kan det bli avslag och jag får stå där utan inkomst helt plötsligt? Plan B är en sjukskrivning, men det måste ju också ansökas och handläggas. Plan C är semester, vilket jag inte är helt hundra på att jag har tillräckligt med dagar för. Plan D är att ta ut föräldrapenning, vilket jag har rätt till, men vill helst inte slösa med dagar innan bebis är här. Kommer troligtvis knappt gå runt på 5 dagar/vecka och kanske måste köra 7 för att få ekonomin att gå ihop, vilket gör att dagarna går snabbt åt som det är redan. Helst av allt hade jag ju fortsatt som det är nu, hittat några arbetsuppgifter att sysselsätta mig med de sista veckorna och inte krångla till det. Får väl se. Mötet kanske måste skjutas upp ändå, och då blir det ju ännu kortare tid kvar. We’ll see. Även om jag nojar över mycket nu så är det en del av mig som inte riktigt orkar bry sig. ”Det löser sig”-jaget. Minns att jag kände mig konstigt zen de sista veckorna av förra graviditeten, med lite tur så kan den känslan ta över strax. För det är faktiskt rätt tröttsamt att vara orolig, grubbla och älta, även om jag för allt i världen inte kan låta bli.

33+3

Läkaren var nöjd med mina blodsockervärden trots det höga efter-frukost-värdet i söndags, jag får fortsätta mäta varannan dag och kör på som vanligt. Oroa sig i onödan, jo jag tackar… Men skönt i alla fall! Åt ett annat bröd i morse, sånt där som är lite torrt och inte överdrivet gott men åh så nyttigt, och hamnade på 6,4 efter en timme. Väldigt bra för att vara efter frukost trots allt. Så det är alltid nåt, och blir nog torra mackor med öeverpastej de kommande 7 veckorna.

Idag har jag en rätt så yrslig dag, känt mig lite matt och svag nästan. Hade lite ambitioner att försöka i stilla tempo gå och hämta ett paket och fylla i formulär till Familjerätten gällande faderskapsintyg. Men det sistnämnda krävde två vittnen som skulle skriva under, så de får vi visst skaka fram först. Och med tanke på att jag nästan kände mig lite svimfärdig av att stå upp och vänta på kaffet i morse och känner mig lite påverkad trots extremt soffläge sen dess så vågar jag inte ens ställa mig i duschen, än mindre ge mig ut på äventyr. Istället ligger jag här och skämsgråter lite för att sambon är iväg och blev tvungen att göra även detta, som redan fixar det absolut mesta i hemmet som det är. Inklusive att hämta och lämna bångstyrig 2,5-åring på förskolan, gå ut med hunden och handla. Om jag har tur kan jag tömma diskmaskinen som enda arbetsuppgift den dagen innan kroppen säger ifrån smärtmässigt och energimässigt. Jag hoppas innerligt att jag återhämtar mig snabbt igen efter förlossningen och kan hjälpa till mer hemma, för även om jag inte kan rå för det så skäms jag emellanåt. Ja ja, jag jobbar konstant med att skapa liv och det är inte så lite det, men jag önskar att jag klarade av mer utöver detta. Tror att det rent psykiskt känns underligt eftersom jag fysiskt är mer rörlig än sist och trots det är så himla begränsad. Trött, tung, andfådd och lite svullen var jag absolut sist med, men det känns nästan jobbigare nu. Vet att jag fick vad som troligtvis var blodtrycksfall medan jag fortfarande jobbade i förra graviditeten när jag typ satt på huk och en gång när jag stod i duschen och var tvungen att sätta mig på golvet, men kan inte minnas liknande yrslighet och svaghet som jag känner nu. Plus att jag typ bara vill sova. Får kolla med barnmorskan nästa vecka, kanske är mina järnvärden inte toppen? Knaprar järntabletter dagligen men tror att de är lite svagare än Niferex som jag åt förra graviditeten och i början av denna, men de var slut på apoteket när jag var där och handlade och orkade inte krångla så köpte några andra. Järn som järn tänkte jag, men de är kanske inte lika effektiva. Blir kanske en beställning eller en tripp förbi apoteket när jag ändå är hos MVC, då jag går förbi apoteket på vägen hur som helst.

