Gnäll och mat och att äga föräldraledigheten

Har kanske, eventuellt märkt av lite mer av utvecklingsfasen. Ibland kan lillebror nämligen bli helt hysterisk i samband med måltider. Han ligger och skriker så han blir helt röd i ansiktet i upp till kanske 10 minuter innan han kommer på att han kan äta som vanligt och är sen nöjd och glad igen 🤷‍♀️ Han har även snabbt ökat från 170 till 200 ml (färdigblandad) även om det inte alls var länge sen han låg på 140 och knappt ens det. Så det är där det varit störst förändring på sista tiden. Han sover fortfarande bra, verkar ha fått in en någorlunda rutin att sova 22-07 då han vaknar och äter och vi byter blöja. I säg 8 fall av 10 somnar han om igen och kan sova till 10-11-snåret. Nöjd och glad för det mesta, är väldigt ”pratglad” och ligger och gör gulliga ljud. Överlag en lätt och nöjd bebis, och jag känner mig verkligen glad jag med. Börjar intressera mig mer för att hitta snygga kläder och inte bara dra på mig närmsta gravidplagg med mjuka muddar. Nästa vecka hoppas jag vara frisk nog att kunna ta mig till gymmet utan att börja hosta, är i princip fri från den envisa förkylningen nu tycker jag.

Jag och sambon har varit ute på stan och till parken med bägge pojkarna, vilket har gått toppen men hade varit rätt omöjligt om man bara var en vuxen skulle jag tycka. Inget är väl omöjligt såklart, men onödigt tålamodsprövande! Lillebror har varit exemplarisk och antingen sovit eller legat vaken och sett sig omkring utan att säga ett pip. Storebror däremot flyger omkring som ungefär tio ungar och det gäller att vara med på banan för att det inte ska bli totalt kaos. Det är inte direkt så man fixar att gå på stan med dem båda, det var klurigt nog med två föräldrar med. Det skulle nog inte vara några problem att gå med bara lillebror om jag bara tar mig tid för det (känns som att de 5 timmar om dagen då vi är själva och storebror går på föris går hur snabbt som helst). Däremot blir jag fortfarande lite nojig över att han ska bli hungrig när jag är iväg. Det hade inte varit lättare om jag ammade så länge det är kallt ute tänker jag, men blir onekligen inte så spontant när man måste hitta någonstans att värma flaskan. Sen får jag lite dåligt samvete även hemma när han blir sådär otröstlig innan han börjar äta (hoppas verkligen att det bara är språnget) och den där negativa rösten inom mig säger att det är för att han inte får amma. Som om jag kan veta att det skulle vara så mycket bättre? Oroar mig verkligen över att folk skulle döma mig för att jag ger ersättning om han skulle få ett sånt utbrott bland folk. Minns med storebror att jag satt på en bänk i en park och testade att ge rumsvarm ersättning (det var mitt i sommaren och smällhett ute) och det blev stora protester. Kände som att alla som gick förbi dömde mig, även om det säkert var helt i mitt huvud. Men det är ändå så djupt rotat. Ingen av mina gossar har farit illa av att få flaska, snarare tvärtom, och jag vet ju att det är bäst för oss. Ändå är det så skört att jag glömmer bort allt det när tankarna börjar skena. Men jag ska försöka äga min situation. Gå på stan med vagnen, lösa matning om det behövs. På vårt vis. I veckan ska vi till BVC för tremånadersbesök inklusive vaccin och dagen efter ska jag på uppföljande glukosbelastning, och så tänkte jag ju försöka gymma nån dag också. Så kanske får bli veckan efter… har ju ingen brådska. Vi tar det som det kommer, gör inga planer som jag får skämmas över att jag inte håller. Tänker bara ha det lugnt och fint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s