16+0

Gravidvecka 17 är här, 40% har passerat. Känns både som att det kommit långt, och som att det är evigheter kvar av graviditeten.

Fogarna sköter sig någorlunda… Jag har fortfarande inte fått den där huggande smärtan vid rörelser, men den sega värken och tröttheten som byggs på under dagen är definitivt där. Jag försöker att ta det lugnt och inte röra på mig på ett oergonomiskt vis, men det märks. Nu är det i alla fall bara två arbetsveckor kvar till semestern. Lite stressigt, känns som att jag har mycket att försöka avsluta och fixa innan jag går, och det kommer hela tiden nya saker. Men det ska nog gå. Nu är planen att jag ska jobba 25% hemifrån när semestern är över, och då jobba med helt nya administrativa uppgifter. Tyvärr verkar det inte lika straight forward som jag hade trott, måste starta upp helt nya grejer mitt i sommaren, men det känns lite som chefens ansvar att se till att jag har uppgifter att göra när hon väl har omplacerat mig. Jag får fortsätta ta en dag i taget.

I tisdags fick jag min blodsockermätare, och är nu allmänt sönderstucken om fingrarna. Hittills har jag haft värden som under förra graviditeten, det funkar att byta till fullkornsprodukter och köra på. Positivt är att de tycks ha ändrat riktlinjerna, så att bebisen inte behöver tillmatas vid endast kostbehandling som det gjordes 2019. Istället blir det fokus på amning, och kanske en möjlighet till stöd med det också. Med sonen kändes det som att han alltid var så proppmätt av ersättning så att mjölken aldrig riktigt rann till. Det var också sånt fokus på att ge ersättning att ingen riktigt kollade över amningen på BB. Då det känns ju positivt. Hoppas att blodsockret håller sig under kontroll.

Annars känner jag mig seg, har varit lite illamående igen till och från, och aptiten kommer och går. Ibland kan jag rycka på axlarna och tänka att läget ändå är under kontroll. Andra dagar får jag kämpa med att hämta sonen på förskolan, som har insett att mamma är lite långsam nu och tycker det är oerhört skojigt att springa ifrån mig. Han vill oftast inte gå fint och hålla mig i handen, utan gör sig till gelé och slänger sig på marken och vägrar samarbeta. Än så länge kan jag lyfta upp honom utan att det gör ont just då, men jag vet ju att det sliter på kroppen. Det gör mig lite deppad. Och tanken på att det är fint väder ute och att jag inte kan gå själv med sonen till en lekplats, för jag kan inte släppa honom ”lös” där han kan springa iväg från mig. Jag kan helt enkelt inte röra mig så snabbt, går konstant och vaggar framåt i ett långsamt tempo. Det känns väldigt frustrerande, och jag kan känna mig värdelös. Visst, jag är fullt upptagen med att bygga en liten människa i min mage, men jag vill kunna bidra. Än så länge så skulle kroppen hålla för att fortsätta jobba, men så kommer corona-regler och ger mig arbetsförbud. Känns som att jag lämnar kollegorna i sticket mitt i sommaren när det redan är svårt att få ihop det i semestertider. Men jag vet ju att jag inte kan hjälpa det, jag kan inte styra över omständigheterna. Jag måste vara lite självisk och se till att jag mår bra i allt. Det försöker jag påminna mig om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s