Så var glada julen slut för denna gång. Vi hade premiärfirande hemma hos oss, vilket gick okej ändå. Tidsplanen sprack direkt och dagen började med att storebror slängde ett paket grötris i vår säng så det kom riskorn i hela sovrummet… Vi hade hunnit dammsuga och skura halva lägenheten när gästerna kom 😅 Som tur var så var det fint i vardagsrummet och köket där vi skulle vara, och vi behövde inte stå och laga all mat utan körde på knytis. Vi överlevde utan att vilja ta kol på varandra, även om vi somnade ovaggade på kvällen. Trots att det blev rätt intensivt var det också väldigt mysigt! Så härligt att ha det julpyntat och skapa traditioner för våra barn. Såhär mysigt har det inte känts att fira på många år, och det kommer nog bara bli bättre och bättre ju mer pojkarna förstår 😊 Sen kanske vi inte behöver ha julen hemma hos oss varje år haha…
Barnen i fråga uppförde sig någorlunda. Den lille sov mest som vanligt, vaknade för att äta och mysa lite i någon famn en stund. Jag tror att det är mitt uppe i en utvecklingsfas, men det märks mest genom att han vill bli buren något mer än innan och äter varannan timme på dagen istället för var fjärde (lite mindre mängd per tillfälle) men har hållit sig till var fjärde nattetid och sover fortfarande gott! Ljuvlig bebis, so far! Dan före dopparedan var vi på BVC och han hade gått upp fint till ~4500 g och var 56 cm. Visst gick han upp innan också, men det känns väldigt skönt att veta att han får i sig tillräckligt när han äter större delen ersättning. Mitt inre kontrollfreak jublar över att ha koll på minsta milliliter. På julafton var det onekligen full rulle och det blev av bara farten så att jag inte ammade en enda gång. Har mina bröst känts som om de skulle sprängas, hårda och överfyllda? Nope, inte alls! Vad det innebär är jag inte säker på, men det är ganska stor skillnad i antal gånger jag ammade innan. Något som mina bröst uppenbarligen inte uppmärksammat. Kanske ligger det en del på mig med; att jag trots ihärdigt försökande faktiskt inte producerar tillräckligt med mjölk. Kanske är julafton ett undantag och vi fortsätter med lite mysamning framöver, men oj så skönt det känns nu. Amningen blev så stressig och ångestladdad att jag inte kopplade det till något positivt alls. Bebis verkade inte uppskatta det heller. Det är ju inte värt det. Nu har jag verkligen konstaterat att även om det skulle funka så är (hel)amning inte för mig. De hade inget att motsäga på BVC heller, även om det var en annan sköterska än vår vanliga som jag träffade nu senast och jag inte riktigt orkade dra hela historien. Vi ska dit igen i början av nästa år till vår vanliga, så kanske drar lite mer detaljer då. Kanske. Men det känns som helt rätt beslut nu, både jag och bebis är nöjda! Jag hoppas att jag även kan räcka till för storebror.
Det är ju en klassisk fundering, att undra hur man ska kunna älska sitt andra barn lika mycket som det första. Jag har så mycket kärlek som nästan svämmar över nu, ofantligt mycket kärlek som man knappt trodde var möjlig. Men jag är så himla lycklig över mina pojkar, min lilla familj. Helt underbara är de, även med trotsig storebror, och nu känns det bara positivt igen.
Projekt Syskon 