Konstigt år i år… Jobb och vardagslunk blev plötsligt förvandlat till pandemi. Eftersom jag jobbar inom vården så kom det väldigt nära, jag fick börja jobba på en avdelning på sjukhuset när min mottagning stängde för fysiska besök. Jag träffade aldrig några corona-patienter, men det var mycket stress och psykiskt jobbigt. Så fick min sambo jobberbjudande, och lite hastigt och lustigt så har jag nu gått på en andra period med föräldraledighet från juni fram till inskolningen i mitten av augusti. Skönt, men även en stor omställning. Sonen är nu 14 månader och hej vad det går! 😀 Full rulle från morgon till kväll, och det ska inte sittas still i någon längre stund här inte. Motoriskt var han ganska tidig, han gick vid ca 11 månader och nu springer han snarare… ^^ Det är väldigt fantastiskt att få spendera hela dagarna med honom ändå, och att vi kan hitta på saker när det är vackert väder utan att behöva känna någon stress. Jag väljer dessutom själv hur många sociala kontakter jag vill ha (på jobbet hade jag inte direkt något val att träffa patienter, men nu kan jag gå på stan och hålla avstånd och inte känna dåligt samvete att jag kanske tar med mig smitta hem eller till jobbet). Vi träffar svärföräldrarna en del, eftersom de bor så nära. Min släkt bor ca 50 mil bort så det har ju absolut inte varit läge att träffas nu under våren. 

Vi har börjat fundera mer och mer på syskon. Vi sa ju nästan redan under graviditeten att vi ville ha två barn, och det har ju hållt i sig – vi har stämt av med jämna mellanrum. Ca 2-3 år mellan barnen hade varit fint, och jag vill gärna inte vara över 35 (fyller 34 i december). Preliminärt hade vi sagt till hösten, men det har kommit på tal mer och mer och vi har båda känt att vi verkligen längtar efter ett till barn. Så idag har jag beställt hem ägglossningstester!

När min mens kom tillbaka efter förlossningen så var de första typ fyra cyklerna väldigt regelbundna. Liksom 2-3 dagars variation, och jag kände tydligt av min ägglossning med tydliga flytningar och ömmande bröst bland annat. Och knappa två veckor senare dök mensen upp. Vilken känsla, efter att aldrig haft regelbunden mens i mitt liv typ (när jag inte gått på piller) att det kunde vara så tydligt! Tyvärr har cyklerna därefter sedan våren varit långa, oregelbundna och mer otydliga. Vet inte om det har med stress i allmänhet (nytt jobb, nya rutiner följt av coronasituationen och allt) som påverkat, eller ifall jag hade några eftersläpande bra hormoner efter graviditeten? Jag är i alla fall på CD47 idag och tror att det kan vara ägglossning på gång snaaaaart-ish? Men inga tydliga tecken. Sen är det ju inte helt lätt att ”få till det” med en 14-månaders som tydligen fått för sig att han vill vara ensambarn, eftersom han vaknat och börjat gråta så fort vi försökt typ haha… Men skam den som ger sig?  

Känner mig jättetaggad på att börja igen, även om det såklart är sjukt påfrestande och ett enda långt väntande… Känner också en så stark längtan efter att få vara gravid, även om min förra graviditet var allt annat än mysig. Ändå så längtar jag. Är väl häftigt hur selektiv man är i sitt minne. Men bara för att jag fick jobbiga foglossningar och graviditetsdiabetes och låg sjukskriven i soffläge, så behöver jag ju inte bli det vid en andra graviditet. Man får väl på nåt sätt utgå ifrån det, och vara beredd på det värsta (kanske blir en släng hyperemesis också??). Samtidigt skulle det vara härligt med en revansch! Tänk att kunna springa i trappor och tvätta fönster i vecka 39, och att i alla fall kunna springa efter ettåringen under tiden? Men vi är beredda på att det kan kräva mycket av mig, och att sambon kan få ta ett större ansvar över allt annat. Och vi längtar inte mindre för det… 🙂