Pendlar å ena sidan mellan sjukt lycklig över tanken på syskon och att vi bestämt oss och att det är igång, till å andra sidan känna mig hopplös och frustrerad. Jag vet inte riktigt vad min kropp håller på med just nu, och det är ganska påfrestande. CD51 och jag vet inte vart det är på väg. Tempen har legat lågt, ÄL-tester har visat negativt och jag tyckte att jag hade ägglossningsflytningar på gång men sen försvann det. Trodde att det var på gång när som helst, hade en känsla av det innan allt ”det här” drog igång, men nu vet jag inte. Tror inte att vi missat ÄL, men nu vet jag inte alls när den är på väg. Mycket lång cykel, även om jag ibland haft så långa så brukar det ändå vara på upploppet vid det här laget. Kan ju vara så att kroppen försöker släppa ett ägg men att det inte riktigt vill sig, men att det pickar på. Har ju märkt av lite sådana tendenser tidigare när jag märkt lite symptom men som inte blivit något med. Känner mig bara så besviken på att det både var tydligt och regelbundet när mensen först kom tillbaka efter förlossningen. Dessutom att det ändå gick så pass ”lätt” första gången, när jag väl hittade ägglossningen – vilket var väldigt tydligt när jag väl gjorde det. Har ju lärt mig att lyssna in min kropp, men just nu så hör jag intet. Börjar nästan få tillbaka de där känslorna av att ”äsch, jag kan nog inte bli med barn” fastän jag vet ju att det går alldeles utmärkt. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, behöver nog mest skriva av mig frustrationen lite, försöka hitta tillbaka till den där lite mysiga känslan istället. Det blir när det blir.
Projekt Syskon 