33+2

Hej hej vecka 34, det fortsätter att rulla på! Jag mår okej, men är fortfarande extremt trött. I helgen var vi en sväng och lunchade hos min sambos föräldrar, något som inte krävde att jag gick särskilt långt alls och sen mest satt ner, men jag fick väldigt ont i kroppen och känner av fogarna mer än idag. Var tvungen att lägga mig bekvämt på soffan efter att jag suttit och ätit frukost i typ max 20 minuter. Jag är så extremt tacksam över att jag har en flexibel lösning med jobb och gravpenning, där jag kan anpassa hur jag vill. Har börjat ta rätt så rejäla sovmorgnar, vilket jag antar att kroppen behöver. Är ju verkligen en unik möjlighet detta, kommer nog inte kunna ha sån ”lyx” på flera år sen! Vi har absolut haft tur med sonen som redan ett par månader gammal sov hela nätter (vi snackar typ 9+ timmar oavbruten sömn) även om han nu har en tendens att vakna vid 5-6-tiden och vara pigg. Innan turades jag och sambon om att sova ut på helgerna och gick upp med honom varannan dag, medan jag gick upp till jobbet oftast innan sonen vaknade. Just nu tar sambon huvudansvaret för att sonen kommer upp och iväg till förskolan. Om jag känner mig tapper vissa dagar så kan jag kliva upp och byta blöja och kläder på sonen, men det är inget kroppen fixar varje dag då jag måste lyfta och ibland ha en liten brottningsmatch för att få på ungen kläder. Har man otur ligger han också och vevar med benen så man riskerar att få en spark i magen, även om han inte gör det med flit. Så det blir mest nån gång ibland, även om jag vaknar till när de går upp så har jag faktiskt lyckats somna om de flesta dagarna. Har väldigt svårt att somna på kvällen och om jag vaknar på natten (vilket jag i regel gör minst en gång) så jag värdesätter verkligen den där extra sömnen på morgonen/förmiddagen! Tvivlar starkt att jag kommer få någon sömn alls sen när mini kommer, och sovmorgnar kan man ju se i stjärnorna efter sen när vardagen börjar rulla på så småningom. Så jag njuter vad jag kan den här sista tiden.

Det är trångt i magen nu. Bebis låg med huvudet nedåt sist, och jag tror inte att det finns utrymme att göra kullerbytta därifrån längre. Däremot känner jag mer och mer ”Alien-rörelser” där det är som om mini försöker trycka sig ut framåt genom naveln på mig istället för den vanliga utgången. Känner igen det från sist! Även övriga rörelser är rätt stora och starka, gör nästan ont emellanåt. Hela magen buktar verkligen ut. Känns ganska otroligt att han ska växa ännu mer och på något vis få plats där inne! Hua! Han är ju dessutom något mindre än storebror i denna vecka, enligt beräkningar från TUL, så det borde ju vara gott om plats…

Utöver att jag är trött, tung, varm, blir andfådd av minsta lilla och har lite mer ont så märkte jag att jag fick märken efter strumporna härom dagen. Minns att jag kände mig mer ”vätskefylld” och svullen i förra graviditeten mot slutet, hade rejäla korvfingrar som det knäppte och knakade om och hela benen kändes för trånga om jag gjorde något annat än att ligga med dem i högläge. Riktigt så illa är det ju inte nu i alla fall! Och trots att fogarna gör sig lite mer påminda just nu så är det inte fysiskt omöjligt för mig att göra de flesta rörelser trots allt, och jag KAN fortfarande lyfta upp sonen till skötbordet för att ordna med morgonbestyren. Så jag är ju tacksam även över detta.

Igår hade jag ett blodsockervärde som landade på 8,3 efter frukost – det ska ligga mellan 4 och 8 helst, så var för högt. Det var ju dagen efter att vi varit hos svärföräldrarna och jag hade ätit lite potatis och även unnat mig en liten portion efterrätt utan att riktigt veta vad det gjorde med mitt socker. Sen gick jag upp tidigare med sonen och fick inte den där extra sovmorgonen, och hade inte sovit så bra innan dess heller pga obekväm, vilket också kan påverka blodsockret. Till sist så var det slut på det vanliga brödet jag brukar äta numera så fick köpa hem ett annat som inte är fullt lika fullkornigt. Allt detta tillsammans kan säkert ha påverkat, och jag låg bättre i värden resten av dagen. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig riktigt usel och få dåligt samvete. Nåt högt värde här och där är helt okej har de sagt, men jag fick verkligen skamkänslor. Jag tror verkligen att det var en tillfällighet, men känner mig rädd att hormonerna ska spöka till det såhär mot slutet och att jag kommer vara tvungen att medicinera (tabletter eller insulin). Som jag förstått det så kommer det innebära samma rutinmässig ”tvångsmatning” med ersättning om jag inte har kostbehandlad graviditetsdiabetes, och risken att jag inte får till amningen denna gång heller ökar. Jag är rätt medveten om att ett högt värde inte är avgörande och att detta i vanlig ordning är en rejäl dos katastroftankar (något jag är väldigt bra på tyvärr) men har svårt att skaka av mig känslan. Har varit så nöjd med att mina värden legat bra även om jag tagit ut svängarna och ätit potatis eller vanligt bröd tex, men nu känns det som att jag måste vara jättestrikt igen. Vill slänga hela paketet med bröd, även om det är ett jäkla matsvinn. Läkaren ringer på tisdagar varannan vecka efter att ha kikat på mina siffror och jag har sån ångest. Idag mäter jag inte så kan ju inte se om det skulle vara en plötslig trend som inte kan bortförklaras med ovanstående, men de kanske vill att jag ska börja mäta varje dag igen istället för varannan. Dubbelt så många stick och ständig kontroll. Ugh. Det är inte så långt kvar nu, det vet jag, mindre än två månader av stick och sen är det förhoppningsvis över. Men det känns ändå lite tufft just precis just nu. Att allting inte ser toppen ut är ju tufft att höra, även om jag tekniskt sett inte fått höra det (än). Ska försöka slappna av igen, ingen vinner på att jag går och oroar mig i onödan.

Detta blev lite långt och lite svamligt, både högt och lågt… Veckan som kommer har jag inget inbokat utanför hemmet, nästa vecka sen är det både MVC och 2,5-årskontroll på BVC. På gott och ont kanske. Jag har tid att ta hand om mig själv, behöver inte ge mig ut och anstränga fogarna på en vecka, samtidigt som jag har all tid i världen att tänka, grubbla och noja. Får försöka sysselsätta mig, helst med något som kan göras från soffan. Som tur var har jag en del serier jag gärna tittar ikapp (har typ knappt kollat serier själv sedan jag låg och plöjde hela Netflix under sista halvan av förra graviditeten, annars ser jag bara tillsammans med sambon). Kanske ska passa på att beställa hem lite saker till mini också, beta av på listan. Är en del bebisar i den BF-grupp jag är med i som redan ploppar ut till höger och vänster så börjar bli lite smått stressad. Nu kom ju storebror på BF+4 så ser ingen anledning att lillebror skulle titta ut såhär tidigt om det inte dyker upp något medicinskt, men vi har ändå en del kvar att ordna. Får nog bli veckans projekt med andra ord! Så, nu ska jag sluta svamla. Har inte läst igenom det jag skrivit så vet inte om det ens är läsbart, men nu får det bli så!

32+3

Varit på TUL idag, bebis låg på ca -0,5% så väldigt fint på kurvan och ingen megabebis här inte! Dessutom kunde hon se en pung (sen låg navelsträngen lite i vägen) så det verkar vara en liten lillebror där inne! ❤

Känner mig lite mer till freds med graviditeten igen. Har kanske ”vant” mig vid att vara lite tung och begränsad och att sova som en kratta, och läget är fortsatt stabilt. Blodsockret och foglossningarna sköter sig exemplariskt och jag är tacksam att hela familjen återhämtat sig från magsjukan nu. Det var inte särskilt skoj… Men nu är det bra och vi har hittat tillbaka till vardagslunket igen.

Blivande storebror kommer verkligen igång mer och mer med talet för var dag som går. Han har börjat säga ”bisse” och pekar på min mage, klappar och vinkar. Så himla gulligt!! Han svarar även mer och mer på frågor och försöker kommunicera mer, känns verkligen spännande att följa utvecklingen 🙂 Vi har fått hem lite grejer till hans rum också som vi förhoppningsvis kan ta tag i att montera och fixa så han kan börja sova i sitt eget rum tills lillebror (!) kommer. Å ena sidan känns det som att vi har gott om tid att ordna och beställa hem det sista, samtidigt som det känns som ingen tid alls. 52 dagar till BF idag, rätt sjukt ändå! Får se när han behagar titta ut sen, känns inte som att det kommer bli tal om att sätta igång tidigare i alla fall med de måtten vi hade på TUL idag, men får ju fortsätta följa. Jag ogillar ju egentligen överraskningar, men här har man ju inte så stort val…